Välkommen kära vänner, till ännu en dag där vi påminns om hur livet kunde

vara, för sjuttio år sedan ungefär. Jag tror att jag går direkt på dikterna.

SKOLVÄGEN

Vi drog upp våran halsduk, vid syraviken,

det luktade fränt och starkt från fabriken.

Ögonfransar och hår blev vita av is,

för kylan och syran blevtill ett fuktigt dis.

Vi hosta och kraxa och ögonen de rann,

där vi sprang på vägen efter varann.

VI gick i skolan utan protest, viste ju att vi skulle,

funderade inte om vi hade lust, eller om vi inte ville.

Visste inget om skolskjuts eller demokrati,

trots vinter och snö, så traskade vi.

Nån gång fick vi åka, med ingeniörns`barna,

men bara ibland det fick inte bli nån vana.

LÅVA

Vi hadd ju en lovdag, tur nog också på vintern

utom jullove förstås.

Vi hadd, fettisdagslove! Dä fanns ju tu nog då,

där fick man en chans, att en ledig da få.

Då fick man pack ryggsäcken, sätt på sä skiden,

å fara ut på isen, ut i soljuse och friden.

Sitt på en stock och drick varm ckokla´

å bara vara ledi, en hel vinterda.´

HERRSKAPSFASONER

Jag åt gärna lunchen, med "herrskapsbarnen"

och genomled prociduren,

med fiskleverolja i ligonsylt,

och att inte få dricka till maten.

Bara för att få uppleva lyckan av,

att få kinderna insmorda i Niveacreme,

innan vi åter gick ut i vinterkylan.

Å, vilken härlig känsla av lyx !!

KURA SKYMMNING

Vi firade skymmning när jag var barn,

vi sparade på strömmen.

Satt en stund sysslolösa,

som Maria vid Jesu fötter

lät stillheten nå oss..

Välkommnade aftonen

som långsamt fyllde rummet.

Talade med låga röster,

i den sköra skymmningen.

 Drog oss i det längsta

att vrida på knappen.

till Luma 20 Watt,

i skomakarlampan.

Detta får bli allt för den här gången, jag återkommer väl om några veckor

med nya minnen från förr. Till veckan blir det vårvinter dikter, och nästa

vecka blir det förstås dikter om Påsken. Välkommen åter både den ena och andra veckan.  Ha det så bra till dess, önskar Sonja.

Hej, och välkommen till några nya vinterminnen från -30 - 40 talet. Både ni som minns och ni som kanske vill veta lite om hur det var då.  En sak är då

säkert, det var mycket kallare vintrar då, som ni väl också vet...  Min första

dikt i dag kommer här...

KUNG BORE

Kung Bore, han byggde fantastiska slott,

nere vid stranden hos oss.

Stenar och hällar tillsammans han band,

med sin iskalla hand.

Bland snöhöljda hällar tillsammans vi kröp,

isen den råma och kölden den nöp.

Tinnar och torn och istapps rader,

lyste i solen, som ljuskaskader.

Ja, Kung Bore han byggde, fantastiska slott,

nere vid stranden hos oss.

 ÅKTUR

Tefat och pulka vi kände inte till,

än mindre snowboard och dylikt,

som nutiden hör till.

Men barn i alla tider i backar åka vill.

Vi gick till affären och fick en kartong,

vi åkte på den, flera stycken på en gång.

I hisnande fart, utför backen det bar,

å ni må tro, att det då lika roligt var.

Åka Balata, kallade vi det,

var det namnet kom ifrån,

jag ännu inte vet?

SKIDTÄVLINGS DAG

Stearinljus, var enda vallan, mina skidor förunnades

inför den stora skolskidtävlingen.

Så blev jag heller aldrig, någoa stjärna i spåret

men varm mjölk och bullar efteråt, uppvägde slitet.

Å jag tro nog, jag skull ha vunne,

om jag hadd, hadd nå anne å vall me, än ljusa.

VINTERDASSET

Till utedasset gick man inte gärna om vintern,

nä man "höll sej" så länge det gick.

Men till slut, ut i snön och i kylan

man ändå bege sig fick.

Att sätta sig ner där så naken

med den iskalla kanten mot baken,

det var ej så roligt minsann,

men sånt måste göras iblann.

På vinterdass väggen, där bågne porträtta

så Gustav den femte, rent tjockmagan fick,

och ganska skummögd, var konungens blick.

Gulrosigt skrynklig var Gary Granth,

som klistrats upp, av nån filmgalen tant.

Å dassbärge växt, å kallblåsten drog,

då ett priskurantblad i händren man tog.

Å de skrynkle man ihop, så mycke det gick

och kalla baken en torkning sig fick.

Ja, utedasset önskar man ju inte tillbaka, fast det borde vi kanske ändå

med tanke på naturen och så. Vår skapare hade som vanligt rätt,  jag

tror inte att han gillar vår vattenklosett.

Det var lite om livet förr och nu, blev det ju också mot slutet. Vill ni vara

med en dag till, på detta tema, så hoppas jag vara tillbaka på fredag. Det

känns roligt om ni vill vara med även fortsättningsvis.

Glada hälsninga från mej, vid den vintervita norrlands kusten.

Sonja.

Hej! Och välkommen till en ny vecka, här är det snabba kast från förra-

veckans "Gud i vardagen"  till dagens minnen från barndommens vinter-

land. Men Gud är ju med även då, som han alltid är med i våra liv.

I dag ska jag börja att skriva om livstycket, ni som är äldre vet nog direkt

vad jag talar om, och ni som inte vet får ju veta, om ni fortsätter läsa.

På den tiden fanns ju inte strumpbyxor och kalsonger, åtminstone inte

för flickor och man behövde ju något att hålla upp strumporna med.

Så till första dikten som följdriktigt heter just...

LIVSTYCKET

Minns du livstycke med strumpebanna,

å långstrumpen å barranna, som blev

mellan strumpen å byxbena,

å yllestrumpen som kliade på bena?

JÄNTVÄNT (flickvänt)

Livstycksknappa, dom skull va´framvänt,

om dom skull användas av en jänt.

Me`strumpebanna som höll upp strumpen,

som jänten hadd rakt mot skinne jämt.

POJKVÄNT

Men om livstycke, skull va "pojkvänt",

då skull dom knapparna, bakåt ha.

Å pojka kunn väl int ens knäpp knappa,

så för dem gick de ju lika bra.

dom måste ju ändå hjälpa ha.

Sen fick dom kalsonger där utanpå,

å för att strumpbanna då skull nå,

till strumpens knappa, där utanpå.

Så klippte man hål, i pojkkalsongen,

och ordnade således genomgången.

Så pojka slapp attf få yllestrumpen

rakt emot skinne.

Lika bra var de...

dom skull väl int ens, ha tåle vine`

Hoppas att ni kan förstå, den något försvenskade bondskan.

YLLESTRUMPEN

Hemsticke strumpen, va rejäl,

vass och outslitli, känndes det som.

Enda möjligheten, att slipp dem ett tag

va om man kunne väx så fort,

att nystrumpen, bara va halvvägs

däri stickmaskin,

då gammstrumpen va urvuxe.

Men så fort växt, jag då aldrig...

VANTA

Men hemsticke vanta, å hem sticke socka,

dom va ändå bäst, på nå vis.

De fanns ingen omsorg, som värmt lite extra,

i köpese vantarnas pris.

HADD DU ?

Hadd du ludden, å skidpjäxen,

som jämt var förstor, dom var köpt i växten.

Då fick man stopp i tidningspappere längst fram

för att foten skull va still innuti.

Å skona hann bli utnött, innan dom var lagom.

Åkte du sparkstötting, å träskiden

som bara hadd fotögla på den tiden.

Skotta ni fram isbana, själv på isen

å spänd bara fast skriskon,

kring tån och vristen.

Fick ni kråkhakka, å nageltjäll`n,

å snortjickren, tvätte bort om kvällen?

Å, sen....

SPISVÄRMEN

Kalla barnafötter, värmdes om  kvällen,

på vedspisens, nerfällda lucka.

Där fick man lägga upp sina fötter,

för stickande upptining, för liv igen.

Yllestrumporna på tork .ovanför,

dom släppte sina snöklumpar,

fräsande ner på dom heta spisringarna.

Och man satt där och njöt, av att känna

livet återvända i fötterna.

Minnet värmer än... fast det var länge sen.

Ja, det var några minnen, från den gamla "goda" tiden, inte så lättsamt och fint, som det ofta är numera, men kanske nyttigare att få göra en hel del

själv för sina nöjen, så hade man inte heller några fritids problem och inte

så mycket överskotts energi att hantera, som ju ungdommarna verkar ha

i dag. Jag återkommer om ett par dagar och berättar mera på samma tema.

Välkommen då önskar jag...  Sonja.

PS. Synd att jag inte kan sätta i de trevliga teckningarna, jag har i boken

som jag kallar, " Utedasset önskar man inte tillbaka." Det finns ju inte så gott om bilder från denna tiden nu. DS.

En riktigt skön och trevlig lördag vill jag önska er alla. Här uppe i norr, har vi en vacker vinterdag med strålande sol och 4-5 grader kallt. Perfekt för en

tur med sparken.  Nu är det nog bäst att jag börjar med min berättelse den

sista på detta ämne, Gud i vardagen.

Detta hände på en torsdag, jag hade haft mina förskolebarn, sexåringarna

klart för dagen, och efter mycket kramande och hej då fröken. gjorde jag

mig klar för att åka hem på lunch och ta ut våra hundar en stund. När jag startade bilen, och började köra, tänkte jag på att bilreparatören sagt,

du måste köpa en ny bil snarast möjligt, för den här håller inte länge till.

Min man och jag hade varit och tittat på olika ställen, men dom flesta var för stora och för dyra för mej. Jag ville ju bara ha en sån här liten Fiat

som jag hade nu. När jag fick veta att bilen inte skulle hålla länge till,

började jag förstås be Gud att den skulle få hålla tills jag fått mej en ny.

Jag var ju helt beroende av bil, eftersom min man var resande, och hade

vår andra bil då, under veckorna.  Jag skulle förstås kunnat cykla, men en

knäskada gjorde detta omöjligt för mej, så bil behövde jag verkligen och

kände mig helt trygg med att Gud också visste det. Och vad tror ni hände,

jo, helt plötsligt skramlade det till ordentligt i motorn, och den bara dog!!

Tur nog hade så pass fart att jag kunde ratta den in på sidan vid en buss-hållplats. Men Gud! ropade jag, jag har ju ingen ny bil än!! Och jag kände

mig både besviken och lessen. Men fick ju plocka fram varningstreangeln

och ställa den där bakom bilen. Några tjänstvilliga unga män som stod där försökte starta bilen, men insåg det hopplösa. Jag hann bara ta ut min

väska ur bilen och låsa den, så kom tolvbussen, så jag hade ju ändå fått stanna lämpligt till, för med den kom jag till stan, och med ännu en buss

var jag nästan hemma. När jag gick från bussen träffade jag en granne

och berättade vad som hänt och han lovade att skjutsa mej tillbaka till jobbet och hämta mej sedan jag slutat . Så den dagen ordnade det sej,

men min man skulle inte komma hem förren nästa dags afton. När jag

kom upp på bron hemma och skulle låsa upp dörren, hörde jag att tele-

fonen ringde och när jag svarade var det min man, så jag började förstås

upprörd berätta för honom vad som hänt. Ja ha, sa han var det kvart i tolv?

Varför frågar du om det sa jag, därför att då köpte jag en ny Fiat till dej i Umeå, försäljaren sa att klockan var kvart i tolv, så han kunde ta lunch då

vi avslutat affären. Alltså hade du en ny bil då din gamla skar ihop, men det visste inte du, men Gud visste! Och jag tror att Gud log och ville spela mej ett litet spratt. Vår Gud har humor, det har jag märkt även i andra samm-anhang. Vi hämtade min nya Fiat i Umeå på lördag, den var blå och mycket finare än min förra förstås, den gick också i stortsett felfritt hela tiden jag

behövde den, tills min man flyttade hem och vi klarade oss med bara en bil.

Ja det var min sista bönesvars berättelse på detta tema, men jag har många

bönesvar kvar, så det blir nog flera gånger. Ni kanske tycker att det varit

oandliga saker jag tagit upp och det är det ju också, men det är detta jag

tycker är så fantastiskt att visa på, att Gud bryr sig om allt i våra liv, även

det mest vardagliga. Men om jag får tillfälle att ta upp ämnet en annan gång, blir det nog på ett djupare plan. Tack för att Ni tittat in till mej

under den vecka som gått och välkommen till nästa. Då med nya ämnen

och nya tankar.  Trevlig helg önskar jag Er.  Sonja.

Hej, och välkommen till en mitt på dagen blogg. Det är ovanligt att jag inte startar på morgonen. Men i dag var det så mycket annat som behövde komma först. Och ni kanske inte heller tittar in förrän på kvällskvisten. Jag

skall ju fortsätta att berätta på samma tema. Fast nu ska det handla om

bilar, som jag sa förra dagen. Hoppas ni vill följa med!

Det första jag skall berätta om, hände en tidig vintermorgon då jag skulle

till jobbet på fritids, en mil bort. Jag körde ut bilen från garaget och gick ut och stängde garage, under tiden stannade bilen men jag satte mig i den för att starta om den. Men det gick inte alls. Då fick jag brottom att ta min väska, och försöka hinna till busshållplatsen,  som inte ligger längre bort

än att jag kan se den. Man måste genom en tunnel först, men innan jag

var framme vid den såg jag bussen fara förbi. Men GUD! ropade jag då du

kunde väl låtit bussen vara lite försenad. Tillbaka till bilen, nya misslyckade

start försök. Det fanns ju ingen på jobbet att ringa till, och jag förstod att

dom tidigaste barnen, säkert redan stod där utanför och frös. Jag sprang in

och ringde till ett dagis som låg i huset intill, och bad dom ta in barnen till sig. Ut till bilen igen nya startförsök och böner, men inget hände. Då gick jag ut och öppnade motorhuven, för att kanske kunna förstå vad som hänt.

Då stannade en bil , och en man frågade har du bekymmer med bilen Sonja?

Det var en bilreparatör, som haft besök av mej och bilen mer än en gång.

Ja, den går inte alls sa jag, fast det var ingen sak att få ut den genom dörren. Han kollade och sa ditt batteri är stendött, vad kan man göra åt det frågade jag. Det måste ju laddas sa han, men det tar ju flera timmar. Skulle

Du kunna köra mej till jobbet frågade jag, men han hade redan en kund i

bilen som också behövde skjuts, till sitt jobb och det var åt andra hållet.

Hjälp! suckade jag till Gud, jag har ju inte råd att ta taxi så långt. Då kom det ännu en bil och stannade, och sa vad tur att der var någon vaken jag

är lite tidigt ute, jag skall läsa av vattenmätarna i dag. Jag har kört min son till hans jobb och tänkte se om jag kan börja hos någon direkt kanske. Är det något fel med bilen undrade han sen, ja mitt batteri är slut sa jag.  Men

då kan du få ta mitt sa han, och öppnade sin baklucka, där hade han ett

nyladdat batteri, som han fått tillbaka av sin son som han nyss kört till jobbet. Bilreparatören som fortfarande var kvar, bytte snabbt batteri i min bil, sen var det bara att åka till dom väntande barnen.

Bilreparatör och nytt batteri vid huset före klockan sju på morgonen, kan det vara någon annan än GUD som gör sådant?   Det tror inte jag.

Hoppas du orkade läsa igenom hela episteltexten, det jag skall berätta om

i morgon är ett ännu finurligare bönesvar, ska ni få höra. Vi hörs då.

Jag önskar er en god fortsättning på dagen.

Sonja.

Ja så skall jag då fortsätta att berätta om resan till och från småland som

jag inte hann göra färdig i går. Välkommen på en fortsatt resa med Gud

i vardagen.  Jag berättade ju att vi skulle vara där i två och en halv dag,

vid kvällsfikat den sista dagen kom min reskamrat, tillika god chaufför,

och viskade till mej, börja be för hemresan, snöfallet skall öka till i morgon

hade hon hört på tv-raporten.  Tack det samma sade jag till henne, och

hon log, och gick till baka till sin plats. Vi var placerade i olika grupper och träffades inte mera den dagen. Efter frukost var det hemresedags, när vi

kom ut var rosenbuskarna vid huset, helt övertäckta med snö, och åkrarna

omkring var helt snötäckta, så det var ingen tvekan om att det snöat rikligt

under natten. Med det var ju ganska milt så på dom stora vägarna var det

i stort sett bart. Vi hade väl kört en 20--25 mil, då det började se hotfullt

ut på himmelen, och vi hörde på väderleks raporten att snöandet tilltog.

Våra mobiltelefoner började gå varma från våra oroliga anhöriga, som nu

undrade hur det gick för oss i snövädret. vi kunde då berätta att hittills hade vi inte sett till någon snö. Min man var den sista som ringde och

undrade hur det gick, vid hans fråga såg jag upp på den mörkgrå himmelen

 och tänkte, ska jag måsta säja, nu är det nog kört också för oss. Men

det sa jag inte, utan berättade att det visserligen såg mörkt ut just nu,

men det kan väl inte vara någon konst för Herren att blåsa bort ett ovädersmoln, när vi bett honom om att slippa snön. Efter samtalet så

knäppte jag mina händer och bad högt, så att min vän vid ratten också

skulle höra. Tack gode Gud att du inte bara kan stilla stormar, utan också

öka den när det kan behövas. Tack för att vi tryggt kan få fortsätta vår

färd trots sommardäck. Så återgick jag till det korsord som jag höll på 

med innan. Efter en liten stund frågade min kompis, har du hört något

på väderleksraporten om att det skulle bli storm sa hon. Nej, sa jag men

jag bad ju nyss om storm för att blåsa bort snömolnen, så det är väl där-

för det blåser. Då ville hon vila armarna en stund, så jobbigt var det för

henne att hålla kvar bilen på vägen. Just då,  såg vi ett kaffé där intill,

så vi gick dit och åt lite lunch, min väninna satt och gnuggade sina onda armar under tiden, så jag fick riktigt samvetskval över min bön om storm.

Men det var nog enda chansen, för oss att slippa snön. när vi kom ut så

var det blå himmel och sol. Vi fortsatte vår väg norröver, och slapp snö-

fall men såg snötäckta marker runt omkring oss. Detta var ju i oktober så

det var skymmning, när vi så småningom kom till Valbo, där jag skulle av.

När vi då skulle skiljas, kände hon sig orolig hur det då skulle bli med

vädret då, men vi kom överrens om att det berodde ju inte på mej, utan

på honom som lovat oss, att be om vad vi vill och tro att vi ska få det,

då blir det så. Jag lovade också att fortsätta att be för henne tills hon

skulle ringa och berätta att hon var hemma. Och det gjorde hon ett par timmar senare, hon hade inte behövt köra i någon snö, men det hade

snöat regält i dessa trakter medan hon varit borta. Slutet gott, allting

gott. Tack gode Gud för beskydd.

Ja, var inte detta ett fint bevis på att Gud hör bön, och har omsorg om

oss i vardagen.  I morgon tänkte jag fortsätta på samma tema, i vardagen

men då gäller det så matriella saker som bilbekymmer. Då Gud varit med.

Kolla då så får ni höra om fantastiska ting, åtminstone i mitt tycke.

Kära hälsningar Sonja.

Välkommen, till en ny dag , på temat Gud i vardagen. Och tack för välsignelse önskan, och uppmuntrande komentarer.  Det behövs så man

känner att det är levande människor man vänder sig till och inte bara siffror i marginalen, men det är ju roligt att se också, fast mera opersonligt.

Det jag ska berätta om i dag, fortsätter på natur temat, fast nu är det

snö på gång.

Jag och min man var hos vår dotter i Gävletrakten. (hon som satte igång

denna bloggen förresten)  Där fick jag en kallelse från Gideoniterna till en konferens i Örserum i Småland, jag kollade med en kvinna i Hudiksvalls trakten som jag förstod också var kallad dit , om jag skulle ha möjlighet att följa med henne. Och hon sa att hon skulle kunna ta mig med från Valbo.

Det blir ju bara 60 mil dit sa hon, ja det ska vara norrlänningar till det.

Men kvällen innan resan ringde hon och sa, att jag vet inte om jag vågar

fara, dom varnar för snö i hela landet, och jag har bara sommardäck på

bilen. Ja men vi kan väl be, att vi slipper snön där vi ska färdas, sa jag,

förtröstans fullt, efter många väder bönesvar. Hon skrattade lite och sa

ja be om det du, om du har tro för det, men det är sextio mil

upprepade hon. Ja jag ska tala med Herren om det, sa jag.

Tidigt nästa morgon, träffades vi då i Valbo, då hade hon redan kört en tredjedel av vägsträckan, ännu ingen snö där. Vi hade på radion i bilen och

hörde trafikvarningar för ännu mer snöfall söder över, och vi såg vita

fält vid sidan om vägen, men det snöade inte just  när vi var där. Vi

tog fel väg sista halvmilen, då kom vi in i lite snöblandat regn, men det

var det enda. När vi kom fram till konferans platsen, satt vi kvar i bilen

knäppte våra händer, och tackade Gud för beskydd. Vi skulle vara där i

två och en halv dag, och hoppades på uppehålls väder då. Men det får

bli en annan historia, en annan dag.

Nu skall jag iväg och dela ut Gideonit biblar, till en vårdskole klass.

Om ni inte sett dom kan jag berätta att dom är vackra vita  med Gideonit

märket i guld på framsidan. Och Jesus orden i klarröd text innuti.

Det är det ju också numera i de blåa N.T som vi delar ut i bl. a. i

skolorna till sjunde klasserna,  samt till polisen,  räddningstjänsten,

mlitären m. fl.  Sedan blir det symöte och i afton bibelskola.

Så återresan från småland kan jag berätta om i morgon då har jag tid.

Har ni lust så ses vi då, till dess önskar jag er Guds frid. 

Sonja.