Hej igen kära bloggarvänner, förlåt att jag inte varit synlig på bloggen varken fredag eller lördag, som jag brukar, men bättre sent än aldrig får jag hoppas att ni tycker. Jag har varit mötesledare i missionskyrkan i dag, så

därför är jag lite sen på dagen också. Men nu är det dags för ett par dikter,

i veckans tema förvaltartarskap...

HERRE BEVARA OSS.

Herre bevara oss, från att förstelnas...

från att slå oss till ro.

Väck oss, så att vi inte kommer in i

den stora likgiltighets vilan.

Ty, om vi tiger skall stenarna tala

ja, ingenting är ju omöjligt för Gud!

Herre vi ber, öppna oss för din vilja

ge oss frimodighet, att gå ut ur

våra kyrkors skyddade gömslen ut på 

obekväma vägar för ditt namns skull.

Överskölj oss med Din andes fulla kraft

och fyll oss med Din livsbejakelse.

Att vi får bli levande vittnen på

att Jesus lever i dag.

VI OFULLKOMLIGA

I Guds församling, får vi vara ofullkomliga.

Kyrkan är ingen utställnings lokal av

färdiga produkter, som många tycks tro.

Utan vi är något i vardande...

En lärjungaskara, full av vank och brist

men vi har satt oss, under bearbetning

av en mästare, som kan förvandla allt.

Vi kristna, har ofta " ögonen på oss "

och får räkna med kritik ibland ja,

kanske också med rätta.

Låt oss då med allvar, ta del av kritiken

och be vår Mästare  "krukmakaren"

slipa bort kantigheterna som någon stötte sig på.

Be honom att dag för dag och stund för stund,

slipa och forma oss efter sin vilja.

Att vi inte stelnar, i gamla former

av slentrian eller tradition.

Utan förblir formbara, i hans kärleksfulla händer.

Ja, så slutar jag med dessa ord och tankar om förvaltarskap och överlåtelse.

Och önskar er allt gott för den kommande veckan, hoppas det vackra vädret får bestå några dagar till, det önskar jag till er och till mig själv, som täker

ta en alldeles bloggfri vecka 31, men då är ni ännu mer välkommna näst-

kommande vecka, då jag tror att jag ska ha något nytt och spännande att

berätta om.

Hälsningar och kram från Sonja.

Välkommen i det vackra sommarvädret, kul att det finns någon som tittar in på bloggen, trots sommaren. Vi har ju mest varit van med regntunga skyar

men i dag verkar det ju som om solen ska orka en hel dag, skönt nog.

Egentligen borde jag väl ha haft sommardikter, för att riktigt passa in.

Men nu är det ju inte temat för i veckan, så jag får väl hålla mej till detta.

Första dikten heter, Så lätt -- Så svårt, här kommer den,

LÄTT -- SVÅRT

Det är så lätt, att vända kappan efter vinden,

i stället för att ensam stå emot.

Det är så lätt att ropa Halleluja,

när man i trygghet, ibland Halleluja folket är.

Det är så lätt, att gemensamt säga Amen

och i kyrkorummet sjunga pris ske Gud.

Så svårt det blir, att visa nån´på Kristus,

när på världens torg, man mitt i larmet står.

Då vill man känna först, vart vinden blåser

innan man vill säga nåt om Gud.

Så ängsliga och rädda, vi blir förutan flocken

så ynkliga och svaga i vår tro.

Vi skulle vara spjutspetsar och världens ljus och salt,

men vi drar kappan om oss, så snart det blåser kallt.

Så tur att Jesus känner oss och hjälper oss att gå,

han känner till vår svaghet, men älskar oss ändå.

VARFÖR SÅ TYSTA ?

Hur kan det vara så tyst i Era kyrkor,

frågade en nyfrälst ung man.

Hur kan Ni s.k kristna

sitta i Guds hus, som om ni vore stumma?

Varför skriker Ni inte ut Ert glädjebudskap,

Guds evangelium, till vilsna tomma människor?

Varför sjunger Ni inte och dansar på gatorna

över Er fantastiska rikedom!

Nåd, kärlek, frälsning, förlåtelse

och över löftet om det eviga livets gåva.

Varför ??

HERRE BEVARA OSS

Herre bevara oss, från att förstelnas...

från att slå oss till ro.

Väck oss så att vi inte kommer in i

den stora likgiltighetsvilan.

Ty om vi tiger skall stenarna tala,

ja, ingenting är ju omöjligt för Gud.

Herre vi ber, gör oss öppna för din vilja

ge oss frimodighet, att gå ut ur våra

kyrkors skyddade gömslen,

gå ut på obekväma vägar,

för ditt nams skull.

Överskölj oss med Din andes fulla kraft,

och fyll oss med Din kärleksfulla

livsbejakelse.

Att vi kan få bli, levande vittnen

på att Jesus lever i dag !

Ja, detta är väl en nåd, att stilla bedja om, att kunna bli levande vittnen på att Jesus lever i dag, så att människor ska kunna se Gud i oss. Något att tänka på och begrunda, tills vi ses igen kanske på lördag. Herren välsigne

Er med allt sitt goda!

Önskar Sonja.

Godafton kära vänner, eller godmorgon om ni läser den 22dra, jag var på

gång redan i morse vid nio tiden, men då jag nästan var klar med skrivandet

fick jag telefon, och medan jag gick ifrån en stund, hade datorn slagit av

och jag hade förstås inte sparat. Så nu får jag göra om det igen.

Inte så kul, men jag känner att jag har ett viktigt budskap, att tala om

nämligen förvaltarskap. Som var gårdagens predikotext, ett allvarligt och

viktigt tema, som fick oss lyssnare, att gripas och tänka efter, vad har jag

gjort av talenten = gåvorna Gud gett mig uppgift att förränta?

Jag kände genast att detta ville jag ta upp tillsammans med er, då kom

jag ihåg att jag faktiskt skrivit rätt mycket om detta, i min lilla diktbok

som jag kallar Församlingstid. Så jag börjar på sidan 16 i den med dikten

FÖRVALTARSKAP

Vår tid på jorden är den stund,

då vi förvalta skall vårat pund.

Men har vi lagt talenten

i ohörsamhetsjorden,

för att slippa ta vår Herre på orden.

Det ligger på oss, att vinna för Kristus

den tid som vi lever i nu.

Den tid som är före, eller därefter

ansvarar inte jag och Du.

Nu är den tiden då Gud satt oss här,

den tid som är nu, vårat ansvar är.

Så än finns det tid, att förränta talenten

som Herren i nåd till oss gett.

Låt oss glada gå ut, sprida hoppets ljus

när mörkret nu ligger så tätt.

FÖRSAMLINGS ÅKERN

När vår Herre går in i församlingens åker,

för att se vilka frukter den bär.

Han vet att det brådskar och undrar om skörden

trettiofallt, sextiofallt, eller hundrafallt är.

Ska han bli besviken, när vår frukt han ser

ska han vilja den grenen ta bort ?

Så vi kan ge plats, för en friskare gren

som verkar när tiden är kort.

Säg, hör vi till dem vilkas frön blåste bort,

när frestarens locktoner kom.

Eller är vi den sort,

där fröets livslängd blev kort,

för på stengrunden hamnade dom.

Har ordfröets sådd,

i bland tistelblomm kommit

där vardagsbekymmren kväver alltmer.

Eller blomstrar och lever, församlingens åker,

så Herren med glädje på den åkern ser!

Tack för i dag, hoppas ni vill titta in till mej på torsdag, tror jag det blir

då skriver jag nya dikter och tankar från samma diktbok. välkommen då!

Sonja.

Hej och välkommen till en fortsättning på temat sländor, som ni som var in på bloggen förhoppningsvis förstod, hade jag skrivit en sång om sländans liv, sedan jag fann den ståendes som ett smycke, på bordet vid lillstugan.

Tyvärr kan jag inte minnas texten helt, men jag vet att jag skrivit om ett kärleksmöte i luften, så sländornas släkte en fortsättning får.

Sedan fortsätter texten så här...

Med aftonen kommer det småkalla vindar och den kära solen den värmer ej mer. Då känner vårt dagslände par sig så trötta, hon viskar till honom jag

orkar ej mer. Hon bärs utav vinden, men singlar mot marken och sen är hon

borta och syns inte  mer.  Där slutar visan, men jag fick se henne stå som ett underbart smycke på bordet vid lillstugan, i afton solens sken.

Då satte min fantasi igång och det blev till denna visa. Synd att jag inte har hela texten i huvudet, men i stort sett så har ni väl förstått, kan jag tro.

I går kväll, fick min man och jag en sagolik uppvisning av en grupp sländor

då skrev jag förstås en dikt om detta, hör här...

SLÄNDORNAS FLYKT

I går kväll fick jag se en svärm utav sländor,

dansa i solen, för mej och min man.

Vi stod där förstummade, såg skådespelet

som kunde vara beställt utav mej,

men sådana beställningar gör man ju ej.

Vi visste båda, mitt tema på bloggen

njöt utav synen och log mot varann.

Det kändes nästan för bra på nå vis,

att vi kom ut så precis.

Nu fick vi se dom svävande parvis,

rakt upp mot himmlen

och falla rakt ner.

Nu fick vi se dom dansa i solen

dansa av lycka över att finnar till.

I motljuset glänste alla sländor som gull.

Tack Gud för din sköna skapelses skull,

och tack för att vi fick se den.

Med denna spontant skrivna dikt, avslutar jag nu temat sländor och

hälsar er välkommen åter nästa vecka, till nya tankar och dikter.

Sonja.

Välkommen till ett nytt bloggartema, som skall handla om Sländor i dag,

denna vackra sommar förmiddag, hoppas vi får en dag till utan regn, igår

regnade det faktiskt inte någonting och det var nog senast i maj det hände. Jag tänkte som sagt berätta om sländor som jag mött och lite om vad jag läst om dem. Det hörs finnas ca. 60 arter av trollsländor i vårt land.

Det är två arter som tävlar om att vara störst, den ena har största ving -bredden och den andra har längsta kroppen. Den första kallas för kejsartrollsländan den är blågrön till färgen, och väldigt vacker på bilden jag har. Den andra, kungstrollsländan är mera vanlig åtminstone här i trakterna.

Den har gul/svart randig kropp, och mycket tunna genomskinliga vingar.

Det var just en sådan som fick mej att bli intreserad.

Det stod nämligen på bordet i vår lillstuga, som ett vackert smycke aldeles stilla och död, förstod jag efter ett tag. det var den som fick mej att börja

läsa och lära mig mera, om dessa underbart vackra insekter.  Jag skrev en

sång om hela dess utveckling, från larv till färdig slända. Tyvärr kan jag ju

inte sjunga den för er, men skriver lite av texten.

TROLLSLÄNDAN

Morgon sol strålar, och vattnet det pårlar,

en längtan det väcker, hos en trollslände larv.

En längtan att flyga, mot himmlen den klara

det är nog en längtan, som hon fått i arv.

Så upp mot ytan styr hon, känner sig rätt yr hon.

vingarna känns tunga, hur ska hon nu kunna

lära sig att flyga bra?

Men snart lätt hon svingar, på flortunna vingar

och snabbt som en pil, upp mot himmlen hon drar...

( visste ni att, sländorna är det enda flygfä, som kan flyga rakt upp och likadant ner, ingen fågel t. ex. kan göra detta)

Till sist slutade sländans flykt, på bordet i vår lillstuga.

Jag har läst att sländorna, har mycket ömtåliga lungor, känsliga för luft-

föroreningar,  här en liten dikt om just detta.

Sländorna,

dessa bevingade smycken,

ger mej hopp.

Sländorna vars ömtåliga lungor

fungerar ännu,

här vid våra stränder.

Ett underskönt bevis

på hopp!!

Jag tror jag slutar här för i dag, om ni vill läsa mera finns det förstås i upp-

slags böcker o. dyl. i Allers nr.27 fanns det också lite om detta och om

olika svalor, bl. a. Vettigt att skriva om i veckotidningar, tycker jag som

oftast köper dom för korsord och sudoku. Vi har ju varit lediga ett tag.

Hälsningar och välkommen åter, på lördag få se vad det blir då ? Vi syns,

Sonja.

Välkommen till ett nytt bloggartema, som skall handla om Sländor i dag,

denna vackra sommar förmiddag, hoppas vi får en dag till utan regn, igår

regnade det faktiskt inte någonting och det var nog senast i maj det hände. Jag tänkte som sagt berätta om sländor som jag mött och lite om vad jag läst om dem. Det hörs finnas ca. 60 arter av trollsländor i vårt land.

Det är två arter som tävlar om att vara störst, den ena har största ving -bredden och den andra har längsta kroppen. Den första kallas för kejsartrollsländan den är blågrön till färgen, och väldigt vacker på bilden jag har. Den andra, kungstrollsländan är mera vanlig åtminstone här i trakterna.

Den har gul/svart randig kropp, och mycket tunna genomskinliga vingar.

Det var just en sådan som fick mej att bli intresserad.

Det stod nämligen på bordet i vår lillstuga, som ett vackert smycke alldeles stilla och död, förstod jag efter ett tag. det var den som fick mej att börja

läsa och lära mig mera, om dessa underbart vackra insekter.  Jag skrev en

sång om hela dess utveckling, från larv till färdig slända. Tyvärr kan jag ju

inte sjunga den för er, men skriver lite av texten.

TROLLSLÄNDAN

Morgon sol strålar, och vattnet det pårlar,

en längtan det väcker, hos en trollslände larv.

En längtan att flyga, mot himmlen den klara

det är nog en längtan, som hon fått i arv.

Så upp mot ytan styr hon, känner sig rätt yr hon.

vingarna känns tunga, hur ska hon nu kunna

lära sig att flyga bra?

Men snart lätt hon svingar, på flortunna vingar

och snabbt som en pil, upp mot himmlen hon drar...

( visste ni att, sländorna är det enda flygfä, som kan flyga rakt upp och likadant ner, ingen fågel t. ex. kan göra detta)

Till sist slutade sländans flykt, på bordet i vår lillstuga.

Jag har läst att sländorna, har mycket ömtåliga lungor, känsliga för luft-

föroreningar,  här en liten dikt om just detta.

Sländorna,

dessa bevingade smycken,

ger mej hopp.

Sländorna vars ömtåliga lungor

fungerar ännu,

här vid våra stränder.

Ett underskönt bevis

på hopp!!

Jag tror jag slutar här för i dag, om ni vill läsa mera finns det förstås i upp-

slags böcker o. dyl. i Allers nr.27 fanns det också lite om detta och om

olika svalor, bl. a. Vettigt att skriva om i veckotidningar, tycker jag som

oftast köper dom för korsord och sudoku. Vi har ju varit lediga ett tag.

Hälsningar och välkommen åter, på lördag få se vad det blir då ? Vi syns,

Sonja.

Hej kära vänner, nu är flyttfågeln Sonja tillbaka på sin plats i sitt trygga bo vid Västerbottens kusten igen efter ett par veckors utflykt och ledighet.

Hoppas ni förlåter uppehållet, jag hade ju nämnt om att lite vila kan be-hövas även för den som är pensionär, men nu är jag på gång igen. Som ni ser av rubriken har jag inte släppt fågeltemat ännu, utan vill berätta för er om en upplevelse vi gjorde hos några goda vänner som har sitt sommarhus vid höga kusten. Mannen i huset, hade varit ute och fiskat på morgon-

kvisten och lagt ut fiskrenset nere vid  strandkanten.

När vi kom dit vid tolvtiden på dagen, upptäckte jag att det stod en halv-

cirkel med fiskmåsar ca 12-15 st. nån meter nedanför högen med fiskrenset.

så jag frågade varför inte måsarna åt upp renset i stället för att bara stå där och titta. Dom väntar på att deras "chefer" skall komma först och ge dom

tillåtelse, fick jag till svar. Det visade sig att där fick dom stå timme efter

timme, och bara se, men inte röra. Först vid sex tiden på kvällen, kom den

första Truten, en sk. Silltrut, denne landade på fiskrenshögen, men åt

ingenting utan flög upp och satte sig i ett träd intill, efter någon halv-

timme kom en Gråtrut, och gjorde samma seremoni som den första.

( Hörde att dom lärde diskuterar visst om det finns mer än en trutsort, men

det var i alla fall två som kom dit) Då trodde jag att dom stackars måsarna

äntligen skulle få sin mat, men nej, dom måste vänta på ytterligare en,

högsta "chefen" nämligen Havstruten, när han äntligen kom gjorde han

som dom andra, landade på fiskrenshögen, såg ut att lådsas äta lite, och flög därefter och satte sig på den högsta stolpen där intill.  När denna ceromoni var avslutad, blev det full kalabalik bland måsarna som äntligen

fick äta efter flera timmars väntan. Detta var en fantastisk upplevelse att

se och förstå, respekten för rangordningen ibland djuren. Den största och

starkaste skall ha maten först, för att överleva och försvara flocken när det behövs. Dom högsta hönsen som kom hit och inte åt, dom hade redan ätit

vid alla sina tidrigare kontroller, efter kustremsan så dom var redan mätta,

men att kontrollera var deras uppgift, så det fortsatte dom med även om

dom inte behövde mera mat. Plikten framför allt. Det vore nog bra om vi

människor, tog hand om varandra bättre än vad många gör i dag.

Ja det hade nästan blivit kväll medan vi åsåg detta skådespel, så jag tror

att jag avslutar med en liten sommarkvälls dikt...

NORRLANDSKVÄLL

Ännu lyser solen bakom skogen,

ännu är himmelen ljus.

Ännu flyger Strandpiparen

ängsligt pipande ut över havet.

Ännu hörs Göken ropa

sitt ensliga ko,ko...

Ännu är natten ljummen,

när skall vi, nennas sova ??

Slut för i dag, tack för i dag, hoppas ni vill titta in till mej mitt på veckan.

då blir det nog lite till om djur, eller insekter kanske jag skulle säga. VI ses

Sonja.