Alla inlägg under oktober 2010
God morgon i höstmörkret, jag hade ju för länge sedan lovat att skriva något om våra möten i olika kyrkor med
Ingemar Helmner som talare, denna gudabenådade evangelist som ju för några år sedan bodde här i Skellefteå och var pastor i pingstkyrkan här. Nu var han inbjuden hit av några kyrkor och valde att kalla denna serie för 10-
dagar med Jesus. Han är ju inte bara en mycket god talare utan sjunger och spelar av hjärtans lust utan både noter och text, han har allt i huvudet, sedan barnaåren. Han är också en fantastisk berättare = förkunnare tag gärna bilder
ur sitt vardagsliv, som handlar om sådant han upplevl under sina många år i Herrens tjänst.
En av dessa vill jag återge delar av, en berättelse som handlar om en ung man som hade haft en svår och en
otrygg barndom, som fått flytta mellan barnhem och foster hem, där han oftast protesterat och revolterat. Och det
det blev inte mycket av hans skolgång. Han hamnade snart bland missbrukarna i stan, och fick på något sätt en slags trygghet där, men hans missbruk övergick snart till knark av olika slag, och han förstördes både kroppsligen
och själsligen av detta.
Ingemar Helmner berättar att han satt vaken efter att han haft ett kvällsmöte och lyssnade på lite musik
och fram på nattkröken ringde telefonen, det var några som varit på mötet och nu kom hem till sitt där låg en
man i trappuppgången som var i behov av hjälp... Då tänkte dom på pastorn som predikat, han kanske skulle kunna
ge den hjälp som dom förstod att dom inte kunde ge i det här fallet, och undrade om han skulle kunna komma.
Han kom och såg mannen skaka av kramper, och satte sig vid honom tog hans hand och började sjunga,
Tryggare kan ingen vara, En liten stund med Jesus m.m Så småning om kände han hur den spända kroppen slutade skaka, och han somnade. Det var nästan morgon när jag kom ut sade Helmner, och log.
Efter detta blev det många dramatiska möten under åren, dom emellan. Tills tidigt en morgon då Helmner
vaknade av dunder och brak utanför, en bil hade kört in i garagets stängda port, motorn gick på högvarv, billyktorna spred sitt skarpa ljus i natten, och genom fönstret får han se en man mer eller mindre ramla ut genom den öppna dörren, och blir liggande på det höstvåta gräset.
Helmner får snabbt på sig sin morgonrock och ett par tofflor, och rusar ut. Han har fått lära sig, att om man vill hjälpa någon, så är det vikltigt att göra detta på samma nivå som den andre är. Så han lade sig i det våta kalla gräset, och lade armen om honom som redan låg där. Han bad tyst till Gud om att få rätta orden att säga nu,
och så kom orden, VÄLKOMMEN HEM !! Då sa den olycklige besökaren, så där har aldrig någon sagt till mej förut.
Efter detta slutade han med sitt missbruk direkt, han hade mött någon som brydde sig om honom, och
han fick ett hem dit han alltid var välkommen åter.
Visst var detta en underbar berättelse ur livet, och visst är det fantastiskt att få se en människa att kunna förändras så, genom att uppleva kärlek och förståelse. Detta lär oss att inte döma någon, vi vet inte vad dom
bär på för bördor... Vi som är kristna har ju ett särskilt ansvar i sådana fall. Tack för i dag, från Sonja.
Hej go vänner ! Och välkommen till en minst sagt "blandan kompott" i dag. Jag har liksom svårt att lämna det här temat hösten, så jag måste visst få ta ett steg vidare mot vinter, nu då vi fått den första snön, som ju legat kvar några dagar. Så jag skriver de dikter som står på sista bladet i Höst boken, som lyder som följer...
Hösten gjort sitt, marken ligger frusen,
jag bytt till yllekoftan, emot sommarblusen.
Jag gillar inte blåsten, inte kyla och drag,
Jag ville ha sommar och sol än ett tag.
Men titta ! Vad är det där ute jag ser,
som här framför gatlycktan singlar sig ner.
Först såg jag en, och sen många fler,
det kvillrar inom mej, jag känner jag ler.
Vilka konstverk på flortunna vingar,
som ner emot marken sig svingar.
En fjäril, en blomma, en stjärna o nej,
nog är dom vackra, men inte som dej.
Det snöar därute, Hurra ! De var kul...
Nu står det ej på, förren det är jul.
Då vi kan åka skidor, spark och släde,
nog är vintern och snön en glädje, de ä de.
Jag ångrar de där hör ni, som jag nyss sa,
att bara sommar och värme är bra.
Och finge jag byta, jag bytte ej alls,
för nu vill jag skriva en snöflingevals.
S N Ö F L I N G E V A L S
Snöflingor dansa där uti det blå,
svävar på vingar, med frost upp på.
Som diamanter de gnistra och glimma,
där de så lätta sig svinga.
Med stjärnornas mönster, i frostig glans,
jag undrar om vackrare ting, nånsin fanns.
Jag står vid mitt fönster, med frostblommor på
och ser en balett, utav snöflingor små.
Det finns en vers till på denna sång, men jag tycker det räcker med en vers, ni kan ju känna stämningen tror jag,
och jag vill inte trötta ut er för mycket med denna dikt, eftersom jag har lust att fortsätta på ett nytt dikttema, jag
tänkte återkomma till en dikt om tystnad, som jag ju skrivit om förut. Jag hörde på morgonandakten i dag, där han
som talade sade, "Lär er att lyssna till tystnaden" ! Och det fick mej att tänka på min diktbok, i det ämnet.
Så här kommer en...
Låt mig upptäcka tystnadens ordrikedom,
låt mig vila, stilla i tystnadens rike.
Vila min tanke, vila min kropp
vila min ande och själ.
Upptäcka vem jag verkligen är,
hitta min indentitet.
Njuter ordlöshetens
oändliga vidder
anar...
tystnadens bottenlösa
djup !!
i stundens
evighets skimmer...
Som avslutning efter detta "stillhets-tema" tycker jag stt det passar med en dikt om bön, även om den är
lite sommar, i så den tycker jag att den passar bra just nu. (Ni har kanske läst den förut, men jag tar den ändå)
INTE ENS...
Inte ens en vind så svag, så svag
som från en fladdrande fjäril, en sommardag
behövs för att sända, vår bön till Gud
han hör det svagaste böneljud.
En bedjande suck blott, ifrån vår jord
sänder mot himlen, bevingade ord.
Bönens mål Guds kärlek var,
i kärlek ger han oss sitt svar.
Kanhända vi inte ens förstår
när vi bönesvaret får,
men Gud har på sitt, suveräna sätt
kunnat vända allting rätt.
Tack för i dag, hoppas att ni inte blev besviken på den blandade diktkompotten jag bjöd på i dag, jag hade ju lovat
att skriva om Pastor Ingemar Helmners 10 dagars besök här i några av stadens kyrkor, men jag tycker inte att jag
haft tid att förbereda mig på rätt sätt för den uppgiften, så jag vill ha lite mera tid på mig för detta inlägg.
Hoppas att Ni förstår mej, jag önskar er allt gott inför helgen. Sonja
Hej, detta blir nog mitt sista hösttema, för detta år skulle jag tro. Vintern har ju redan visat att den är på ingång,
och det finns ju mycket annat än naturen att skriva om. Vi får väl se vad det kan bli. Välkommen i alla fall i dag,
då jag skall börja med en dikt från min vinterbok, den första dikten där som heter Plötsligt, den tycker jag passar...
PLÖTSLIGT
Plötsligt överrumplade mej vintern,
kom oanmäld härom natten.
Stod där, skimrande vit och kall.
Kom uppför trappstegen på bron
ända mot dörren,
ville följa med in...
Jag försökte stampande,
hålla den utanför.
Vintern väntade sig tydligen
ett glatt mottagande,
lyste så vit och vackert i solen.
Men nej, inte än...
simmarens värme
finns kvar inom mej,
och höstens alla
skimrande färger.
BJÖRKARNA
Avlövade och nakna, speglar björkarna
sina rakborst liknande kronor,
i älvens isklara vatten.
Dom står där nakna, avslöjade
in på bara kroppen,
utan sina guldfärgade höst kläder.
Längtar snö...
att skyla sig med.
HÖSTVINDEN SPELAR
Hör. höstvinden spelar på stråken sin,
på stelfrusna grenar han drar melodin.
Han har allt en vissen fiol,
vi ryser och tänker på vintern i fjol.
Havets skummande vågor jag hör
som slår basens ackord,
och torkade löv en balett för mig gör
på vår frostbepudrade gård.
Dansar höstens melodi,
det ligger svårmod däruti.
Men nu, tittar piggögda solstrålar in,
genom fönstret i stugan min.
Det lättar mitt sinne
jag tänker minsann,
nog är hösten ännu förunderligt grann.
VINTERSOVARNA
Höstens alla gömställen
befolkas nu av vintersovarna,
som ställt in sina inbyggda
tickande små tidsklockor
på vårväckningen.
Och Nässelfjärilen, postar sig själv
i höstens varmaste brevlådegömma.
Våren skall sedan med solens hjälp
lösa ut försändelsen och läsa;
"Livet har överlevt, skriver den
med sin fladdrande flykt
över nygröna ängar.
(Ejja vore vi där!) Min kommentar.
Så tror jag att jag slutar mitt "Höstepos" i dag, och börjar på ett nytt tema nästa vecka, kanske skall jag berätta något iftån alla fina församlingsmöten vi hade tillsammas med INGEMAR föregående vecka och ett par dagar därtill.
Hans tema var 10 dagar med Jesus. Välkommen då, hälsar Sonja !
Hej kära vänner och välkommen till lite hösttankar även i dag, fast från barndommens höstar. NI som är äldre känner säkert igen er i vissa saker och ni som är yngre kan ju få veta lite om hur det var då.
Jag skall börja med en dikt om asplövens sus om hösten, som jag upplevde det. Jag kallar den för...
SUSANDE MINNE
Jag kan höra det än, med minnets öra
asplövens sus om hösten.
Jag undrar min vän, kan du också höra !
För mej var det rösten, på hösten.
De stela asplövens darrande sus,
med bakgrunds musik av vågornas brus.
De darra och skaka, som rädes de för
att tiden är kommen, då löven dör.
Ljudet liknar, för mej ungefär
ljudet vid en lyckad konsär.
Då ivrigt man viftar, med stela program
just så kommer asplövens, susningar fram.
Sej minns även du, så gör det mej gott
då kanske du, min minnsebild har förstått.
Jag tror, att ett susande minne kan vara
skönt för en vuxen, att ha och bevara.
Numera viftar man ju inte med stela program, för att visa uppskattning under konsärerna, det är något jag saknar.
Nästa dikt handlar också om en sak, som sällan förekommer nu för tiden, möjligen kanske i någon sommarstuga.
ATT SÄTT IN "INNANFÖNSTRA"
När björklöva gulne, å asplöva skallre
å höstvinn, hadd fått en mörkare ton.
Då vare dags att sätt in innanfönstra
pappa bar in dom, från kall vebon
å ställd dom ute, på farstubron.
Mamma hon torke, så noga all fönstra
å jag fick lägg måssa, på köksfönsterpost`n.
Att skydda mot kylan, mot frost`n å blåst`n
sen pynte vi måssan, me små eternellen
å fick in fönstra, på plats innan kvällen.
Då skull fönsterremsen, klistras på "glipa"
som vart mellan fönstra, där kunne dä pipa
å tjuta ordentligt, när höstvinn tog i
men skyddad mot drage, i stugan satt vi.
Höst låva.
Skurlåve hadd vi en gång om åre,
då skull skola skures i varendaste vrå.
Då lukte nä gott, ut´å vattne å såpa
när efter nån da, vi till skola fick gå.
Pärlove hadd vi, strax skola hadd börje
då fick vi e´pärgräv, å vi jobba å grävt.
Nu lukte´nä minner, än när vi satt pären
på dasslukta, lukte som värst.
Sen hadd vi bärlov, i höstkalla dagar
då skogen var full, av sitt rödaste gull.
Då gälld´ä å plock, mjölkhämtarn full
för självkänsla sin, å förtjänstas skull.
HARTSFIOL
(Påminnelse om ett barndomsminne)
Jag hörde här om kvällen en melodi
som jag inte hört på länge.
Det var inte så välstämda tomer däri
det som lät, bak fönstrets hänge.
Men jag stod och njöt av dess dissharmoni
och kände mej glad innuti.
Det där instrumentet jag även trakterat,
och säkert rätt många med det irriterat.
Det spelats av bröder och systrar förut
de känns riktigt skönt att det ej tagit slut.
Fiolen en tråd, en bit harts är stråken
det spelar man på, gömd bakom kåken.
Nog låter det illa så de räcker till
men ändå så gärna, jag höra det vill.
Jag ropar ut i mörkret, ni får så gärna spela
jag gillar höra tonen från min barndoma gistna fela.
Men då vill ingen spela, på minnets melodi
jag hör hur någon viskar, kom så sticker vi.
Hon kan ju inte vara klok, hon blir ju rent av glad
hon tror nog att vi spelar en kärleksserenad.
Vi går till någon annan, nån som blir riktigt grön
och jag står kvar där ensam, nog är otack värdens lön.
Ja, här fick ni lite återblickar, på en förgången tids hösteskapader. Välkommen åter nästa vecka få se vad det då
blir för tema, det vet jag inte själv ännu. Ha en skön helg i det vackra höstvädret som vi har, önskar Sonja.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 | 10 |
|||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 | 17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 | 24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 | 31 |
|||
|