Hej och välkommen till en bloggstund med mej. Vi har nyss varit till vår yngsta dotter Anki med familj,

vi hade pratat om att mina olika dikthäften kanske borde samlas till en gemensam bok. Då frågade hon

kommer du ihåg mamma vad som var det första du skrev, ja det gör jag svarade jag och här är min be-

rättelse, om detta som jag aldrig skrivit om, eller berättat om förut.

  Jag var väl fem år då, och hos oss i fam. Söderbergs stora rum, var det många ungdommar samlade för

att öva in sång och musik till söndagens Gudstjänst i E.F.S som var fam. andliga tillhörighet. Jag var där

inne med ungdommarna, som sjöng och spelade så många härliga sånger och dansade i takt till musiken.

Just då kom mamma in för att hämta någon sak, när hon fick se mej dansa blev hon jätte arg, tog mej i

armen och drog mej ut därifrån. Jag skrek och grät, då satte hon mej hårt på en stol vid köksbordet, och

hytte med fingret och sa strängt,  "MAN FÅR INTE DANSA TILL SÅNGER SOM SJUNGS I KYRKAN,TILL GUDS

ÄRA, FÖRSTÅR DU DET NU" !!  Jag snyftade fram ett ja, men fortsatte gråta...

  Då tog mamma fram en tidning som hette Konsument bladet, som Koperativa gav ut till sina medlemmar,

på en sida där hade hon sett  att det fanns en rad med färggranna bilder, som barn uppmanades skriva en

rimm saga till. Nu tyckte mamma att jag skulle berätta för henne vad hon skulle skriva, för varje bild och

jag satte genast igång med rimmandet, och som bortblåst var det dåliga humöret för femåringen. Inte vet

jag om mamma hade hört förut att jag hade lätt för att rimma, eftersom hon uppmanade mej till detta.

Så skickades rimmsagan iväg till adressaten, och efter en tid så fick vi ett brev om att jag hade vunnit

tävlingen, 15 kr. fick jag som pris ! Det låter ju inte så mycket i dag, men hade förstås ett annat väred på

den tiden. Då sa mamma att nu har du ju blivit författarinna, så efter detta sa jag till alla tanter som ofta

frågade vad jag skulle bli när jag blev stor, att jag skulle bli författarinna. Det har jag väl inte blivit precis,

men skrivandet har ju funnits som ett behov hos mej, igenom livet. Och sitter kvar ännu som ni märker.

   Detta som jag nu har berättat, har jag ju inget minne av själv, men mamma har berättat om det för mej.

P.S För en tid sedan var jag tillsammans med en bekant, till Pingstkyrkan på ett möte, där uppträdde bl.a

en afrikansk grupp, som dansade och sjöng stora som små. Då sa kvinnan som jag var tillsammans med,

dom här Afrikanerna dom har minsann rytmen i blodet, det har inte vi, Nordbor, det är för kallt här.

Då tänkte jag, på berättelsen här ovan.

      Detta blir allt som jag skriver den här gången, jag har lite svårt att sitta nå länge, ni såg ju på min

föregående bloggning, att jag föll och slog mig ordentligt i baken, när jag satte mig på en tröskel, och hade

mycken möda och stort besvär, att ta mig upp. Och än är det långt ifrån smärtfritt. Men tiden läker ju till

sist alla sår. Det ser jag med förväntan fram emot. Kära hälsningar till er alla , från mej!  Sonja.

Hej  och välkommen till min bloggplats, som i dag har lite försommartema. Det är ju bara maj än men

det har ju varit barmark så länge, så nu börjar man ju se vissa sommartecken, här och var. Pingst- och

Påskliljorna konkurerar ännu här, med krokus, pärlhyasinter och skilla. Och massor med gröna tuvor stic-

er nu upp, och utlovar många vackra blommor, så småningom. Tur att inte allt blommar samma tid.

Och man blir så glad när vårfåglarna börjar ge sig till känna, som när den lilla nippertippan Sädesärlan

börjar visa sig här nedanför vår altan och söker efter havregryn, som vi brukar kasta ut lite av där intill.

då tar hon munnen full, och flyger upp mot takåsen där dom brukar ha sina ungar varje år. Men i år har

jag sett flera stycken här samtidigt så det är kanske, några fjolårs ungar som nu bosatt sig, på samma

takås, det känns bara trevligt tycker jag, men det tycker jag inte om kråkparet, som tydligen bor här i

närheten, dom kommer ofta och hinner plocka upp allt, före dom andra. Då är det att lägga ut nytt och

hoppas på att dom små mittar dit innan. Ja det är en kamp om brödfödan för alla levande varelser.

     Nu går jag över till att skriva några vår- och försommar dikter. Kanske ni läst dom förr, men en dikt

kan man ju höra många gånger, åtminstone med något års mellanrum, hoppas jag.Den första heter...

    GUDS KÄRLEKSBREV.

Nu nalkas sköna sommaren.

Guds kärleks brev till oss.

Död var marken, vintern kall,

ett svepning vitt täcke låg över naturen all.

Men nu lever allt upp på nytt igen,

nu nalkas sköna sommarren,

som Gud på nytt vill ge till oss.

Det är hans kärleksbrev förstoss.

Här om dagen, såg jag en helsvart stor jättehumla, flyga här mot vita väggen på vårt hus, jag har läst någon-

stans att humlorna är byggda så att dom inte skall kunna flyga, det vet inte humlan om, så den flyger ändå.

Jag har bara sett, en enda fjäril i vår, det var en vitgrön liten en, men ändå fick den mej att tänka på, min

dikt som heter...

INTE ENS EN VIND

Inte ens en vind, så svag, så svag

som från en fladdrande fjäril,

en sommardag.

Behövs för att sända vår bön till Gud.
Han hör de svagaste böne ljud,

en bedjande suck blott, ifrån vår jord.

Sänder mot himmlen, bevingade ord

bönens mål, Guds kärlek var.
I kärlek ger han och sitt svar,

Kan hända vi inte ens förstår

när vi bönesvaret får,

men Gud han har, på sitt suveräna sätt,

kunnat vända allting rätt !!

Jag tror att jag avslutar min bloggning för i dag, med denna dikt. Ni som läste min blogg förra gången,

kanske förstår om jag säjer, att jag har lite svårt att sitta nå längre, den är ganska hård skrivbordsstolen.

Jag kan ju berätta att det trots allt gick bra, fast jag har ordentligt ont på flera ställen, ock har fortfarande

vänster hand i skena, jag slog säkert den i golvet elleri någon dörrkarm i  fallet. Ock jag får nog vara glad

att jag föll som jag gjorde, även det blev jobbigt, ovh tog lång tid, innan jag kunde stå på benen igen.

Jag önskar er alla en trevlig helg, vi är bjudna på 60 åre kalas. Ha det bra, önskar Sonja

Hej kära vänner, och förlåt min oanmälda, lite längre frånvaro, här på bloggen, p.g.a rubriken...

Platt fall, det har gjort mig oförmögen, att ta mig hit upp till övervåningen, och datorn några dagar.

Vad har hänt, kanske Ni undrar, jag skall berätta...

      Förra tisdagen hade jag fått tid hos en sjukgymnast, för att få behandling för min vänstra höft

och "stuss" för att tala vardagsspråk. Jag har bytt knäled på det vänstra benet, för ett tag sedan så

han trodde att det var detta som påverkade v. sida. han rådde mig också att fara och köpa en  stöd-

skena till min onda vänsterhand, så det gjorde vi på hemvägen. Det blev ett bra stöd för för leden.

       På natten därefter vaknade jag och steg upp för att gå till "toan", det är väl en tio--12 steg dit,

min krycka stod vid sängen, men jag tog inte den för denna lilla bit. Efter 3--4 steg är det en liten

hall, med trösklar på var sin sida, där vände jag mig om och kollade efter kryckan, mrn ides inte gå

tillbaka och hämta den, när det gör så ont för varje steg man tar, jag var ju nästan halvvägs redan,

men i den vevan tappade jag balansen och föll handlöst med full kraft med min onda bak rakt ner på

den första tröskeln, som jag just klivit över, aj, aj, aj, vad det gjorde ont i min redan värkande bak,

jag lutade mig framåt, för att inte slå bakhuvudet i golvet.

        Där satt jag nu kvidande, utan att kunna ta mig upp, min vänstra hand var ju skadad sedan förut,

och med bara en hand orkade jag inte ta mig upp. försökte ett tag att ställa mig på knä, fast jag vet ju

att det är inte bra för opererade knän, så det försöket gav jag upp. Jag lyckades sparka upp dörren till

hallen, och drog mig fram emot ännu en tröskel att försöka ta mig över, med min onda bak, så var jag

åtminstone ute på hallgolvet, men mina mjuka "nattsockar" gav mig inget grepp, när jag försökte hasa

mig fram på min onda stuss, medan jag höll upp min vänstra hand ond, och oanvändbar.

       Mina vida pyjamas byxor, hasade sig allt högre upp över mina ben, jag satt där på hallgolvet och

önskade att jag skulle kunna få tag på någon av telefonerna, som stod där på hyllan ca. 1 1/2 m. upp.

Önskade att det var den gamla sorten, med sladd som jag kunnat dra ner dom med. Eller att jag haft en

visselpipa, att väcka min man med.

        Helt plötsligt kom han ner, han tyckte sig höra underliga ljud från nedervåningen. Nu stod han där

och sa häpen, va gör Du ??  Ja det kan man ju undra sa jag, och skrattade jag var egentligen på väg till

toaletten sa jag. Jasså sa han och instämde i skrattet. Han försökte lyfta upp mig , men fick liksom inget

bra tag, där jag satt med benen utsträkta, och kunde inte hjälpa till.

           Då gick han till gardiroben och hämtade mina träningsskor, och satte på mig dom, för att jag skulle

få lite bättre "bett" i bentagen. Då sa jag "men titt på mej hur jag si ut" och vi bröt ut i en ny skrattatack.

Men det blev faktiskt lättare, att ta sig fram, på baken, med hjälp av nina gummisulade träningsskor, lite

mera driv i steget s.a.s Och till slut, efter kanske en timmes kamp, kom jag fram till trappan där min man

kunde baxa upp mig, på det andra trappsteget, och jag kunde dra mig mot vänster sida, för att nå trappräc-

ket,där jag kunde dra mig upp. "Äntligen är man upprättad igen"sa jag när jag åter kunde stå på egna ben.

Och utan vidare kunde gå och öppna "toa" dörren, dit jag ju egentligen var på väg.

Sedan tänkte jag på att det varnog tur, att jag bara gjorde mig illa i baken jag kunde ju lika gärna slagit bak-

huvudet i golvet. Så jag tänkte då, tack gode Gud att det gick som det gick !!

                                                  

                                 Tack för i dag, kära glada hälsningar från Sonja !