Välkommem till ett helt annat tema än det som väl är mest aktuellt för de flesta i dag, då det ju heter att

alla talar om Sotji, men det finna så många andra som gör det bättre än jag, som vill berätta om en flicka

hon beskriver sig själv, som att hon levde i ett kaosartat tillstånd, i ständig rädsla och otrygghet, på grund

av faderns sjukdom ,och hans alkoholism. Hon kände sig också väldigt ensam, och annorlunda.

    Men Gideoniternas klassrums besök blev vändpunkten. Gideoniterna är ju den organisation som brukar

dela ut Nya Testamentet till klass sju i skolarna. Numera är det ofta svårt att få komma dit.  Hör här !

hur viktigt det kan vara, så här säger Elisabeth Bäckström.  "Klassrums besöket med Gideoniterna blev

vändpunkten, för mej då min ständiga rädsla, byttes mot trygghet."

        Jag satt längst fram på vänster sida, och jag var väldigt konsentrerad på varje ord som gästerna sa,

jag ville inte gå miste om någonting. Hon beskriver de båda männen på ett possitivt sätt, och säger också 

att hon kände sig  "sedd". För dessa personer var jag inte den där "ungen från ett alkoholisthem som jämt

fick gå i för små kläder"". Jag minns att jag tänkte att jag "tillhörde dem". Helst skulle jag ha velat lämna

lokalen och följa med dem. De pratade om  detta lilla testamente och sade   "När du öppnar pärmarna på

denna bok så hittar du hela världen". Det var en annan bild av världen än jag fått höra hemma vid köksbor-

det, av min far.I fyllan fick han ur sig alla möjliga snaskiga och hämska berättelser som gjorde mig rädd.

       Vändpunkten, Från den stunden jag fått mitt Nya Testamente, och kom upp till mitt rum på den andra

våningen, visste jag att jag aldrig behövde vara ensam längre. Det var en mycket påtaglig känsla. Så jag

öppnade boken och slog upp Fil 4:7 och läste dessa fantastiska ord "Då skall Guds frid, som är mera värd

än allt vi tänker, ge era hjärtan och tankar skydd i Kristus Jesus".  Det var ett bibelord som sa allt vad jag

behövde. Det är ett bibelord som varenda unge i ett alkolisthem kan förstå. Från den stunden visste jag

att jag var skyddad. När jag sedan skrev mitt namn på sista sidan i boken, berättar hon att i ställe för en

prick ovanför i ett i sitt namn ritade hon ett hjärta, det var något jag aldrig tidigare kunnat förknippa mig

själv med ett hjärta I efterhand blev detta en signal åt mig själv, att jag liksom blev "Jag"  

Efter den dagen blev mina problem mindre, jag var uppfylld av andra tankar än av den påtagliga verkligheten

       I min ensamhet fattade jag då mitt  beslut att ta emot Jesus Kristus i mitt liv. Jag fick en Gudsrelation !

När det sedan blev dags för prao-tid, då tog hon ett steg som hon själv är övertygad om att hon aldrig skulle

ha tagit, om hon inte fått sitt Nya testamente några mån. tidigare. I stället för att anta ett pryo jobb på en

affär i närheten, som hon erbjöds, tog hon saken i egna händer. Hon ville praktisera i en församling,och hon

hittade i tel. katalogen och hittade en församlingi Uppsala. Hon ringde upp och sa att hon sökte en praktik -

plats som diakon. Och hon hälsades välkommen till en församling där. Och man kan förstå att hon var glad

att få lämna sina hemtrakter. ( Den här sista meningen var min Kommentar) Jag slutar här för i dag och om

ni vill veta hur det gick för Elisabeths i det fortsatta livet, så skall jag berätta det nästa gång...

      Så vill jag önska er en god fortsättning på helgen, vi har ju redan fått en silvermedalj i O S g.m.Charlott

Kalla, under den här stunden, medan jag har skrivit det var ju bra gjort av henne, Hoppas att vi också kan få  någrra medaljer genom Skidskyttarna, som ju också skall tävla i dag.  Håll tummarna!      Hälsningar Sonja!

God morgon, i dessa "Olympiads tider" dristar jag mig till att vilja skriva om tro, det finns ju redan så många

som skriver och talar om om Zoitsi nu, och kan det bättre än mej. Och det här med tron gäller ju för alla och

alla dagar intill tidens ände och är på så sätt viktigare i mitt tycke, även om jag kommer att försöka se så

mycket av tävlingarna som möjligt. Men det som jag vill berätta för er i dag handlar om en ung flicka som

heter Elisabeth Bäckström, som berättar i tidningen som vi Gideoniter har som vår medlems tidning.

Jasså Du kanske inte ens vet vilka vi är. Men du kanske har fått ett litet rött eller blått Nya Testamente när

du gick i sjunde klassen i skolan. Jag och min man är med i den organissationen som sprider Guds ord på

detta sätt, tyverr så börjar det vara ganska svårt att få komma in i skolorna nu för tiden, ock det kan ju

vara synd på många sätt, kan mna ju tänka när man läser Elisabeths berättelse, som kommer här, kanske

något förkortad.Jag kommer aldrig att glömma den dagen jag fisk detta Nya testamente i min hand. Det

blev en vändpunkt i mitt liv. För första gången visste jag att jag inte längre var ensam. Hon fick efter den

dagen ett helt nytt perspektiv på livet, och för första gången förstod hon då att det fanns något annat utan-

för mörka och kaosartade uppväxt till följd av pappans sjukdom och alkohlism.