Hej, och välkommen till dagens blogg, ni ser av temat vad det skall handla om, en hel månad framöver har jag tänkt spinna på temat veckans värsta/

bästa, det här är ett gammalt minne sedan jag var så där 17 - 18 år ungefär.

Jag jobbade då i Örnsköldsvik,så det är där händelsen utspelade sig. Det är

jag som är katten i sammanhanget tyvärr.Jag jobbade på ett kontor där och skulle gå med pengar till banken, då detta hände som jag skall berätta om.

När jag funderade på detta härom natten, kom berättelsen på rim. Jag orkade inte skriva ner det då, men skall försöka med det ändå få se hur det

går. Kanske jag också skall berätta att jag skulle på födelsedagsfest hos en

kompis direkt efter jobbet, så jag var klädd därefter, bland annat med min

nya pälsjacka på som jag bara slängt över axlarna, den lilla bit jag skulle gå,

så till händelsen jag vill berätta om...

PÅ RÖDA MATTAN

Jag gick mot banken snabbt och fort, att mitt ärende få gjort,

så att jag skulle hinna, innan banken skulle stänga.

Den röda mattan klart jag såg, som där framför mig låg,

men inte tänkte jag på de, där snabbt jag promenerade.

Och uppför höga bankens bro, den också rödklädd må ni tro.

När jag vid dubbeldörren uppe var, så stod vid varje dörr en kar,

som klädd i uniformer var.

Jag tittar häpen på dom två, som gjorde "typ" honör just då,

jag log och sade hej,  då öppnade dom dörrn´för mej.

Men jag var inte framme än, banken låg på andra våningen

så jag tog nästa trappa opp, i ganska snabba hopp,

jag där nere redan tänkt, nu har nog kanske banken stängt.

Väl där uppe fanns en dörr, som var lika stängd som förr

som där nere menar jag, man också här bevakning har

vid varje dörr det stod en man, klädd i uniform så grann

dom gör även strikt honnör, när jag står där utanför.

Och jag ler igen och säger hej, kan ni öppna dörrn för mej?

Och det är just vad dom gör, så nu är jag innanför!!

Snabbt till bankens dörr jag når, där på ett plakat det står

våran bank är stängd i da, när kungligt besök vi här skall ha.

Så jag kommer inte in, och kan lämna dagskassan min.

Och inte får jag komma ut, utan vänta, är någons beslut.

Så där i en vrå får lilla jag stå, tills alla kungligheterna fått gå

in i en festsal här intill, men inget annat jag önskar vill

än att komma ur denna knipa ut, och det fick jag ju till slut.

Så här efteråt, det roar mitt sinne, och det är ett härligt minne.

Nu när jag tänker tillbaka på detta, kan jag också förstå  hur annorlunda tiden var då. Om det varit nu, skulle dom säkert kollat först och främst

väskan jag bar, och vilken jag egentligen var. Kanske också kallat på polis, för om det varit i dag, kunde jag lika gärnaha varit en självmords bombare,

som velat komma åt prinsessan Sibylla, och hennes följe, och kanske velat

spränga bankhuset i luften, men tur att det bara var lilla ja´som inte hade

någon annan tanke än att fort komma in på banken och fort därifrån, för

jag hade ju annat för mej. Men jag fick ju se vår vackra kronprinsessa

Sibylla och många med henne på nära håll. Så det var ju en bra bankdag.

Ja nu  kan ni väl förstå, att jag kände mej som katten ibland Hermelinerna?

Men antagligen trodde väl vakterna att jag tillhörde gästerna, som var ute lite tidigare än dom andra, eftersom att dom släppte in mej. Och i dag det

ju gått så lång tid så det är preskriberat.

Nästa vecka skall mitt värsta/bästa tema handla om barn i Sverige. Jag har

läst om goda raporter i ämnet, så välkommen då häsar jag, Sonja.