Hej och välkommen igen, till en ny rubrik på mitt bloggtema, det var ju ett par veckor sedan jag sa, att jag skulle berätta om detta fantastiska om Kristus i berget. Jag tänker börja med en protetia, som en kvinna vid namn Lisa Johansson från Vilhelmina, vid tre tillfällen skrivit ner (1949, 1954 och 1963) en berättelse som hon hörde som barn.

Det var hennes mormor (död 1914) som hade berättat följande för sitt barnbarn.  (förkortade version).

På den tiden när Jesus gick här på jorden och predikade för folket lärde han och förutsade hur det skulle bli här på

de yttersta tiderna. Det skulle bli sådan otro och synd, krig och pest och hungersnöd, så folk skulle förgås i stora skaror men ändå inte kunna få tro på att det finns en evighet. Så länge människorna brukar jorden i sitt anletes svett och vårdar den som Guds gåva, så har vi frid och så länge inte alla tungomål känner till kristendomen, utan

dyrkar avgudar och tillber döda ting, eller vilda djur, kommer inte dommens dag.  Profetian säger också att människan med tiden ska bli allt mer uppfinningsrik och "åka efter eldfrustande hästar osv. Det kommer att bli som ett Sodom och Gomorra. (min kommentar, det är ju kännt gm. Bibeln att det förekom mycket homosexialitet där, och Gud lät ju det området förgås gm, eld.) Men Herrena hand vilar över jorden blott en tid.

Då skall Kristus börja visa sig på jorden därför att Gud älskar sitt folk och vill att de ska bättra sig och tro på honom

och sonen som han sänt för att lida och dö för våra synder. Det finns ett land som har bilden av Kristus begraven i

jordens innandöme. I den yttersta tiden ska denna bild blottas. Gud har bevarat detta land från krigets fasor en tid

och skall så bevara det så länge bilden är oskadad. Men en dag blir den krossad och då vänder Gud sig bort från detta folk och sänder ut alla slags vedermödor, som blir sju gånger sjufallt så stora som andra lands vedermödor.

Mormodern visste inte var den bilden fanns, men hon visste att Bibeln talade om den och när barnen frågade när den dagen skulle komma och hur det skulle bli fick de svaret att den stunden och dagen vet ingen.

När Lisa Johansson fick reda på fotot om bilden i Kristinebergsgruvan, påminndes hon om den berättelse hon hört som barn, ungefär 50 år tidigare.   Under denna berättelse finns tre stycke diktverser som lyder så här...

I hårdsprängt berg

med blygrå färg.

En frälsargestalt

som famnar allt.

Han stiger fram

ur grus och damm.

Mästaren är här

han städs är här.

Ur skrovligt berg

ett bud med märg.

I vardags tunga id

tag mot min frid.

Denna dikt med sitt ålderdomliga språk torde väl härstamma från samma tid då mormodern som här berättas om

levde, alltså i början på 1900 talet.  Och nog får man ju vara tacksam för att Kristusbilden blev bevarad, även om

den nu är överskyld med sprängsten, det blev ju så mycke besökare där så det gick ju inte för gruvarbetarna att

jobba, och det var ju riskabelt att ha oskyddat folk nere i gruvan också. Nästa gång jag skriver skall jag berätta

hur och när denna förutsägelse hände, och hur arbetarna upplevde det. jag har hört sägas att det skall vara en

bärade del i gruvan just detta ställe där kristusbilden visade sig, så om den blivit bortsprängd så har det blivit

en svår katastrof.  

 Välkommen nästa vecka önskar Sonja.