Hej kära bloggbesökare, vi har väl på olika håll varit och tänt ljus på våra nära och käras gravar, under helgen som 

gått, det känns så fint att få göra detta även om man vet att dom som ligger där inte har någon aning om detta,

men det ger liksom tillfälle att få umgås med dom en liten stund, och tänka på dom lite extra.

Det skulle också behövas lite extra ljus nu, både ute och inne då snön lyser med sin frånvaro eftersom

det är så pass varmt, så blir det ju duggregn i stället. Jag hade ju lovat att skriva om Kristineberg i dag, men det

var så mycket material som jag fick tag på, så jag måste välja ut vissa delar bara annars blir det alldeles för långt.

Så jag tar till min bok om hösten och spinner på det temat i dag. Först en liten kortis, som heter just november

Novemberdagen hänger sina trasiga dimmgardiner

i trädens kala grenar.

Regndiset fäster frusna droppar däri.

Men vinden river undan, flortunna gardiner

för att försöka släppa fram ljuset...

Kanske för att vi skulle få en glimt, ges ett hopp

glimmar solen plötsligt fram mellan molnen.

Kanske för att vi inte skulle förtvivla, utan veta att Du finns.

Du,som är världens ljus !

Och sedan en dikt med många verser, som handlar om livet.

Jag kallar den LIvets älv.

Så hastigt vårt liv rinner bort, likt brusande älv som hastar mot havet.

Ung, full av liv och stora förhoppningar, sökande efter äventyr som älven,

kastar sig utan betänkande, nerför stupet i forsen.

Livet känns oändligt, liksom havets oändlighet.

Så plötsligt en dag, finner man sig stadgad, lugn, utan behov av brusande hav,

forsar och äventyr, Varje dag har nog av sitt bestyr.

Är mitt uppe i livets höjdpunkt, livets sommar, den bästa och rikaste tiden,

tänker man så här efteråt. Men upplevde man det ens då, lät man bara tiden gå?

Följde bara med strömmen, som en viljelös stock, som flöt med i timmerrännan.

Vaknar kanske upp av höstens friska vindar, med färggranna blad och mognande frukter.

Upptäcker, barnen behöver oss inte längre, vart har tiden tagit vägen vårt liv ! Vad gjorde vi av det?

Älvsfåran har blivit bredare, stillsammare, längtar inte längre så intensivt, efter att få möta havet,

längtar inte längre att uppslukas av dess oändlighet. Börjar vilja dra ut på tiden, ta det lugnt ett tag

vill komma fram till frågan, vem är Jag?  En medvetenhetens solstrimma lyser plötsligt upp dagen,

hösten är vacker, oändligt vacker, men inte oändlig... liksom ingenting annat i livet.

Kanske är detta livets största tillgång, så väl i glädje som i sorg. Ingenting är för alltid.

Höstluften är klar, likt eftertankens klarhet men kall, lemmarna vill stelna likt älvsfårans vatten.

Vattnet som binds av nattgammal is. Men värmen på dagen har en förunderlig förmåga,

att mjuka upp stelnade lemmar och nattgammal is. Så värm varandra, medan isen ännu kan brytas

och drömmarna ännu gro i människosjälen, likt glittrande vågtoppar på höstgrå älv.

Livet är inte oändligt, medan det finns tid, låt oss inte stelna till is. Låt oss glädjas åt senhöstens sol.

även om solens leende är fyllt av iskristaller, vi går ju mot vinter.

Livet själv skall en dag stelna, liksom älvsfårans vatten, under himmelens grå krematorierök.

Livet är inte oändligt,  men evigheten är.....

Nu skall jag sluta för i dag, hoppas att ni inte tyckte att denna jämförelse med älvens årdtidsförändringar,

och våra liv, bara gjorde livet tråkigt. Jag tycker det är ganska lika på något sätt, vår ung och pigg = yster-

vårflod, sommarens gilla gång i medelåldern, liksom stelheten i gamla leder, och frusen nattgammal is. Men

det allra bästa återstår en gång, att få bo i Herrens hus i evigheten lång. Det erbjudandet har vi ju alla fått,

det är bara att vilja ta emot. Genom att säga tack Jesus.  Ha det så bra tills vi ses till veckan, önskar jag Sonja.