Hej kära bloggbesökare, vi har väl på olika håll varit och tänt ljus på våra nära och käras gravar, under helgen som 

gått, det känns så fint att få göra detta även om man vet att dom som ligger där inte har någon aning om detta,

men det ger liksom tillfälle att få umgås med dom en liten stund, och tänka på dom lite extra.

Det skulle också behövas lite extra ljus nu, både ute och inne då snön lyser med sin frånvaro eftersom

det är så pass varmt, så blir det ju duggregn i stället. Jag hade ju lovat att skriva om Kristineberg i dag, men det

var så mycket material som jag fick tag på, så jag måste välja ut vissa delar bara annars blir det alldeles för långt.

Så jag tar till min bok om hösten och spinner på det temat i dag. Först en liten kortis, som heter just november

Novemberdagen hänger sina trasiga dimmgardiner

i trädens kala grenar.

Regndiset fäster frusna droppar däri.

Men vinden river undan, flortunna gardiner

för att försöka släppa fram ljuset...

Kanske för att vi skulle få en glimt, ges ett hopp

glimmar solen plötsligt fram mellan molnen.

Kanske för att vi inte skulle förtvivla, utan veta att Du finns.

Du,som är världens ljus !

Och sedan en dikt med många verser, som handlar om livet.

Jag kallar den LIvets älv.

Så hastigt vårt liv rinner bort, likt brusande älv som hastar mot havet.

Ung, full av liv och stora förhoppningar, sökande efter äventyr som älven,

kastar sig utan betänkande, nerför stupet i forsen.

Livet känns oändligt, liksom havets oändlighet.

Så plötsligt en dag, finner man sig stadgad, lugn, utan behov av brusande hav,

forsar och äventyr, Varje dag har nog av sitt bestyr.

Är mitt uppe i livets höjdpunkt, livets sommar, den bästa och rikaste tiden,

tänker man så här efteråt. Men upplevde man det ens då, lät man bara tiden gå?

Följde bara med strömmen, som en viljelös stock, som flöt med i timmerrännan.

Vaknar kanske upp av höstens friska vindar, med färggranna blad och mognande frukter.

Upptäcker, barnen behöver oss inte längre, vart har tiden tagit vägen vårt liv ! Vad gjorde vi av det?

Älvsfåran har blivit bredare, stillsammare, längtar inte längre så intensivt, efter att få möta havet,

längtar inte längre att uppslukas av dess oändlighet. Börjar vilja dra ut på tiden, ta det lugnt ett tag

vill komma fram till frågan, vem är Jag?  En medvetenhetens solstrimma lyser plötsligt upp dagen,

hösten är vacker, oändligt vacker, men inte oändlig... liksom ingenting annat i livet.

Kanske är detta livets största tillgång, så väl i glädje som i sorg. Ingenting är för alltid.

Höstluften är klar, likt eftertankens klarhet men kall, lemmarna vill stelna likt älvsfårans vatten.

Vattnet som binds av nattgammal is. Men värmen på dagen har en förunderlig förmåga,

att mjuka upp stelnade lemmar och nattgammal is. Så värm varandra, medan isen ännu kan brytas

och drömmarna ännu gro i människosjälen, likt glittrande vågtoppar på höstgrå älv.

Livet är inte oändligt, medan det finns tid, låt oss inte stelna till is. Låt oss glädjas åt senhöstens sol.

även om solens leende är fyllt av iskristaller, vi går ju mot vinter.

Livet själv skall en dag stelna, liksom älvsfårans vatten, under himmelens grå krematorierök.

Livet är inte oändligt,  men evigheten är.....

Nu skall jag sluta för i dag, hoppas att ni inte tyckte att denna jämförelse med älvens årdtidsförändringar,

och våra liv, bara gjorde livet tråkigt. Jag tycker det är ganska lika på något sätt, vår ung och pigg = yster-

vårflod, sommarens gilla gång i medelåldern, liksom stelheten i gamla leder, och frusen nattgammal is. Men

det allra bästa återstår en gång, att få bo i Herrens hus i evigheten lång. Det erbjudandet har vi ju alla fått,

det är bara att vilja ta emot. Genom att säga tack Jesus.  Ha det så bra tills vi ses till veckan, önskar jag Sonja.

 

Sigge W

21 november 2009 16:40

Kom att tänka på en dikt somjag skrev för något år sedan när jag läste Din dikt " Livets älv".

Hösttankar.
'Hösten gör sig påmind idag.
Vårförhoppningens sommar fullbordades
snabbt utan ledans tid.
Solglitterdagarnas vitamininjektioner är
bärgade i kroppsladans minne,
att brukas i kylans och mörkrets tid.

Gråhårsslingan gör sin entre i år.
Ungdomsförhoppningens middagshöjd
fullbordades i accelerande verksamhet,
utan nutillvarons medvetenhet.

Vad bergas i livserfarenhetens lada,
från mödans, sorgens och glädjens tid ?
Vad finns kvar att leva för och av,
när gråhuvudagen är här ?

Det blev som det blev i det som varit
och förblir som det är i minnesladan.
Men än finns det tid för "blivande" vi hoppas.
Frö sätts och blad knoppas även under höstens dagar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej och välkommen till en bloggstund med mej. Vi har nyss varit till vår yngsta dotter Anki med familj, vi hade pratat om att mina olika dikthäften kanske borde samlas till en gemensam bok. Då frågade hon kommer du ihåg mamma vad som var det förs...

Hej  och välkommen till min bloggplats, som i dag har lite försommartema. Det är ju bara maj än men det har ju varit barmark så länge, så nu börjar man ju se vissa sommartecken, här och var. Pingst- och Påskliljorna konkurerar ännu här, med kroku...

  Hej kära vänner, och förlåt min oanmälda, lite längre frånvaro, här på bloggen, p.g.a. rubriken... Platt fall, det har gjort mig oförmögen, att ta mig hit upp till övervåningen, och datorn några dagar. Vad har hänt, kanske Ni undrar, jag ska...

Hej, och välkommen så här dagen före Valborgsmäss, jag brukar ju haft som tradition, att skriva en ny visa att sjunga varje år. När vi i Missionskyrkna firar Valborg uppe på Vitberget, där vi har vår så kallade S.M.U -stuga. I år hade jag en sång...

Hej och välkommen, visst är det en alldeles underbar årstid, som vi just nu befinner oss i  nu,!! ? Att höra vårfåglarnas alla fantastiska sångsätt och glada tjattrande ljud till varandra. Och att se alla  de vackra färggranna och olika färger oc...