Hej, och välkommen till en stund bloggande, som jag tycker passar bra i dag

tisdag när regnet ändå öser ner. Annars fårv väl inte klaga på vädret här vid

Skelleftekusten. Och det är nog ett mycket bra väder för växtligheten som det verkar, åtminstone för sådant som växer vilt, och i dag tänkrt jag skriva lite om mjölkörten, den så kallade rallarrosen, i folkmun. Kan det finnas någon som inte blir glad i hjärtat inför de flammande röda livskrafriga "rallar-

rosornas" intåg över kala hyggen, dikesrenar och järnvägsbankar, skriver Astrid Bergman Sucksdorff, som jag lånar en del av texten ifrån idag.Och jag håller verkligen med henne har vi inte alla "rallarrosen" i våra hjärtan, som kära underbara minnen sedan barndommen, vilket slöseri med färg och form

Mjölkörten har oftast frukt, blommning och knopp, på samma stängel, i blomman mognars ståndarna före pistillen, vilket man kan se i de mång- blommiga klasarna, där de övre blommorna har ståndare, medan de nedre endast har en framskjutande pistill.

Både människor och djur älskade dessa blommor, eftersom det var en riktig nyttoväxt. Kvinnorna både här i Sverige, och i våra grannländer, plockade bladen som torkades och användes till te. En gratisdryck tack vara gubbar-

nas slit. Och på hösten plockades den vita mjuka fröullen att stoppa kuddar och täcken med. Bara att ta för sig av överflödet! "Ullgräs" var ett av växtens många namn.

Bland djuren var det nog älgarna som gynnades mest av rallarrosorna. Man vet att under en viss del av sommaren utgör just rallarrosen en mycket stor

del av födan. Älgarna får kanske mera mjölk till sina kalvar av alla rallarros-

orna, Namnet Mjölkört kommer just av att man ansåg förr att korna fick mera mjölk, om man fodrade dom med den här växten.   Förklaringen är att mjölkörten faktiskt är vätskedrivande. Linne nämner  växten som "Elgstjelk"

vid sin Västgötaresa 1746 och som "Elgerams" från Dalsland 1755. Så den var

känd som älgmat redan på den tiden.

Och visst måste gamla tiders järnvägsrallare, vara dom som har gett blomman smeknamnet  "Rallarros" glatt sig åt att en blomma alltid följde i deras spår, på grund av deras hackors och släggors trägna arbeten. För i nybruten mark slår rallarrosen gärna rot, och förökningen går fort  Varje stängels många fruktkapslar släpper ut tiotusentals små frön med sina silverskimmrande hårpenslar, som får fröna att sväva iväg vid minsta vind-

pust. Så lyser snart uthuggningar och vägkanter flammande röda medan karlarna i storvästar och slokhattar med sina grova verktyg  drar vidare.

Alltid med det färggranna röda, hack i häl för att fylla nästa bara markbit 

som följer i rallarnas spår. Jag tror att vår Herre skapade en blomma som kunde trivsas i grus, till glädje för rallarna i deras tunga arbete.

Rallarrosen i våra hjärtan!!

En blomma till lyst

och fägring,

fröullen till kuddar

och dynor,

de gröna bladen till te!

Hoppas ni tyckte det var roligt att läsa om en så  "vanlig" blomma som

rallarrosen, som ändå visar sig vara helt olik andra blommor,  ja Gud

skapar inga kopior i det han gör.

Tack för i dag och välkommen nästa vecka då jag vill ta med er en sväng

inpå Fjärillsvägen, där vi kommer att möta många andra spännande djur

som både flyger och kryper. Välkommen med då vi behöver ju inte vänta  på vackert väder, trots skogspromenaden. Hoppas ni vill gå med,  Sonja.