Välkommen igen till min blogg, som ni ser av rubriken, kommer jag att fortsätta att skriva om insekter, i dag också. Förra gången konstaterade jag ju att fjärilarna aldrig hade någon kontakt med sin avkomma, så dom kunde se sina vackra barn o. dylikt vilket jag kände var synd för dom. Jag hade ju också skrivit att det skulle handla om tidens flykt i dag, men detta får vänta till nästa gång, för när jag läste om fjärilarna, såg jag bl.a en artikel också om Tvestjärten den har ni säkert hört talas om. Detta lilla förtalade djur, som inte alls medvetet kryper in i öronen på oss människor för att

gnaga sig vidare in i våra mänskliga hjärnor. Nej det är bara förtal ...

På hösten parar de sig lite huller om buller kanske, men fram i november söker varje par upp en liten håla i jorden där de sedan lever till-

sammans under vintern. Frampå våren blir det "smått", honan lägger        
ett femtiotal ägg som hon vaktar noga. Snart kläcks larverna.

Honan  slickar och matar sina små och ser till att alla femtio blir mätta

och belåtna. Detta kallas för Yngelvård Är inte detta mycket rarare än t.ex Nässelfjärilens kontaktlösa barnalstrande? Jo det kan man ju tycka men

varje art har ju fått sina förutsättningar, och livsbetingelser redan i sin

skapelses morgon. Efter skaparens bestämmelse.

När man läser om tvestjärtens omsorger om sina telningar, kan jag inte

låta bli att tänka på våra människobarn i dag, hur dom egentligen har det?

Ja tack och lov har väl dom flesta det bra, men nog finns det många som  far illa också. till ex. barn som lever i missbrukar hem där kanske båda föräldrarna är missbrukare, där blir det ju barnen som får ta allt ansvar.

Och hur svårt ska det inte vara för alla flyktingars barn, som liksom föräldrarna riskerar att skickas tillbaka, till det land där dom for illa.

Och ungdommar i vårt land skär sig och plågar sin kropp, för att det värker

så mycket på insidan. Dom behöver egentligen Gud men det förstår dom inte, i vårt numera så sekulariserade land

.

Jag har skrivit ett litet dikthäfte som heter Våra barn ropar, Se oss.

Skriver en liten dikt som avslutning ur detta häfte.

ROTLÖSHET

Våra barn har mist roten och fästet i livet,

ingenting längre kan dom ta för givet.

Inga regler och normer att hålla sig till,

rätt eller fel ingen lära dom vill.

Moralen etiken och Guds bud har försvunnit,

en fotfästeslös skara barn, har vi vunnit.

Gud sade: Jag vill ge er några bud att hålla er till

Jesaja 48: 18-19

Tack för i dag, nästa gång skall jag skriva på det temat jag nämde om förra gången, nämligen tidens flykt ... Välkommen då önskar Sonja !