Välkommen denna vackra lördagsmorgon, det känns skönt att se solen igen efter gråa regnväders dagar. Jag hade

tänkt att skriva lite om surströmming och skriva en surströmmingsvisa som ni skulle kunna få skriva ut och an-

vända om ni ville, men det får bli nästa vecka så ni kan ju vara på alerten då, så får ni något nytt att sjunga på

surströmmingsfesten, det är ju inte riktigt aktuellt förren till veckan. I dag vill jag i stället skriva om den vackra

stilla älven vi har här utanför fönstret, som är ovanligt spegelklar i dag på morgonen. Jag skall berätta lite närmare

i dikten som heter som dagens rubrik nämligen...

SPEGLINGAR

Grön lyser älven i dag

av björkarnas grönska,

grönt speglas gräset

som står invid stranden.

Grå speglas bryggan

som ränder i grönskan.

Glittrar gör ytan,

som prissmor i sol...

Björkarnas vita stammar krumbuktar sej,

i älvsvatten spegeln.

Som om dom tänkte se på oss !!

Se så vackra vi är, och inte så stela

som ni tror.

Kanske björkarna tror att spegelbilden är sann,

liksom vi tror på bilden vi ser i spegeln.

Vi glömmer så fort även vi, att den viktigaste sidan

finns inuti.

Ja, världen ligger liksom dubbel

inför mina ögon,

vad är rätt och vad är fel ?

Båda är rätt, inget är fel,

bara dubblerat

tack vare en spegelklar

vattenyta.

TID

Som sanden vid stranden

rinner mellan mina fingrar,

ur min bräddfyllda hand.

Så rinner tiden bort,

lika ljudlöst och stilla.

Tiden osynlig, ogripbar

men ändå så påtaglig,

tid, snart det dyrbaraste

vi äger.

Alla i vår tid, har ont om tid.

Går inte att köpa för pengar

tid, kan ingen låna,

tid, kan ingen få.

Tid, kan ingen ge som gåva

till någon som man håller av

även om man vet,

tid, är det enda han riktigt

behöver.

Vår tid har vi var och en fått,

att förvalta som ett pund.

STRAND FYND

Drivved, gråtonad

i fantastiska former,

åratalsslipade

av havet.

Sammetsmjuka

i handen.

Disigand av

naturens mästarhand.

STENEN

Tänk att en sten

kan vara så slät,

så skön...

att hålla i handen,

att stryka mot kinden,

att bära i fickan,

som trygghet...

Kanske för att

den är en flisa,

från urtidsbergen.

Som slipats och slipats

av vågor och sand,

sen urminnes tider

tills nu...

STIGEN

Stigen mot havet,

finns inte mer.

Nu finns den bara

i minnet.

Men fötterna minns

och havet finns,

det är sig ännu likt

åtminstone på ytan.

Tack för i dag, det blev några blandade kortdikter på temat, strand och vatten. Och nästa gång blir det ju också

lite "vattenkänning" för då skall jag ju skriva om fisk, även om den då är i förpackad form, nämligen Surströmming.

Välkommen tillbaka då, önskar Sonja.