Hej och välkommen, tlll några höst funderingar. Jag har två olika dikthäften i det ämnet och kanske att

ni läst någon förut, men hösten återkommer ju också årligen.  Men visst blev björkarna höstgula ovanligt

tidigt i år, så plötsligt i slutet på Augusti. Det kunde ju inte bero på frost, för så kallt har det ju inte alls

varit, även om det har varit kyligt hela sommaren. Torka skulle man ju kunna tro, men nu måste det väl

vara tvärt om, för blött om fötterna, ja rötterna. Nu är ju i stort sett björkarna bladlösa.

Ja, höstdagen knypplar

på en gobiläng,

innan kölden blir för sträng.

Slösar med årstidens färger,

medvetna om den tillfälliga

rikedomen.

Och sommaren,

har börjat klättra ner

från trädens kronor.

I sina färgranna kjolar.

Offrar sina sista blad,

beskyddande våren.

Och rönnens frostiga leende,

med röd klasade läppar.

Sedan löven fallit ner

får bären att lysa alltmer.

Väntrnde på vinterns

frusna fåglar, och på

vårens barfota dans.

Lönnens färgrika palett,

glöder skönt i oktobersolen.

Sommarfägringen övertrumfas

av höstens dödsförberedelser.

Nässelfjärilen, postar sig själv

i höstens brevlåde gömma.

Våren skall sedan med solens hjälp

lösa ut försändelsen och läsa...

"Livet har överlevt" skriver den

med sin fladdrande flykt

över vårgröna ängar...

BÖNESUCK

Inte ens en vind, så svag, så svag

som en fladdrande fjäril, en sommardag.

Behövs för att sända, vår bön till Gud

han hörde svagaste böneljud.

En bedande suck blott, ifrån ifrån vår jord.

Sänder mot himlen, bevingade ord

bönens mål Guds kärlek var,

i kärlek ger han oss sitt svar.

Kanhända vi inte ens förstår,

när vi bönesvaret får.

Men Gud han har på sitt suveräna sätt,

kunnat vända allting rätt.

Ja där kom en liten bön också med, bland alla höstdikterna men bönen får ju finnas med i alla årstiderna,

tack och lov!  Hoppas att ni skall tycka om mitt lilla höstpoem, för i dag.  Allt gott önskar Sonja.