Välkommen i denna vackra vårvinter dag till en stund på samma tema som

jag haft ett par gånger förut, och skall nog också använda ett par gånger till, jag byter ämne. Innan jag skriver längre vill jag tacka för en glädjande

hälsning från en god vän, som sänt en komentar till mej i dag. Kram till Dej!!

Jag skall i dag skriva om Husseins väg från skräck och tortyr i sitt hemland

Iran, till kärlek och frid som han numera har här i Sverige.

I iran där han växte upp var han redan tidigt med dem som protesterade mot regimen och redan i 14 års åldern fängslades han.  Jag satt i fängelse sju gånger och torterades både fysiskt och psykiskt. fortfarande har jag ärr i själen,  efter denna behandling säger han. Som muslim försökte han avskärma sig från de våldsbenägna grupperingar som fanns, med det var svårt att blunda för den stränga Sharia-lagen som innebär dödstraff för den som konverterar från Islam till en annan religeon.

Enligt Islam ska den som konverterar till en annan religeon dödas. Jag har själv sett hur myndigheterna i Iran hänger folk odh stenar dem inför allmän-

heten ögon säger Hussein eftertänksamt...

I morgon berättar jag om förändringen i hans och famlijens li, i Sverige.

P.S Vi har fått något fel med datorn den godkänner inte hur långa inlägg

som helst utan då försvinner bara hela texten, så det är bäst att sluta i tid.

vi ses i morgon hoppas jag. Ha det så bra till dess D.S = Sonja.

Hej, och välkommen till fortsättningen på berättelsen om Ruis livshistoria.

Som ni som var med i går vet, så slutade jag med att tala om att han efter lång betänketid, ftyttade hem till sin fam. som var kristna. Rui började följa med till kyrkan vissa söndagar, mest för att göra sin mor glad, själv tyckte han att det var ganska trist att vara där. Men samtidigt var han glad över det vänliga bemötandet han fick av kyrkans medlemmar. I slutet av ett möte frågade predikanten om någon ville möta Jesus, då vågade Rui i sin systers sällskap gå fram till förbön vid altaret,  där tog han emot Jesus som sin Herre, och människor bad också att han skulle få bli löst från sitt drog-

beroende. Medan dom bad för mej tänkte jag bara på hur jag skulle kunna skaffa penger till droger säger Rui. När jag sedan skulle gå ut för att ordna detta på något vis, kände jag att något protesterade inom mej. Då gick jag

upp till mitt rum och bad "Gud, om Du älskar mej, så hjälp mej!" Och från

den stunden var jag helt drogfri, jag fattar ingenting utbrister Rui, och

knäpper med fingrarna. Alla problem var som bortblåsta och han behövde ingen annan form av behandling, över huvud taget. Fantastiskt !!

När nu Rui började sitt nya liv, kände han en viss rädsla eftersom han varken hade lust eller samvete att slå ner folk, som han kände sig hotad av.

Han träffade en kille som han tidigare lurat på pengar, och blev lite ängslig

Killen frågade vad har hänt med dej, du ser så annorlunda ut, det är liv i dina ögon! Då berättade Rui att han blivit frälst, och tog även upp skulden

han hade till den andra. "Strunt i den, kul att du mår bra!" fick han till svar

och en lättad Rui stod kvar, när kompisen gick vidare.

Snart började Rui på bibelskola, där han studerade församlingsplantering

och tack vare detta fick han ett stipendium, och fick möjlighet att komma till Sverige och församlingen New Life, där han i dag arbetar som barnpastor

och även arbetar på ett daghem. Jag är inte stolt över mitt tidigare liv men

samtidigt tacksam över det jag gått igenom, jag har lärt mig mycket av det.

Jag märker att det funkar när jag pratar med ungdomar i Tensta till exempel

eftersom jag vet vad de går igenom, dom är ju ofta utan föräldrar, och för-

söker fylla tomrummet med något annat, liksom jag gjorde, som växte upp

med en ofta frånvarande pappa. Det gäller att erbjuda bra altenativ, och

där har kyrkan en stor uppgift, säger Rui. Han har fått sin ungdoms högsta önskan uppfylld, att få en egen familj. Jag tappade hoppet om detta när

drogerna tog över mitt liv. Men jag ropade på den Gud jag då trodde inte fanns, och han svarade. Nu är han gift och har tre barn, och han själv utstrålar glädje och hälsa. Detta är ett liv han en gång i tiden aldrig trodde att han skulle få uppleva. Men nu har jag fått min dröm uppfylld avslutar Rui

Gud svarade på hans bön, så nu vet Rui att Gud finns !

Ja, nog är det tur för oss syndare att en god Gud finns, och svarar på våra böner, han som säger att han vill att vår glädje skall vara fullkommlig.

Nästa vecka kommer det något nytt levnadsöde, som jag tagit del av gm.

den fantastiska tidningen VÄRLDEN I DAG.Läs det, föreslår jag Er, Sonja

Välkommen till en ny träff på min blogg, förra veskan var det ju så fint vårväder så jag fick lust att skria vårdikter, det är ju inte fallet i dag,

så därför väljer jag ett helt annat tema i dag, som ni ser.

Innan jag skriver vidare vill jag tacka för de uppmuntrande kommentarer

som jag fått från ett par läsare i dag, det är alltid roligt att få.

Hoppas att ni nu vill följa med och läsa om några personers spännande livsöden, som jag tänker skriva om ett par veckor framöver. I dag börjar jag

med en man som heter Rui, född i Angola, men numera bor och arbetar han i Stockholm. Jag skriver delar från en artikel i tidningen Världen i dag.

Det står så här med svart stil. "Mina föräldrar förlorade sitt hem på grund av mig, så till slut fick de sova på gatan" det är Ruis tragiska konstanterande om sitt och sin familjs livs situation i hans ungdoms tid, då han blev bero-

ende av droger. Han växte upp i ett kristet hem, men var inte intresserad

av den kristna gemenskapen, utan ville gå sin egen väg. Vid 14 års ålder var han gängledare, trots att han mest umgicks med äldre killar. Vissa av dom

rånade banker, och jag började vara med och använde både kokain och heroin. Så det gick väldigt fort utför för mig, detta gjorde förstås  att be-

hovet av pengar, såhan började själv sälja knark och handlade också med

vapen. Han fick jobb som dörrvakt och även för kändisarnas VIP- rum,

fick han möjlighet att stoppa mycket pengar i egen ficka. Rui umgicks i

sällskap som påverkade honom allt mer negativ riktning. jag var väldigt

självisk, och lurade alla till och med min familj. Rui hamnade i ett slagsmål,

där han slogs medvetslös och fick käken bruten. Tiden på sjukhuset gav honom tid att tänka över sin situation, och trrots hans svek och förfall så

övergav familjen aldrig honom. De kom ofta på besök, för att se hur jag mådde. De visade mig kärlek och uppmuntranoch skämdes inte över mig,

minns Rui. Till slut sa min mamma att om jag ville ha hjälp, skulle jag lämna allt och komma hem. Slutligen kapitulerade Rui och flyttade hem till sin

familj, men det blir en annan historia som jag kommer tillbaka och berättar om i morgon, välkommen då. Ha en bra fortsättning på dagen, önskar Sonja

Hej, och välkommen till första bloggar dagen i Mars, när jag skrev utkastet tlll degens tema, var det soligt och vackert, i dag är det ju mulet och grått

men vi går ju i alla fall mot ljusare tider, så jag fortsätter på det mars temat,med en dikt som jag vill kalla "Guds sköna skapelse" Här kommer den.

Vitt, vitt, insvept i vitt, ligger landskapet, "vackert"

glänser i solen med skuggor och ljus, nu vilar jorden

vilar i väntan...

Nu kan livet bara anas, som spår i snön.

Vitt, vitt, isande vitt, har bundit havets vågor

öarna överskylda, som av vaddmjuka bolster

för att kunna klara kylan.

Marssolens strålar gör sitt, för att tina fram våren.

(Barndoms minne)

KUNG BORE

Kung Bore, byggde fantastiska slott, nere vid stranden hos oss.

Stenar och hällar tillsammans han band, med sin iskalla hand.
Bland snöhöljda hällar, i tunnlar vi kröp, isen råma och kölden nöp.

Tinnar och torn, och istapps rader, lyste i solen som ljuskaskader.

Kung Bore byggde fantastiska slott, där nere vid stranden hos oss.

Jag har en fantastisk bok av författaren och biologen Stefan Edman, en av Sveriges främsta naturskildare, så här har han skrivit om Ljuset/Mars...

 Sol välkommen åter! På åtta minuter susar fotonerna,"energipaketen" de

femton miljoner milen från vår mest älskade stjärna (jag förstår att han menar Solen) hit ner till jorden. Energi för liv i alla gröna blad, alla djur och människor. Har Du tänkt på att det är Solen som slår i ditt hjärta bokstavligt

talat? Hela kosmos blev till i ljus gång i Skaparens "big bang".

Samma ljus som innesluter oss i Kristi kärlek den här dagen.

(I detta hänvisar han oss till Andra Korinthierbrevet 4:6)

Så till ett par av mina vårdikter igen.

VÅRTONER

Marsvårens snövita täcke, rodnar av solens allt mer påträngande värme.

Och fågelsångens toner förändras plötsligt, i glad förväntan.

SNÖSMÄLTNING

Snart smälter det frusna och marken bereds, till liv igen.

Under den frusna isen, porlar ett levande vatten än.

Nu vänder ljuset åter, som i skapelsens morgon var bestämt,

även om våren kan tveka, så följer årstiders växlingar jämt,

efter dess uppgjorda plan.

Naturen följer skapelsens bud, naturens ordning vilar i Gud.

Nu får det vara nog med vårtankar, för i dag, men de torde väl återkomma

med jämna mellanrum, hoppas ni också tycker det känns bra.Hej från Sonja.

Äntligen är jag tillbaka med att berätta om det Bästa, för Ellinor och för Per-Ola, om ni läst föregående inslag så vet Ni vilket jobbigt liv dom haft

med sjukdommar både kroppsliga och själsliga, men det fins ju En som kan hjälpa i livets alla situationer om man vänder sig till honom med ärligt hjärta

och det visste dom båda men hade inte tagit det till sig på allvar.

Men nu vände Ellinor sig till Gud och bad först och främst om förlåtelse. Dessförinnan hade Per-Ola ibland bett för henne, även i telefon i bland och

hon hade direkt kännt en befrielse från sin svåra ångest. När hon nu bad Gud om förlåtelse, blev hon omedelbart helad och läkarna kunde inte se några defekter på hennes lever, som förut bedömts så skadad att hon blev

föreslagen en levertransplantation. Pef-Ola bad också att hon skulle bli fri

från sina självmordstankar, och de senaste två åren har tillvaron mest präglats av glädje och frid. Utan Per-Ola, tron på Gud och den själavård hon har fått tror hon inte att hon levat idag. Numera har hon ingen ångset alls.

Ibland skämtar man om att människor är besatta, och jag vet verkligen vad det innebär, och hur det är att bli fri i ordets rätta bemärkelse.

Jag kunde inte bli fri fråm dessa destruktiva tankar genom psykoterapi t.ex

Nu har jag fått uppleva den frid och nåd som Bibeln utlovar, det är ett mi-

rakel konstaterar en glad Ellinor.

Så till Per -Ola. HAN SKULLE HA DÖTT I ALS .

Han liksom Ellinor växte upp i ett hem med instag av spiritism och okultism

där det ibland också anordnades seanser. Trots detta hade han också en tro på Gud, Men under en del av sjukdomstiden var den tron som bortblåst.

Men i sin förtvivlan ringde han ett par kristna vänner, som kom till sjukhus-et. De smorde honom med olja och bad för honom. Han hade berättat för dom att upplevde det som om det fanns onda andar omkring honom i sjuk-

salen. De bad inte att jag skulle bli helad från sjukdom utan att jag skulle bli fri från dessa demoner. Efteråt i sjuksängen låg han och kramade sin Bibel och grät. Han somnade och hörde en röst som sade:"Jag har sett dina tårar

jag har sett din vilja det kors du bär är inte ditt. Vänd om! Du är inte färdig ännu. Nu tar jag korset i ditt ställe. "Jag såg i mitt inre Jesu ryggtavla som

bar korset mot Golgata.Sedan kände jag en våg forsa genom kroppen, från

huvud till fötter. Han förstod då att det var Jesus som var där och helade honom. På sju dygn ökade muskelstyrkan i benen med 45 procent, han hade förut gm. fysisk träning endast kunna öka styrkan med 10 procent på ett helt år. Under det kommande februarilovet åkte han slalom i Årefjällen.

Och läkarna var förundrade. Helandet håller ännu och detta är 23 år sedan

jag tackar Gud för hans förunderliga nåd, avslutar Per-Ola sitt gripande vittnesbörd.

P.S.  Dessa livsberättelser har jag hämtat från tidningen VÄRLDEN IDAG

en fantastiskt innehålls rik och uppbygglig kristen tidning, som jag varmt

vill rekomendera D.S

Tack för i veckan, och välkommen åter nästa vecka, då är det ju en ny

månad, det gör att jag fundera på att byta tema, den som kollar bloggen

får se vad det då blir. Jag har inte bestämt det än själv. Kram från Sonja!

Hej, som ni ser så fortsätter jag att skriva på samma tema ännu nån vecka.

Idag skall det handla om Ellinor som är gift med Pär-Ola, båda har jobbiga liv att berätta om. Jag börjar med Ellinor, som berättar att hon plågats i om-

kring 40 år av svår ångest och av självmordstankar. Hon måste äta en mängd mediciner och fyra gånger har hon försökt ta sitt liv, för att komma ifrån sin jobbiga situation och sina plågoandar, som hon uttrycker det. Hon hade en

tuff uppväxt. Det skedde också en del underliga saker i hemmet som hade okulta förtecken. Det var tankatrjag inte kunde styra och som jag ville fly ifrån. Det känndes som en främmande del av mig som jag inte tyckte om, men inte kom ifrån. Det var främst när jag var ensam, som dessa tankar plågade mej. Och jag ville inte leva, fyra gånger försökte hon ta sitt liv med

hjälp av tabletter, men blev räddad på olika sätt varje gång, till hennes

besvikelse, vid ett annat tillfälls försökte hon skära av pulsådern. men blev räddd även då, men tänkte om inte detta fick fungera skulle hon slänga sig framför ett tåg. Man förstår vilket Helvete det måste vara att leva på detta

sättet, och man förstår också hennes sätt att reagera. Men det var nog

meningen att hon skulle LEVA !! Så det kommer på bästa sidan sedan...

Nu,vill jag berätta om Per-Ola som jag i början talade om är Ellinors man.

När han fick en diagnos motsvarande det som i dag heter ALS rasade tillva-

ron fullständigt samman. Han hade högst ett par år att leva och var redan nu rullstolsburen, han hade haft problem med ryggen en längre tid, men då det nu gjordes en större undersökning, kom beskedet om den svåra sjuk-

domen. Som gör att signalvätskan i nervbanorna slås ut, så att musklerna inte får impulser från hjärnan, för att kunna utföra rörelser, i olika organ.

Först ville jag inte tro på vad läkarna sade, och på att läkarna inte kände till någon som blivit frisk från denna sjukdom, allt blev svart och jag hade ingen att vända mig till, säger Per-Ola.

Han växte även han, upp i ett hem där det förekom inslag av spiritism och

okultism, ibland ordnades även seanser i hemmet, det var i den barndoms -

miljö Per-Ola växte upp ... Där slutar jag för i dag, och återkommer  kanske inte förren på torsdag, jag har en så fulltecknad dag i morgon, men om ni vlii kolla hur det har gått för Ellinor och Per-Ola är ni välkommen på torsdag.

Ha en skön Fettisdag i dag,  men ät inte för många semlor, hälsar Sonja.!

Hej på Er som tittar inpå bloggen i dag, det är ju betydligt roligare att  få

skriva under temat det bästa, och i dag är det ju det bästa om barn som gäller, så då kan ni väl förlåta mej om jag börja med de barn som ligger

mitt hjärta närmast..

Ni som är trogna besökare vet ju redan en del om detta nämligen att jag

har blinit Mormosmor till en underbar liten flicka som förra måndagen fyllde 1 år. Tänk vilket skapelsens under ett barn är, och vilken enorm glädje ovh lycka det ger, och så fort det går med utvecklingen detta första år, från

att egentligen inte kunna annat än äta och sova, till att kunna gå och förstå och uttrycka sig på olika sätt. Vi var där på födelsedagskalas, och lilla Alina

som hon heter var som fisken i vattnet, lekte mest med pappar och band från paketen, men kommer att uppskatta innehållet mera med tiden. Tack

Gode Gud vill jag säga, för barnen, stora som små. Ja, appropå  små, så har

vi fått ytterligare ett barnbarns barn, som nu är ca, 3 månader, en liten

jätte gullig pojke, som vi ännu bara sett på bild, men vi älskar honom också

redan, det är ju fantastiskt bra med möjligheten att få fram stors fina bilder

gm. datorn. Dem sätter jag upp på väggen, och där blir korten snart ganska

kladdiga av alla pussar som dom får av mej. Men så får jag ju snart en ny bild att sätta upp. Han är ljus, blåögd och tunnhårig ännu, liksom vår yngsta

dotter, mormor till lille Gabriel som han heter, medan Alina vår älsta dotters barnbarn, hade mycket långt mörkt hår och hade bruna ögon som sin mor.

Ja båda släktar på sina mormödrar som trots att dom är helsystrar är så olika.

Var av hjärtat är fullt, det talar munnen heter det ju, men nu ska jag sluta.

Och komma med lite statestik, som visar på att hälsan och välbefinnandet ökar i världen. Medellivslängden ökar, och barnadödligheten minskar. Det

står även att Sverige anses som ett av de bästa länderna i världen att leva i.

Barnadödligheten har sedan 1990 minskat med 25 procent, i världen. Det står förstås mycket mera i denna bok som heter, Glädje Rapporter. Så den tror jag nog att jag också skall återkomma till fler gånger.

Barnen är ju mycket beroenda av sina föräldrar, och behöver få anknyta till dem före dom lämnas bort till andra människors omvårdnad, helst först efter

treårsåldern, stod det i våra läroböcker,när jag gick utbildningen till barn-

sköterska, ändå blir det ju vi som får ta emot barn som inte ens fyllt ett år

ibland. Då är det viktigt att det finns någon person som tar största ansvaret

för det barnet, men i dag är det ju också så stora barngrupper så det kan

vara svårt. "men det är tur att vi finns, en massa barnkära kvinns" har jag skrivit i en av minna dikter, i min bok om Qvinnor. Och det ät nog sant.

Och även Jesus lärde ju oss att förstå, att barn är viktiga, han sa ju: "Det

som ni gjort, för någon av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig"  Till sist ett citat ur Lukas evangelium: "Han som gjort utsidan, har också gjort insidan"  Så får vi lämna våra barn i Herrens Välsignade händer!

Det är det bästa vi kan göra, välkommen åter till veckan om ni vill fortsätta kolla på Veckans Värsta/Bästa, ha det så bra till dess önskar Sonja.

Det som jag skall skriva om i dag gäller barnens svårigheter i vårt samhälle i

vår tid. Det är mycket som är svårt och jobbigt så väl för våra svenska barn,

som barn från andra länder som bor här, flycktingbarnen till exempel. För en

tid sedan råkade jag se ett program i TV där det handlade om Migrations-

verkets sätt att arbeta. Den chefsansvarige därifrån var med för att svara på frågor. Det gällde två flickor som fått utvisningsbeslut, den ena var 11 år

född i Sverige, och kunde inte språket dit hon skulle utvisas. Hon bodde här hos en fosterfamilj, för att skyddas emot sin far som misshandlat henne

Nu skulle hon utvisas just till denna stad och det land som fadern utvisats till tidigare. Utan att kunna göra sig förstådd, eller veta vad folk sade till

henna räknade man tydligen med att hon skulle klara det. När åhörarna  på-

pekade att det står i barnkonventionen, att barns bästa måste avgöra, så fick dom svaret att den var ingen LAG, som dom måste rätta sig efter. Så

det fanns inga förmildrande omständigheter som gjorde att hon kunde få stanna här?  Man fattar ju ingenting, undra på att flickan grät och bet på

sina naglar. Jag skäms för att vara svensk, där det kan få gå till så här.

       Den andra som jag vill berätta om, det var en 6-årig liten flicka från Ryssland, hon skulle också utvisas, den enda anhöriga som fanns där var

hennes svårt alkoholskadade far. Hon kunde vad jag förstod även hon bara svenska. Hon bodde nu i en svensk familj sedan länge, och dom ville gärna

att hon skulle få stanna där, gärna som adoptiv barn. Men nej det gick inte hon skulle utvisas, det fanns inget annat val. Trots att myndighets person-

ner visserligen med lite tvekan i rösten, tillsammans med socialen protesterade, och talade om att dom skrivit protestbrev om detta, men

fått dom tillbaka oöppnade, men stämplade. Migriationsministern verkade

tycka att det var inte mycke att tala om, han sa med en hel del stolthet i rösten, att han minsann skickat tillbaka, 50 st ensamkommande  pojkar.(Om

jag minns antalet rätt) Så då var förstås ett par småflickor inte så mycket att bråka om. Ja det sista sa han inte, utan det var bara mina tankar. Det han förklarade sitt handlande med, det var ju att dom måste följa lagen. Och det är ju alldeles tydligt att det behövs !!

Jag vill också nämna en annan grupp barn här i landet som har det jobbigt och svårt, det är dom så kallade  "GLÖMDA BARNEN" det är barn som växer upp i missbruksfamiljer,där en eller båda föräldrarna är beroende av droger.

Där  tar nu barnet/barnen ofta på sig föräldrarollen för att det ska fungera

något så när hemma. Tänk att kanske behöva gå till skolan utan att få mat,

att inte veta hur det ser ut hemma när man kommer hem. Drogerna gör oftast människor aggresiva, så risken för stryk och ovett  kan ligga i luften.

Nu har organiasationen "Hela människan" påbörjat ett arbete för att kunna hjälpa dessa utsatta barn, så dom kan få träffa andra barn i liknande förhå- llanden.  Ivårt land beräknar man att 10 till 15 procent av alla barn, lever i familjer. som är skadade av drogmissbruk. Ja det finns många svårigheter

för barnen i vårt land, fasten vi ändå lever i en skyddad vrå av världen.

Här slutar jag för i dag och säger välkommen till det Bästa i morgon.

Sonja.