Hej kära vänner och välkommen till lite hösttankar även i dag, fast från barndommens höstar. NI som är äldre känner säkert igen er i vissa saker och ni som är yngre kan ju få veta lite om hur det var då.

Jag skall börja med en dikt om asplövens sus om hösten, som jag upplevde det. Jag kallar den för...

SUSANDE MINNE

Jag kan höra det än, med minnets öra

asplövens sus om hösten.

Jag undrar min vän, kan du också höra !

För mej var det rösten, på hösten.

De stela asplövens darrande sus,

med bakgrunds musik av vågornas brus.

De darra och skaka, som rädes de för

att tiden är kommen, då löven dör.

Ljudet liknar, för mej ungefär

ljudet vid en lyckad konsär.

Då ivrigt man viftar, med stela program

just så kommer asplövens, susningar fram.

Sej minns även du, så gör det mej gott

då kanske du, min minnsebild har förstått.

Jag tror, att ett susande minne kan vara

skönt för en vuxen, att ha och bevara.

Numera viftar man ju inte med stela program, för att visa uppskattning under konsärerna, det är något jag saknar.

Nästa dikt handlar också om en sak, som sällan förekommer nu för tiden, möjligen  kanske i någon sommarstuga.

ATT SÄTT IN "INNANFÖNSTRA"

När björklöva gulne, å asplöva skallre

å höstvinn, hadd fått en mörkare ton.

Då vare dags att sätt in innanfönstra

pappa bar in dom, från kall vebon

å ställd dom ute, på farstubron.

Mamma hon torke, så noga all fönstra

å jag fick lägg måssa, på köksfönsterpost`n.

Att skydda mot kylan, mot frost`n å blåst`n

sen pynte vi måssan, me små eternellen

å fick in fönstra, på plats innan kvällen.

Då skull fönsterremsen, klistras på "glipa"

som vart mellan fönstra, där kunne dä pipa

å tjuta ordentligt, när höstvinn tog i

men skyddad mot drage, i stugan satt vi.

Höst låva.

Skurlåve hadd vi en gång om åre,

då skull skola skures i varendaste vrå.

Då lukte nä gott, ut´å vattne å såpa

när efter nån da, vi till skola fick gå.

Pärlove hadd vi, strax skola hadd börje

då fick vi e´pärgräv, å vi jobba å grävt.

Nu lukte´nä minner, än när vi satt pären

på dasslukta, lukte som värst.

Sen hadd vi bärlov, i höstkalla dagar

då skogen var full, av sitt rödaste gull.

Då gälld´ä å plock, mjölkhämtarn full

för självkänsla sin, å förtjänstas skull.

HARTSFIOL

(Påminnelse om ett barndomsminne)

Jag hörde här om kvällen en melodi

som jag inte hört på länge.

Det var inte så välstämda tomer däri

det som lät, bak fönstrets hänge.

Men jag stod och njöt av dess dissharmoni

och kände mej glad innuti.

Det där instrumentet jag även trakterat,

och säkert rätt många med det irriterat.

Det spelats av bröder och systrar förut

de känns riktigt skönt att det ej tagit slut.

Fiolen en tråd, en bit harts är stråken

det spelar man på, gömd bakom kåken.

Nog låter det illa så de räcker till

men ändå så gärna, jag höra det vill.

Jag ropar ut i mörkret, ni får så gärna spela

jag gillar höra tonen från min  barndoma gistna fela.

Men då vill ingen spela, på minnets melodi

jag hör hur någon viskar, kom så sticker vi.

Hon kan ju inte vara klok, hon blir ju rent av glad

hon tror nog att vi spelar en kärleksserenad.

Vi går till någon annan, nån som blir riktigt grön

och jag står kvar där ensam, nog är otack värdens lön.

Ja, här fick ni lite återblickar, på en förgången tids hösteskapader.  Välkommen åter nästa vecka få se vad det då

blir för tema, det vet jag inte själv ännu. Ha en skön helg i det vackra höstvädret som vi har, önskar Sonja.