Det är måndagmorgon och jag känner mej så glad, fasten vintern ligger meter-hög här utanför, och glittrar i den lysande solen. Jag kan inte låtabli att tänka på

att vi blivit lovade kläder vitare än snö, när vi kommer till himmelen en gång.

Men det är inte så dumt att få leva här på jorden heller, i strålade sol som talar

om att våren är på väg, då kommer också påsken in i sammanhanget även om det

är ett tungt budskap i början, så blir det ju ett riktigt glädje bud till slut. Tänk att

Jesus frivilligt lät sig dödas på ett kors, för att ta våra synder på sig, synden leder

ju alltid till döden, men nu har Jesus dött för alla, så att alla som tror på honom skall få evigt liv. Det är ju detta som är påskens glädjebudskap. Men nog måste det ha varit svårt Jesus att tänka på när han gick här nere på jorden, han var ju

människa även han, då. Jag skall skriva av en dikt som jag hörde i vår kyrka i går

den är skriven av en kvinna som heter Elin Ekenberg. Dikten heter...

DU, HERRE, VISSTE DIN VÄG

Du visste din väg, du såg den förut

Du såg ett kors vid den vägens slut,

såg din törnströdda lidandesstig.

Du visste din väg, men ändå du gick

att fylla ditt tunga kall,

och du tvekade aldrig ett ögonblick

att lida för världen all.

Du såg din väg såg Getsemane natt,

där du sade: "Din vilja ske",

ty du visste att eviga livets skatt

du sedan kunde oss ge.

Du visste allt, du visst att där

bortom oro, mörker och strid

uppståndelsens morgon förvarad är

med evig klarhet och frid.

Men din blick blev sträng, när en farise´

du såg som förhävde sig,

men mild, när du mötte en syndare

som i ängslan försagd sökte dig.

Du visste din väg, jag vet icke min,

ty enligt Faderns beslut

kan jag icke blicka i framtiden in,

vet itet om nästa minut.

Och det är den största barmhärtighet

att för mej det är ordnat så,

att jag intet om morgondagen vet

och om vad som möter mig då.

Ty hur skulle jag kunna bära då

alla sorger, som möter mig,

och hur skulle jag då ha mod att gå

livets dunkla och svåra stig.

Men du vet min väg och kan styrka ge

att bära de bördor jag får.

Och där jag ingen ljusning kan se

vid sidan av mej du går.

Du visste min väg, du vet allt om mig

vet hur ofta jag vilse gick,

men låt mej en gång, när jag står inför dig

få möta din milda blick.

Visst var det en fin och tänkvärd dikt, som denna Elin Ekenberg hade skrivit.

Jag får tacka för lånet, och delar med glädje ut den till flera. Hoppas vi ses på

lördag då jag kommer igen, med några av mina egna påskdikter, hälsningar Sonja