Hej på er, go vänner ! Hoppas att ni förlåter min bortavaro från bloggen ett par veckor. Men olika saker som påkommen resa, födelsedagar och inbjudan till diktläsning, 30 mil bort. Har gjort att jag inte kunnat uppehålla kontakten, under den mestatiden skulle vi vara hos vår dotter, och där har jag kunnat skriva mina bloggningar förut, men den här gången kunde jag inte komma ut på min blogg där, så det var inte min mening att vara så här osynlig

men nu är jag hemma igen.

     Som ni ser kunde jag inte lämna  Hösttemat  riktigt än, vi har ju en fortsatt varm och vacker höst, efter den sköna sommaren. Fast det var visst bara 2 grader, i morse säger min man, men solen strålar ju från en molnfri himmel så det blir nog skönt frampå dagen.

Så nu får jag lust att skriva ett par höstdikter, medan det finns lite färggranna löv kvar på träden...

Jag börjar med den som heter Höst gobiläng, kanske ni har hört den förr men hösten upprepar sig ju också...

HÖST GOBILÄNG

Nu väver hösten på en gobiläng,

innan frosten den blir för sträng.

Nu sömmar hösten med frusen hand,

ett broderi i höstlövs brand.

Färgerna stämmer precis,

på naturens vis.

Skönt för ett öga att vila på,

mot bakgrund av himmel blå.

Nu väver hösten en färggrann matta,

om några veckor vi bort den kratta.

Ja hösten väver sin väv till lyst,

tills frosten bladen för häftigt kysst.

Då river höstvinden väven ner,

att hösten värma behövs den mer.

Nu stoppa hösten det täcke som,

den, vårens knoppar vill bädda om.

Ja sommaren har börjat klättra ner

från trädena kronor,

i sina färggranna kjolar.

Offrar sina sista blad

täckande marken,

att beskydda våren. 

Slut med dikter, för den här gången.

Hösttemat vill jag dock följa upp på ett annat sätt.  Min man och jag har ju fylli 80 år för ett tag sedan, så vi kan

väl anses vara inne i livets höst s.a.s Men det är med oss som för hösten här utaför, vi är vid god vigör även om vi liktsom bladen på träden förändrat hårfärgen något. Men åldern gör också livet ännu rikare, genom att familjen växer med barn och barnbarn och barnbarnsbarn, vilket ju ger livet en alldeles extra rikedom och krydda. För ett par veckor sedan var vi till vårt yngsta barnbarnsbarns fam. för att fira hennes 1 års dag, då hade hon börjat gå lite och var pratsam på sitt lilla vis, hon blev jätteglad för paketen även om papperet och banden var nog så spännande

som innehållet, i dag är det dags för att fira pappans födelsedag, och då får vi chansen att träffa också vårt andra 

eller ska vi säga första barnbarnsbarn, som nu är 3 år, världens läckraste 3 åring tycker vi stolta, gammel morfars.

Och förra veckan fick vi möjlighet att träffa också vårt tredja barnbarnsbarn Gabriel, som är 2 1/2 år han bor i 

Märsta, tyvärr får vi ju inte träffa honom så ofta, så han var lite blyg och avvisande i början, men vi hade köpt en

bil vars motor väsnades ordentligt, så det gjorde susen. Ja barn barnen på stås ju vara livets efterrätt, och nästa generation blir ju ännu betydelse fullare, för då är vi flera som får dela glädjen.

Det som gjorde att jag fick lust att skriva om gladjen i barnen i dag, var faktist för att jag läste författaren Markus Birros berättelse om glädjen att få vara pappa, efter att ha förlorat två barn, en flicka och en pojke är han nu lycklig

över att ha två små barn där hemma, en flicka och en pojke och kärleken till dem har ingen gräns, säger han och lyser av lycka på bilden i tidningen. Han håller på med en ny bok hans trettonde, som heter "Pappatexter" hans före-

gående bok skrev han efter förlusten av sina två tidigare barn, den har titteln Svarta vykort, det skall bli intresannt att läsa dom båda. I nästa tidning har han en artikel där rubriken är...   Vad ger vi våra barn?   Ja det är en mycket berättigad fråga i dag i Sverige tycker jag , som jag nog kommer att ta upp nästa gång.   Med dikter från mitt dikthäfte "Våra barn ropar" ! 

               Med önskan om en trevlig helg slutar jag för i dag, Hälsningar Sonja.