Jag har alltid älskat barn, redan tidigt i livet bestämde jag mej för att bli,  dels Barnträdgårdslärarinna som förskollärare hette på min tid, och dels författare. I fjärde eller femte klass i grundskolan fick vi i uppgift att skriva en uppsats om vad vi ville ha för yrke som vuxen. Jag skrev så pennan glödde inspirerat om denna uppsats som

var en riksomfattande tävlingsuppgift som man skulle kunna vinna pengar för som etta, tvåa eller trea. Och jag var

en av dom som vann, jag kommer inte ihåg om det var första eller andra pris, men jag fick 50kr ! Detta var ju en

stor penningsumma i mitten på 40-talet. Min mamma var inte så nöjd med att jag ville gå barnsköterske-utbildning

när det blev dags för det, utan talade bara om för mej att nog skulle jag få egna barn att ta hand om så jag blev nöjd med det, med tiden. Så det blev handels och kontors utbildning i stället, som mina föräldrar ville att jag skulle

gå. Och ett tag jobbade jag också med det men det var inte precis något som jag stormtrivdes med.

               Så småning om blev jag ju gift med en ICA-handlare, så det var kanske inte en sån dum utbildning i alla-

fall. Och vi fick två härliga barn som jag var så lycklig över, och skulle gärna haft flera men så blev det inte. När vi

sålde affären, och jag plötsligt blev arbetslös bestämde jag mig för att söka till en barnsköterske utbildning, som ny

startades här i stan. Men i väntan på det fick jag jobb på bank, fast jag hade tydligt talat om för dom att jag sökt

till barnsköterske utbildning och skulle gå den om jag kom in. Och det gjorde jag, det var 200 som sökte och 20 som

kom in och en av dom var jag ,nundra på att jag var glad. Jag tror att Gud hade ett finger med i spelet hela tiden.

Medan vi hade affären hade jag många barngrupper som jag jobbade med, som "Rita klipp och sjung" Musik-  och rytmik, Barntrafikskola, Mulleskola m.m.s Som egenföretagare hade jag ju möjlighet att bestämma en hel del över min arbetstid, och kunde därför lägga in barnarbetet när det passade bäst.

                    Nu kunde jag börja ägna mig åt det jag alltid önskat att få jobba med barn, jag stortrivdes med det

speciellt när jag fick erbjudandet all jobba med barn med särskilda behov. Jag var bl.a personlig assistent åt en liten

kille som var helt blind, men var fantastiskt rörlig och pigg fasten han ingenting såg. Det var en stor utmaning att

stärka hans självförtroende och se hur han utvecklades år för år. I dag är han vuxen men vi brukar träffas på stan

ibland och han känner fortfarande igen min röst, när jag hejar på honom, lyser hans ansikte upp och han säjer Hej Sonja!  Och vi gläds än att träffa varandra.

                    Men nu är jag gammal, åtminstome enligt almanackan, men har barnasinnet kvar. Men jag vet ju

att jag borde börja förstå, att jag är mycke mer än bara pensionär. Men tänk att innerst inne i mej, där bor

det ännu kvar en tjej, som inte kan fatta detta med åren, trots dom skymtande gråa håren. Ja visst värker väl

kroppen,  men sinnet är ungt och livet känns än mera läckert än tungt. Och så gammal att jag är vis och klok har

jag då inte än blivit. Så än har jag stora förväntinngar på livet.

                      Jag hade också tänkt berätta om livets mest fantastiska efterrätt, som är mina barnbarns barn

Alina 3år, och Gabriel 2år, och så lilla Moa 1/2 år, som jag tack vare min ålder fått möjlighet att njuta av.

Men det får bli en annan historia, som kommer nästa gång vi ses.

Allt gott till er och hoppas att ni/vi får en tervlig helg trots kylan. Vi har ju värme i husen och kläder att ta på oss

Det är minsann inte allom givet, vet vi när vi ser oss om i världen.  Kära hälsningar från mej  Sonja.