Hej igen, som ni ser är jag fortfarande inne på detta fantasticka ämne släktband, är det inte förunderligt hur våra

släkter byggs upp och familjernas olika delar byggs in i varandra. Säkter följa släkters gång, som det står i den gamla psalmen.  Just nu vill jag berätta om vårt tredje barnbarnsbarn, Lilla Moa som vi fick träffa första gången när hon bara var 4 dagar, då var hennes nyblivna föräldrar Robert (vårt barnbarn) och hennes mamma Angelika på

väg från BB, och kom förbi för en "ammningspaus" till vår stora glädje. Jag har ett stort kort hängandes på väggen i

mitt sovrum med lilla Moa i famnen på mormorsmor som ser mäkta stolt ut, precis som om jag hade någon del i det fina resultatet, och det har jag ju på sätt och vis, det ligger ju i släktbandet. (Mina två tidigare nämda barnbarns -barn Alina och Gabriel pryder också denna vägg, så ni må tro jag känner mej rik varje gång jag ser korten på dem.)

             Nästa gång vi träffades det var till jul, då hade Moa redan blivit fyra månader piggögd och jollrande, då var också hennes kusin Alina med, till glädje för oss vuxna, mer ä'n alla julklappar. 

     Sedan blev det dopfest den 8 januari  2011. Som vi hoppas skall bli ett Gott nytt år för oss alla i släkten.

 Vi samlades först i Burträsks kyrka, som faktiskt känns lite speciell för mej eftersom min systers make

varit kommunister där i några år. Och nu arbetar ju vår dotter Lena där med barnverksamhet och sångare själv,

hon som alltså är mormor både till dagens huvudperson Moa och lilla Alina. Denna dag döptes lilla Moa genom dopets

välsignade vatten, på sitt lilla vackra  in i Guds församlingg och till medlemskap i himm. Hon fick sedan det fina namnen Moa, Ida, Viktoria. Och fotiblixtarna lyste upp rummet i januari mörkret. 

              Efteråt blev det dopkalas i församlingsgården, med många nya ansikten både för oss i Roberts- och

Angelikas släkt.  Där kom detta med släktband verkligen till sin rätt eller ska jag säga spets. Vid samma bord där

vi satt kände vi inte igen någon, med det visade sig att en av damerna där var från Hörnefors där jag växte upp,

en kul grej för oss båda. Och detta ledde till att vi började berätta om var vi bott och bodde nu, och på vilket sätt

vi var bekanta med dagens lilla huvudperson. 

              På ett  bord i rummet låg alla dop-precenterna, som sedan skulle packas upp och till det fanns många villiga

små händer som ville hjälpa till. Glada föräldrar visade upp och berättade om vem givarna var, många minnessaker

som Moa kan ha glädje och nytta av långt fram i livet.

              Nästa gång vi träffades var det födelsedagskalas för mej gammelmormor, som nyss fyllt 80 år men hade

dubbelkalas med en betydligt yngre dam nämligen Alina som fyllde 3 år i samma vecka, så det blev också en god

och härlig släktbands gemenska

Tack för i dag, nu skall jag bara försöka få tag på några fina bilder av barnen jag berättat om, hälsningar Sonja !

                                      Här ser ni lilla Moa i sin gå-stol