Välkommen i det gröna skulle jag vilja säga, jag sitter här vid fönstret och njuter avden ljuvliga späda grönskan som uppfyller utsikten just nu. Jag får den här psalmens ord i huvudet som börjar, En vänlig grönskas rika dräkt nu smyckar skog  och ängar, nu smeker vindens ljumma fläkt, de fagra örtesängar. Den brukade vi sjunga i kyrkan inför skolavslutningen, liksom Den blomster tid nu kommer med lust och fägring stor.

I dag pågår ju många diskutioner och insändare om att detta kan vara till skada förbarnen ?  Jag tror att vi som fick uppleva detta bara for väl av det, och har det som sköna minnen i vårt hjärta.

      Och när man tänker på att all denna grönska i olika former, beroende på art och klimat så sägs inga blad ens på samma träd vara exakt lika varandra, nej Gud har inte skapat några kopior, utan bara orginal,  vilken  form det än vara må. Men det är som en läkedom i  allt detta gröna, och sköna.

       Stefan Edman han skall i dag få berätta om att all denna grönskan som just nu gläder oss, inte bara finns där för oss till lyst, utan att vi behöver den för att överhuvud taget överleva Du och jag, så här poetiskt skriver han...

       Dra ett djupt andetag --- med syrgas från Sargassohavet. Vi hade bokstavligt

talat inte en suck utan kloroplasterna, världens viktigaste fabriker, 40 miljoner

på en enda kvadratcentimeter gröna blad. De producerar socker, proteiner, vitaminer, DNA - av vatten, koldioxid, och solenergi. Och ger ifrån sig syrgas, den

nyttigaste av "sopor". Syre som håller allt levande vid liv, alla växter, alla djur, dig

och mig. Det är i syret från det gröna vi lever rör oss och är till.

        För att tänka, känna, fantisera, älska, skriva poesi behöver vår storhjärna

femtio milliliter syrgas - varje minut. Alltså: Våra kroppar börjar och slutar inte med huden, utan i grönalgerna i haven kanske tusen mil bort. Eller i gräsmattan

och stadsparkens lummiga ek.(eller lummiga björk i våra trakter, min kommentar)

        Forts. kommentarer från mig, nog blir man full av förundran över dessa så

stora och annorlunda tankar, svåra att greppa men fantastiska att tänka på.

Vlken fantastisk skapare vi har,  jag tänker på att vi ju andas in denna syrefyllda luft automatiskt, som vi ju behöver, utan att tänka på det under hela vårt liv det

hänger ju s.a.s på att detta fungerar.  Jag läste att inom Buddismen behöver

man träna sin andning regelbundet, men det skulle ju inte behövas egentligen.

        Så skriver Edman som avslutning. "Allt vad vi människorna vill att naturen

skall göra mot oss, det måste vi också göra för den".

Förundran ! Naturvetenskapen kan hjälpa oss till den. Konst och musik kan förstär ka den. Liksom poesin;  smaka på de här raderna av amerikanen Walt Whitman:

Jag tror att ett grässtrå är ingenting mindre än stjärnornas dagsverke

och att lika fulländad är ett sandkorn, en myra och gärdsmygens ägg

att lövgrodan är ett mästerverk för den högste

att björnbärsrankan skulle pryda himlens förmak

att minsta led i min hand kommer alla maskiner på skam

att kon som idisslar gräset med nedböjt huvud är skönare än någon staty

och en mus ett mirakel, stort nog att omvända sextillioner tvivlare.

Vi behöver skyndsamt återerövra en stark FÖRUNDRANSKULTUR. Som stärker lust- tent till livet. Och ger oss en etisk grund för att förnya oss själva och vårsam-

hälle. Slut på citatft

Ja visst får man många tankar att förundras över, efter denna dikt och all den

kunskap som vi får genom Stefan Edmans "Förundrans berättelser". Välkommen

nästa vecka då han uppmanar oss att "Titta oss i spegeln" för att se ven vi är.

Tack för i dag och så önskar jag er en trevlig helg ! Sonja.