God morgon vill jag hälsa er alla som tittar in till min blogg denna veckan, som ni ser är det snabba kast i rubr-

ker och ämnen, från bilbekymmer och bönesvar, till ett helt annat och mycket viktigare och också svårare ämne,

nämligen funderingar på, hur har det blivit så vanligt och t. o. m. liksom accepterat med abort som preventiv -

medel. I onsdagen den 14/3 Skrev Marcus Birro en krönika i ämnet, han skriver. "Tron kräver lyhördhet mot vissa

grundläggande värderingar. Andliga grundlagar: Kärlek, tolerans, solidaritet. Livets okränkbara värde. Vad betyder

orden egentligen ? Är livet okränkbart eller finns det liv som man kan kränka, bara lite? Finns det liv som är värt

mycket mindre än andra liv? Han berättar om ett par i USA som fick en dotter med Downs syndrom, (Mongolid,

som vi brukar kalla det i Sverige, min kommentar.) De valde att stämma sitt sjukhus eftersom eftersom de anser

att sjukhuset borde ha kunnat ta reda på avvikelser. Paret har i sin stämmningsansökan också bekräftat att de då

skulle ha tagit bort (aborterat, dödat, avlägsnat, välj ord själv) flickan om de fått reda på att hon hade Downs syn-

drom. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer vi kunna välja bort barn med Downs syndrom. När vi väl börjat

rasa ner för den backen är steget inte långt till att börja desigan våra barn.

Det är redan känt att flickor aborteras just för att de är flickor. Men att ta den debatten i Sverige är som att hålla

i lava. Det går inte. Man blir bränd. Många reser sig aldrig upp igen.

Lite längre ner i krönikan skriver han. Allt liv är heligt. Alltid. En liten flicka med Downs symdromär INTE mindre

värd än någon annan nu när hon är född. Och då borde hon inte vara värd mindre INNAN hon föddes heller. Vi kan

inte själva, efter eget huvud och från fall till fall, börja nysta och trixa med det okränkbara människvärdet.  Det

är inte värdigt. Och i högsta grad oanständig.

I slutet på denna långa krönika berättar han, att familjen som stämde sjukhuset fick rätt. De beviljades skade-

stånd på 2,9 miljoner dollar. Det är den summa de anser att den extra vården av deras dotter kommer att kosta.

Frågan är dock om ens alla pengar i hela världen kan köpa tillbaka glädjen i deras liv, när deras dotter en vacker

dag frågar om det är sant att mamma och pappa en gång stämde sjukhuset för att sjukhuset inte lät föräldrarna

abortera henne.  Ja så berättar Marcus Birro om en allt för vanlig situation, också i vårt land i dag.

För ett tag sedan skrev jag om en drömm som min man hade, som handlade om samma ämne, men jag  glöm-

de tyvärr att spara det då, så nu berättar jag det på nytt. Han drömmde att han var ute på en kvällspromenad

i en vacker skogsdunge, och kom så fram mot en  liten sjö, innan han kom ända fram hörde han plaskande ljud,

han gick närmare för att se vad ljuden kom ifrån, då fick han se flera kvinnor som stod där och kastade något i vattnet, han gick närmare och trodde först att det var stora stenar som dom kastade, men upptäckte då till sin

förskräckelse att det var barnfoster som dom slängde i vattnet, och då hörde han en röst som sa,"Så här gör ni      iSverige med många av era blivande barn". och han vaknade, och var glad att det bara var en drömm. Men ty-

värr är det ju en realitet, i vår tid som Herren vill varna för.  Vi skall ju stå till svars för alla våra handlingar en

gång. Något att tänka på, medan tiden finns det finns ju också så många preventiv medel att skydda sig med.

Men ingenting kan ju vara underbarare än ett litet nyfött barn, och glädjen att följa deras utveckling genom

livet, säger jag som är både mamma, mormor, och mormors mor, så jag vet vad jag talar om.

Jag kunde också blivit en "ABORT" när min mamma var 48 år, blev hon av distriktläkaren på orten skickad till

lassarettet i Umeå, för att opperera bort en svulst i magen, som han sa. Men det visade sig dock där, att den-

na svulst inte var canser som man trott, utan ett foster, som blev lilla ja. Familjens sladdbarn som kom 13 år

efter sin närmaste syster. Och det tror jag var bra för mina föräldrar att få ett barn som fanns hos dom när

dom började vara äldre. Men så gammal som jag är nu, fick dom inte bli. Tack gode Gud att jag fick leva  !!