Hej, nu är det en besviken bloggare som kör igång på andra varvet i dag, det jag skrivit tidigare bara försvann

från skämen, och var bara borta. Först tänkte jag inte skriva igen, men kände också att det var bara kvar till i

afton annars, och då hade jag tänkt gå till kyrkan. Så jag kör väl en vända till, men skriver kanske inte lika myc-

ket, lika bra tror jag vissa tycker.

Jag ser här utanför fönstret en blommande sälg buske, och vet att det finns ett ordspråk som säger "Sälgen står

humlan bi". Frågade min man som varit här ute och krattat om han sett några humlor i vår, och det hade han...

Vårens första humla bär på det nya livet i sin ludna kropp. Vintern har hon överlevt i någon grästuva, under våra

skidspår, och hämska tanke under skoteråkarnas våldsamma framfart, tur att det varit mycke snö i vinter. Det är

ju viktigt att alla våra insekter, får överleva för pollineringens skull.

Ta en näve mull ur din rabatt uppmanar Stefan Edman i sin fantastiska bok som heter Förundran, om du ser den

på någon bokhandel så köp den. Han berättar att i en handflata jord ryms det nästan lika många levande orga-

nismer som det finns människor på Jorden. Liktsom alla växter också är beroende av den myllan. Den här tiden

är ju Blåsippornas tid redan över, och de böjer sina huvuden mot marken. Ut trillar små frukter, med ett frö i --

en "blåsippsbaby" i varje. Tack vare myrorna som begärligt suger i sig oljan som finns i fröna och spotar ut dem

igen spids dom vidare.  Måste berätta att detta område där vi bor heter faktiskt Blåsippan. Nu har Vitsipporna

tagit över och växer i ganska stora tuvor här nere i backen. Men inte hela ängar som när vi bodde i Västmanland.

Nu står träden havande med sina lövformationer, ännu bundna i sina skal. Tack vare det bjuder ännu Björken på

sin läskande och nyttig sav ännu en tid. Men snart får vi glädjas åt lövträdens skira grönska även här uppe i norr.

Lövträden kallas ju för Jordens lungor, som vi borde vara mera rädda om än vad vi är i dag.

Som barn bodde jag i Hörnefors där det fanns en sulfitfabrik som tillverkade papper och pappers massa, naturen däromkring for ganska illa av utsläppen från fabriken. Trädens löv var bruna och ihoptorkade.

Jag har skrivit en dikt om detta, jag var nog i sexårs åldern då detta hände, ungefär.

FABRIKEN

Jag minns att jag sa till Pappa,

hur tror du det skall bli till slut.

Med luften och vattnet du Pappa,

av all lort som fabriken spyr ut.

När massan sig lagrar i bankar,

och vattnet blir till torra land.

Och av syran från syrahusets tankar,

vi kan nästan inte andas ibland.

Jag minns att han log då, min pappa,

sa, du är för liten att fatta sånt här.

Förstrött han på kinden mig klappa,

och sa vattnet och luften oändliga är...

Slut för i dag, tack för i dag jag kanske skriver lite i mitten på veckan, då det är Kristi Himmelsfärds dag.

Kanske bara en dikt om det då, som omväxling mot i dag. Trevlig helg önskar jag er nu, Sonja.