Godmorgon, nu är det verkligen sommarlovs väder, solen lyser så starkt på datorn, så jag har svårt att se texten, hoppas ni förlåter om det blir någon plump i protokollet, som man brukar säga. Jag vill gärna göra klar bloggandet

redan nu så vi har dagen på oss att göra vad vi vill sedan. den första dikten

heter sommaräng, även om blomsterprakten på ängarna här är sparsam än.

SOMMARÄNG

Herre, Din församlings brokiga skara

kan liknas vid en sommaräng.

Var och en med sin färg och sin form,

sin glädje och sin sorg.

Med olika gåvor och temperament,

skapade Du oss.

Inga kopior eller plagiat, nej variationsrikt

som den brokigaste sommaräng.

Var och en på sin plats i livet.

Dock är vi alla lika i ett,

till Din avbild skapade Du oss.

VÅR TILLVAROS ÄNG

Vår tillvaros äng, kan blomstra och grönska,

som den skönaste sommardag.

I naturens bekymmerslöshet skulle Gud önska,

att vi kunde leva du och jag.

Se på blommorna på marken, se dess fullkomlighet

de lever i Helig förtröstan o, att vi kunde det.

O, att vi kunde lämna bekymmer som tynger och tär,

till honom som bett oss att lämna, sagt,

era bekymmer jag bär.

Så många blomstrande dagar vår tillvaros äng skulle få,

se skapelsens språk till oss talar, så vi ska kunna förstå.

Att han som styr universium och skapat allt med sitt bliv,

är också kapabel att styra, ett kort litet människo liv.

Så en liten kortis...

I dagens yttersta glädjestund,

vilar havet stilla.

Solen vilar röd och rund,

läser skapelsens postilla.

Nu får det vara nog med sommardikter åtminstone ett tag framöver, nästa

vecka har jag tänkt, skriva om några barndommsminnen igen.

Välkommen då,

önskar Sonja.