Hej och välkommen till en ny vecka, den sista i juni månad, oj vad dagarna går fort och sommarvärmen väntar vi ännu på. Trots alla varningar om osonskiktets tunnhet, lyckas inte solen värma upp dagarna utan det är ganska kyligt fortfarande. Fast då det är klart mitt på dagen känner man ju att solen är onormalt varm. Här har det inte varit riktigt klart förrän fram på aftonen och då har det varit alldeles stilla lungt. men på dagarna har det varit mycket regn och åska. Så nu passar det väl med en Åskväders dikt ?

BLIXT OCH DUNDER

Molnen tornar upp sig i fjärran, oformliga som förjästa vetedegar,

oupphörligt växande, snart sprickfärdiga, fyllda av regn. Havet speglar himmelens bjygrå färg, krusar vattenytan, i väntan...

Vinden ligger stilla i träden, väntar på utbrottet, allt håller andan...

Bara fåglarna, flyger ängsligt pipande, lågt över vattenytan.

Hela naturen vet... i den tryckande värmen och väntar....Så plötsligt !!

lyser den första blixten, fräsande upp den mörka himmlen, åskan rullar

med alla sina hästkrafter, med dunder och brak över himmlavalvets bro...

De sprickfärdiga molnen brister, med en våldsam kraft, och låter sitt

våta innehåll forsa ner, mot den väntande marken. Som fylls till bredden

av åskregnets stutsande droppar. Som även blandas med hagel.

Den svarta himlen, får ljus ibland, av fräsande starka blixtars sken.

Vinden har dött, luften stå stilla, fåglarna trycker tysta i sitt bo...

Vilket skådespel, vilka naturkrafter, än finns det något som människan inte lyckats tämja, det gör mej glad, även om jag inte älskar åska pecis.

Så blev det en vacker afton även denna dagen, då vill jag skriva om svalor

SVALORNA

Svalorna dom gör allt, för att jag inte ska se, inte förstå

att dom har ungar i bo, i stugan här breve.

Dom vet att jag sitter här vid stranden, och ser på

när dom i svävande flykt, fångar mat till sina små.

Dom flyger i cirklar, bland buskar och snår,

långt bort ifrån stugan, som där så oskyddad står.

Där på en hälla i havet, dom måste till slut,

med sin näbb fylld av mat, till sitt bo ge sig ut.

Väl där, kan jag höra, hur dom ändrar sin röst

till en lågmäld gurglande, surrande tröst.

Men åter i luften, kvittras högljutt igen,

ett lov till den nordiska sommaren.

Jag känner mej lycklig, priviligerad som få,

som får sitta här, på en sten och se på.

Det var en härlig upplevelse, aldrig hade jag tänkt på tidigare att även

fågelföräldrar jollrar med sina ungar, har ni tänkt på det?  Det är nog mycket i djurvärlden som vi inte förstår. Och borde lära oss för att få respekt för andra arter.   Nu blir det nog lite si och så med skrivandet, man måste ju

få vara lite sommarlat, även om man är pensionär. Hoppas vi får lite mindre

regn och mera sol så får vi passa på och vara ute i Guds sköna natur.

Ha det så bra, önskar Sonja.