Hej och välkommen till en fortsättning på temat sländor, som ni som var in på bloggen förhoppningsvis förstod, hade jag skrivit en sång om sländans liv, sedan jag fann den ståendes som ett smycke, på bordet vid lillstugan.

Tyvärr kan jag inte minnas texten helt, men jag vet att jag skrivit om ett kärleksmöte i luften, så sländornas släkte en fortsättning får.

Sedan fortsätter texten så här...

Med aftonen kommer det småkalla vindar och den kära solen den värmer ej mer. Då känner vårt dagslände par sig så trötta, hon viskar till honom jag

orkar ej mer. Hon bärs utav vinden, men singlar mot marken och sen är hon

borta och syns inte  mer.  Där slutar visan, men jag fick se henne stå som ett underbart smycke på bordet vid lillstugan, i afton solens sken.

Då satte min fantasi igång och det blev till denna visa. Synd att jag inte har hela texten i huvudet, men i stort sett så har ni väl förstått, kan jag tro.

I går kväll, fick min man och jag en sagolik uppvisning av en grupp sländor

då skrev jag förstås en dikt om detta, hör här...

SLÄNDORNAS FLYKT

I går kväll fick jag se en svärm utav sländor,

dansa i solen, för mej och min man.

Vi stod där förstummade, såg skådespelet

som kunde vara beställt utav mej,

men sådana beställningar gör man ju ej.

Vi visste båda, mitt tema på bloggen

njöt utav synen och log mot varann.

Det kändes nästan för bra på nå vis,

att vi kom ut så precis.

Nu fick vi se dom svävande parvis,

rakt upp mot himmlen

och falla rakt ner.

Nu fick vi se dom dansa i solen

dansa av lycka över att finnar till.

I motljuset glänste alla sländor som gull.

Tack Gud för din sköna skapelses skull,

och tack för att vi fick se den.

Med denna spontant skrivna dikt, avslutar jag nu temat sländor och

hälsar er välkommen åter nästa vecka, till nya tankar och dikter.

Sonja.