Kära vänner, hoppas att jag har kvar några stycken som orkat vänta på min fortsättning på detta tema.

Jag har trots att jag är pensionär haft så mycket att göra denna vecka, som jag ofta har så jag har inte

hunnit sätta mig vid datorn och skriva, jag vill inte gärna göra det när jag känner mig stressad, utan vill

känna mig inspirerad då, liksom jag inte skriver dikt och artiklar, utan att ha lust till att göra det.

Detta är ju ett allvarligt ämne, men i dag skall jag ju tala om positiva händelser, på samma tema s.a.s

Först vill jag berätta om Miriam som blev gravid efter en våldtäkt och tänkte direkt att hon skulle göra abort

men ångrade sig. Detta är vad som hände först, 19-åriga Miriam gick med några vänner ut för att fira att hon     fått jobb. Där träffade hon en man som hon var ytligt bekant med. Morgonen efter vaknade hon upp hos en av

sina väninnor. Hon mindes inte  vad som hänt och hur hon kommit dit. Väninnan berättar att en taxichafför hade ring till henne och talat om att han hittat Miriam sittande vid en vägkant omtöcknad och gråtande, han hade hittat Miriams mobiltelefon och ringde till det telefon nummer hon sist hade ringt själv, då han förstod att det var någon som kände henne. Och han kunde då köra henne till den vänninan som lovade att ta emot henne. Miriam mindes ju inte vad som hänt, men har sedan förstått att hon blivit nerdrogad. Några månader senare, började hon må dåligt och svimmade plötsligt en dag, då upptäcktes att hon var gravid. Det blev förstås en chock för henne och hon bestämde sig för att göra abort, jag kunde inte tänka mig att föda ett barn som skulle påminna mig ständigt om detta som hänt. Men väl inne på abortkliniken ändrade hon sig. Plötsligt överväldigades hon av kärlek till det

barn som hon bar. och bestämde sig att behålla det.

Den första tiden hade hon svårt att känslomässigt knyta an till dottern, eftersom hon liknade sin far så mycket.

Men efter några månader började hon få den rätta moderskänslan för flickan. Hon säger "Jag är så lycklig att ha henne i mitt liv, jag älskar henne av hela mitt hjärta och känner också att genom att berätta vad jag gått igen-

om kan jag kanske hjälpa andra kvinnor".  Det var väl fint att läsa om vilken lycka det kan vara med barn även om det tillkommit genom våldtäkt. Barn är ju alltid en Guds gåva.

Så läser jag en annan rubrik som gör mig glad, det står. Tonårsaborterna minskar tydligt. De har sjunkit med åtta procent, jämfört med samma period 2008. Förhoppningsvis är det ett trendbrott säger Gunilla Gomer ordförande

i Ja till livet. Men fortfarande har Sverige högre aborttal än övriga Europa. Så än kan vi inte känna oss nöjda,

det sista är mina tankar, vi som är kristna måste ta detta till vårt hjärta och be för fortsatt sänkning. Ni som nu

läser detta och inte sett min föregåede blogg, gå dit och läs om en dröm min man hade i detta ämne.

Om man inte vill ha barn, kan man ju inte heller bli någon hel familj, och det är ju nära och kära släktingar som är en av livets stora lycka och glädjeämnen, säger jag som är lycklig nog att få uppleva gåvan att ha två ljuvliga små barnbarnsbarn, en underbart vacker liten flicka, glad och livlig, mörkögd och mörkhårig som sin mamma, och det andra barnet en ljushårig jättemysig liten gosse med stora blå ögon, som med förundran syns se sig omkring i livet.

Läser i en tidning fråm augusti, Familj och kyrka ger bättre hälsa. Där står det bl.a att ha en stark relation till sin familj och ett aktivt liv i kyrkan är att vara rik, även om det inte syns i BNP. Och onekligen är det så att kyrkan har

varit--och är för många--en givare av både livsmening och livsgemenskap, som också familjen är.

När jag skriver detta, kan jag inte låtabli att tänka på att lärarfacket faktiskt utalat sig negativt om famlijen och

säger att "Heteronormen stinker" och dom har ställt sig bakom Priedtemat, som förskolärare kan jag inte låta bli att

fundera över hur detta skall fungera med neutralitet och likavärdes normen som skall gälla i skolan ?

Självklart är det viktigt med ett meningsfullt arbete och goda relationer med kollegor, men det är svårt att se att detta skulle hålla i längden. Och hur många av oss kommer att säga på ålderna höst: Jag önskar att jag spenderat

mer tid på Jobbet? Skriver Felicia Svaeren på ledarsidan i tidningen VÄRLDEN IDAG som jag "lånat" texten ifrån.

Nu  ska jag sluta för i dag och med detta ämne. Till nästa vecka blir temat Hösten, bäst att skynda på

med det innan vintern hinner komma, det är nog nära nu. Men tänk vilken vacker höst vi fått ha, skönt efter-

som vi hade en så kall och kulen vår. Jag önskar er en trevlig helg, och välkommen nästa vecka, Sonja.

Kära vänner, hoppas att jag har kvar några stycken som orkat vänta på min fortsättning på detta tema.

Jag har trots att jag är pensionär haft så mycket att göra denna vecka, som jag ofta har så jag har inte

hunnit sätta mig vid datorn och skriva, jag vill inte gärna göra det när jag känner mig stressad, utan vill

känna mig inspirerad då, liksom jag inte skriver dikt och artiklar, utan att ha lust till att göra det.

Detta är ju ett allvarligt ämne, men i dag skall jag ju tala om positiva händelser, på samma tema s.a.s

Först vill jag berätta om Miriam som blev gravid efter en våldtäkt och tänkte direkt att hon skulle göra abort

men ångrade sig. Detta är vad som hände först, 19-åriga Miriam gick med några vänner ut för att fira att hon     fått jobb. Där träffade hon en man som hon var ytligt bekant med. Morgonen efter vaknade hon upp hos en av

sina väninnor. Hon mindes inte  vad som hänt och hur hon kommit dit. Väninnan berättar att en taxichafför hade ring till henne och talat om att han hittat Miriam sittande vid en vägkant omtöcknad och gråtande, han hade hittat Miriams mobiltelefon och ringde till det telefon nummer hon sist hade ringt själv, då han förstod att det var någon som kände henne. Och han kunde då köra henne till den vänninan som lovade att ta emot henne. Miriam mindes ju inte vad som hänt, men har sedan förstått att hon blivit nerdrogad. Några månader senare, började hon må dåligt och svimmade plötsligt en dag, då upptäcktes att hon var gravid. Det blev förstås en chock för henne och hon bestämde sig för att göra abort, jag kunde inte tänka mig att föda ett barn som skulle påminna mig ständigt om detta som hänt. Men väl inne på abortkliniken ändrade hon sig. Plötsligt överväldigades hon av kärlek till det

barn som hon bar. och bestämde sig att behålla det.

Den första tiden hade hon svårt att känslomässigt knyta an till dottern, eftersom hon liknade sin far så mycket.

Men efter några månader började hon få den rätta moderskänslan för flickan. Hon säger "Jag är så lycklig att ha henne i mitt liv, jag älskar henne av hela mitt hjärta och känner också att genom att berätta vad jag gått igen-

om kan jag kanske hjälpa andra kvinnor".  Det var väl fint att läsa om vilken lycka det kan vara med barn även om det tillkommit genom våldtäkt. Barn är ju alltid en Guds gåva.

Så läser jag en annan rubrik som gör mig glad, det står. Tonårsaborterna minskar tydligt. De har sjunkit med åtta procent, jämfört med samma period 2008. Förhoppningsvis är det ett trendbrott säger Gunilla Gomer ordförande

i Ja till livet. Men fortfarande har Sverige högre aborttal än övriga Europa. Så än kan vi inte känna oss nöjda,

det sista är mina tankar, vi som är kristna måste ta detta till vårt hjärta och be för fortsatt sänkning. Ni som nu

läser detta och inte sett min föregåede blogg, gå dit och läs om en dröm min man hade i detta ämne.

Om man inte vill ha barn, kan man ju inte heller bli någon hel familj, och det är ju nära och kära släktingar som är en av livets stora lycka och glädjeämnen, säger jag som är lycklig nog att få uppleva gåvan att ha två ljuvliga små barnbarnsbarn, en underbart vacker liten flicka, glad och livlig, mörkögd och mörkhårig som sin mamma, och det andra barnet en ljushårig jättemysig liten gosse med stora blå ögon, som med förundran syns se sig omkring i livet.

Läser i en tidning från augusti, Familj och kyrka ger bättre hälsa. Där står det bl.a att ha en stark relation till sin familj och ett aktivt liv i kyrkan är att vara rik, även om det inte syns i BNP. Och onekligen är det så att kyrkan har

varit--och är för många--en givare av både livsmening och livsgemenskap, som också familjen är.

När jag skriver detta, kan jag inte låtabli att tänka på att lärarfacket faktiskt utalat sig negativt om famlijen och

säger att "Heteronormen stinker" och dom har ställt sig bakom Priedtemat, som förskolärare kan jag inte låta bli att

fundera över hur detta skall fungera med neutralitet och likavärdes normen som skall gälla i skolan ?

Självklart är det viktigt med ett meningsfullt arbete och goda relationer med kollegor, men det är svårt att se att detta skulle hålla i längden. Och hur många av oss kommer att säga på ålderna höst: Jag önskar att jag spenderat

mer tid på Jobbet? Skriver Felicia Svaeren på ledarsidan i tidningen VÄRLDEN IDAG som jag "lånat" texten ifrån.

Nu  ska jag sluta för i dag och med detta ämne. Till nästa vecka blir temat Hösten, bäst att skynda på

med det innan vintern hinner komma, det är nog nära nu. Men tänk vilken vacker höst vi fått ha, skönt efter-

som vi hade en så kall och kulen vår. Jag önskar er en trevlig helg, och välkommen nästa vecka, Sonja.