Hej igen, som ni ser fortsätter jag med hösttemat ett tag till, vi har ju så fint höstväder snudd på sensommar,

i slutet på oktober. För min del får det gärna vara så ett tag till jag längtar inte precis efter vintern, så därför några

dikter till i ämnet...

Oktoberlönnen vinkar ännu övermodigt

med sina glittrande guldpengar.

Slösande med sin rikedom

låter vinden stjäla dem,

kastar dem mot himmelen

för att låta dem falla mot marken.

Snart skall rikedomen devalveras

försvinna i intet...

Liksom vår tids banker, har förslösat

sin rikedom, våra pengar! Bara siffer-

kombinationer på papper utan någon

värdegrund. Så går det när mammon

blir vår Gud. Då blir vi, liksom lönnen

avklädda och nakna, när tiden är inne.

Avlövade, speglar björkarna

sina rakborstliknande kronor,

i älvens,spegel blanka vatten.

Står där nakna, osminkade,

avslöjade,in på bara stammen.

Längtar snö, att skyla sig med.

Men hösten gömmer ännu vintern,

bakom sina tunga ögonlock.

Frostens vita andedräkt,

förråder dock, i morgonkylan.

Det jag skall skriva om nu, hoppas jag att någon av er har varit med om som barn, i så fall blir jag glad om ni vill skriva och berätta det i en kommentar. Eller kanske skriva lite på E- post där vår adr. är  sonja.harry@crossnet.se

HARTS FIOL

Jag hörde en kväll en melodi, jag inte hört på länge,

de var inte musik så välstämd och fin,

det som lät bakom min kvälls rullgardin.

Men jag stod där och njöt, av dess disharmoni

och jag kände mig glad inuti.

Det där instrumentet, jag även trakterat

och säkert rätt många, med det irriterat.

Det spelats av bröder och systrar förut,

de känns riktigt skönt, att det ej tagit slut.

Fiolen en tråd, en bit harts ger ljud i stråken,

den spelar man på, gömd bakom kåken.

Nog låter det illa så det räcker till,

men ändå så gärna jag höra det vill.

Då öppnar jag fönstret, för att titta ut

men vips, så tar genast musiken slut.

Jag ropar ut i mörkret, att de får gärna spela,

jag gillar höra tonen, från min barndoms gistna fela.

Men ingen mer vill spela, det minnets melodi,

jag hör hur någon viskar, kom hörni sticker vi...

Hon kan ju inte vara klok, hon blir ju rent av glad

hon tror visst att vi spelar nån slags kärleksserenad.

Vi går till någon annan, nån som blir riktigt grön,

och jag står där ensam, nog är otack världens lön.

Ja, men jag som gammal hartsfiolspelare, borde ju veta att det var ju roligare att spela där man fick ovett, och

till och med stryk, kanske var det behov av lite spänning i livet. Det våra dagars ungar tar ut på det brutalare sätt.

På vår tid kunde vi också roa oss med lite, kurragömma i höstmörkret, då jag minns, det kunde kännas så här...

Jag vet att någon, finns nånstans

att någonstans, finns någon.

Men någon, syns ej någonstans,

jag hittar någon, ingenstans.

Ej någonstans, det någon fanns

ej någonstans, finns någon.

Ej någon här, ej någon där

jag undrar just, var någon är??

Ja, också i vår upplysta tid, kan det vara svårt att se varandra, särskilt om man kör bil och någon som går,inte har

reflexer på sig, i dag finns det ju så bra reflexvästar att köpa, men vanliga reftexbrickor duger också. Det är en

billig livförsäkring. Välkommen nästa vecka, då lämnar jag nog hösttemat så länge. Ha det så gott önskar jag, Sonja