Hej och välkommen till en annan temavinkling, det är väl bäst att jag passar på nu att skriva om hösten, innan

vintern har gjort sitt intåg även här nere vid kusten, som den ju redan gjort längre upp här i Norr-Västerbotten.

Här har vi haft och har fortfarande fantastiskt soligt och vackert väder, även om det nu är några kallgrader nu åtminstone på nätterna, Så nu börjar jag med några av mina dikter från min höstbok som har samma tittel

som temat.

Sommaren har börjat klättra ner från träden,

i sina färggranna kjolar,

Offrar sina sista blad, täckande marken

att beskydda vårens knoppar.

Rönnen står frostigt leende,

med rödklasade läppar

Väntande vinterns frusna fåglar,

längtar, vårrens barfota dans.

Ja, nu väver hösten en gobiläng,

innan frosten blir för sträng.

Nu sömmar hösten, med frusen hand,

ett broderi i höstlövsbrand.

Färgerna stämmer precis,

på naturens vis.

Skönt för vårt öga att vila på,

mot bakgrund av himmel blå.

Nu väver hösten en färggrann matta,

om några veckor vi bort den kratta.

Ja hösten väver sin väv till lyst,

tills frosten väven för häftigt kysst.

då river höstvinden väven ner,

att marken värma behövs den mer.

Nu stoppsr hösten det täcke som,

den vårens knoppar vill bädda om.

Oktober aspen, vinkar övermodigt

med sina glittrande guldpengar.

Jag njuter av färgerna, hör suset

känner dofterna, som nästan berusar.

Jag känner mig lycklig,

jag känner mej rik.
Än fungerar Guds skapelse !!

Men havet det sjunger en sorgesam sång,

Månen sover i nedan.

Sommarn som kom häromdan någongång,

den är över redan.

Vinden krafsar i hösttorrt gräs,

som om den glömmt kvar någonting.

Kanske ett minne som sommaren gav,

ett bevis på att sommaren var.

En blomma, en doft, ett blad...

Höstvinden spelar på stråken sin,

på stelfrusna grenar han drar melodin.

Han har allt en vissen fiol,

vi ryser och tänker på vintern i fjol.

Havets skummande vågor jag hör,

som slår basens akord.

Och torkade löv en balett för mig gör,

på vår frostbepudrade gård.

Dansar till höstens melodi,

det ligger sorgmod däruti.

........

Men nu tittar piggögda solstrålar in,

genom fönstret i stugan min.

Det lättar mitt sinne, 

jag tänker minsann,

Nog är hösten ändå, förunderligt grann...

Detta får räcka, med tankar om hösten i dag, så ni orkar komma tillbaka ännu en gång till, på samma tema, om

inte vintern överrumplar oss förståss, då får jag väl halka med på detta tema. Ha det gott, vi syns nästa vecka,

hoppas jag, Sonja.

Hej och välkommen till en annan temavinkling, det är väl bäst att jag passar på nu att skriva om hösten, innan

vintern har gjort sitt intåg även här nere vid kusten, som den ju redan gjort längre upp här i Norr-Västerbotten.

Här har vi haft och har fortfarande fantastiskt soligt och vackert väder, även om det nu är några kallgrader nu åtminstone på nätterna, Så nu börjar jag med några av mina dikter från min höstbok som har samma titel

som temat.

Sommaren har börjat klättra ner från träden,

i sina färggranna kjolar,

Offrar sina sista blad, täckande marken

att beskydda vårens knoppar.

Rönnen står frostigt leende,

med rödklasade läppar

Väntande vinterns frusna fåglar,

längtar, vårrens barfota dans.

Ja, nu väver hösten en gobiläng,

innan frosten blir för sträng.

Nu sömmar hösten, med frusen hand,

ett broderi i höstlövsbrand.

Färgerna stämmer precis,

på naturens vis.

Skönt för vårt öga att vila på,

mot bakgrund av himmel blå.

Nu väver hösten en färggrann matta,

om några veckor vi bort den kratta.

Ja hösten väver sin väv till lyst,

tills frosten väven för häftigt kysst.

då river höstvinden väven ner,

att marken värma behövs den mer.

Nu stoppsr hösten det täcke som,

den vårens knoppar vill bädda om.

Oktober aspen, vinkar övermodigt

med sina glittrande guldpengar.

Jag njuter av färgerna, hör suset

känner dofterna, som nästan berusar.

Jag känner mig lycklig,

jag känner mej rik.
Än fungerar Guds skapelse !!

Men havet det sjunger en sorgesam sång,

Månen sover i nedan.

Sommarn som kom häromdan någongång,

den är över redan.

Vinden krafsar i hösttorrt gräs,

som om den glömmt kvar någonting.

Kanske ett minne som sommaren gav,

ett bevis på att sommaren var.

En blomma, en doft, ett blad...

Höstvinden spelar på stråken sin,

på stelfrusna grenar han drar melodin.

Han har allt en vissen fiol,

vi ryser och tänker på vintern i fjol.

Havets skummande vågor jag hör,

som slår basens akord.

Och torkade löv en balett för mig gör,

på vår frostbepudrade gård.

Dansar till höstens melodi,

det ligger sorgmod däruti.

........

Men nu tittar piggögda solstrålar in,

genom fönstret i stugan min.

Det lättar mitt sinne, 

jag tänker minsann,

Nog är hösten ändå, förunderligt grann...

Detta får räcka, med tankar om hösten i dag, så ni orkar komma tillbaka ännu en gång till, på samma tema, om

inte vintern överrumplar oss förståss, då får jag väl halka med på detta tema. Ha det gott, vi syns nästa vecka,

hoppas jag, Sonja.

Hej och välkommen till en annan temavinkling, det är väl bäst att jag passar på nu att skriva om hösten, innan

vintern har gjort sitt intåg även här nere vid kusten, som den ju redan gjort längre upp här i Norr-Västerbotten.

Här har vi haft och har fortfarande fantastiskt soligt och vackert väder, även om det nu är några kallgrader nu åtminstone på nätterna, Så nu börjar jag med några av mina dikter från min höstbok som har samma titel

som temat.

Sommaren har börjat klättra ner från träden,

i sina färggranna kjolar,

Offrar sina sista blad, täckande marken

att beskydda vårens knoppar.

Rönnen står frostigt leende,

med rödklasade läppar

Väntande vinterns frusna fåglar,

längtar, vårrens barfota dans.

Ja, nu väver hösten en gobiläng,

innan frosten blir för sträng.

Nu sömmar hösten, med frusen hand,

ett broderi i höstlövsbrand.

Färgerna stämmer precis,

på naturens vis.

Skönt för vårt öga att vila på,

mot bakgrund av himmel blå.

Nu väver hösten en färggrann matta,

om några veckor vi bort den kratta.

Ja hösten väver sin väv till lyst,

tills frosten väven för häftigt kysst.

då river höstvinden väven ner,

att marken värma behövs den mer.

Nu stoppsr hösten det täcke som,

den vårens knoppar vill bädda om.

Oktober aspen, vinkar övermodigt

med sina glittrande guldpengar.

Jag njuter av färgerna, hör suset

känner dofterna, som nästan berusar.

Jag känner mig lycklig,

jag känner mej rik.
Än fungerar Guds skapelse !!

Men havet det sjunger en sorgesam sång,

Månen sover i nedan.

Sommarn som kom häromdan någongång,

den är över redan.

Vinden krafsar i hösttorrt gräs,

som om den glömmt kvar någonting.

Kanske ett minne som sommaren gav,

ett bevis på att sommaren var.

En blomma, en doft, ett blad...

Höstvinden spelar på stråken sin,

på stelfrusna grenar han drar melodin.

Han har allt en vissen fiol,

vi ryser och tänker på vintern i fjol.

Havets skummande vågor jag hör,

som slår basens akord.

Och torkade löv en balett för mig gör,

på vår frostbepudrade gård.

Dansar till höstens melodi,

det ligger sorgmod däruti.

........

Men nu tittar piggögda solstrålar in,

genom fönstret i stugan min.

Det lättar mitt sinne, 

jag tänker minsann,

Nog är hösten ändå, förunderligt grann...

Detta får räcka, med tankar om hösten i dag, så ni orkar komma tillbaka ännu en gång till, på samma tema, om

inte vintern överrumplar oss förståss, då får jag väl halka med på detta tema. Ha det gott, vi syns nästa vecka,

hoppas jag, Sonja.