Visst är det ett underbart ord som jag har som tema i dag, äntligen känner jag att

det kan användas i dess rätta betydelse. Nu då vi är i mitten på April borde man ju kunna lita på att våren är här, fast April kan man ju aldrig lita på fullt ut. Jag hade tänkt att jag skulle börja med Psalmen Din klara sol går åter upp... men just nu snöar det, och solen lyser med sin frånvaro, även om det verkar börja ljusna.

Och det är ju bra, det visar ju att vi inte har något askmoln, som skymmer sikten

här uppe i norr, som ju annars är ett problem i hela europa, på grund av vulkan-

utbrottet i Eyjafjallajökull på island.

Så jag tror att jag börjar med att berätta om några tydliga vårtecken, som jag

ser alldeles här i närheten, som t.ex att älven har rivet som det kallas, sen ett par tre dagar tillbaka. Första öppningen syntes i måndags här utan för vårt fönster

vi är ju lyckliga nog att ha en älvstomt så vi har senariet alldeles inpå oss, men framemot aftonen var det helt igenproppat av snö och isflak. Men vi vet att nu

smälter det frusna och vi ser hur isblocken rusa i omtumlande hopar mot sin vilja, utefter älvsfårans brusande vårflods ysterhet, förs ut mot havet. Och så i går

morse flöt älven stilla och bred som om den aldrig varit igenproppad, och förstelnad av vinterns krafter. Och nu gläds vi att den kan flyta fritt igen.

VÅRVINTER

I en vacker Aprilmorgondags kyla,

stiger solen upp, i all sin glans...

sin  Afrodite ur havet.

Himmelen rodnar i det avklädande ljuset

som närmar sig allt mer.

Nu vänder ljuset åter

som i skapelsens morgon var bestämt,

även om våren kan tveka

följer årstiders växlingar jämt,

efter dess uppgjorda plan.

Naturen följer skapelsens bud

naturens ordning vilar i Gud.

VÅR KÄNNING,

I en susning, anade jag våren

redan en gråkall marsdag.

Den fanns i korta ögonblick

som flyende toner i vinden.

Som en aning, en känsla en dröm.

Ännu fäller himlen frusna tårar,

över redan svunna vårar.

Motvilligt drar sig vintern undan,

i vårens klara morgonljus,

långsamt tinande, bortdunstande.

Plötsligt glittrande, spelar solen

drivorna ett spratt,

jagar genom sin värme

förgängelsen på flykten.

Gunnar Brusewitz, skriver i sin bok Natur kalendern, om April månad.

Det finns människor som ständigt klagar på det nordiska vädret. Men besökare från länder med praktiskt taget oföränderligt klimat upphör aldrig att avundas oss våra ideliga, dramatiska väderleksskiften. April brukar därför höra till den givna attraktionerna för sådana som kommer från länder som t. ex. Kalifoniens eviga sol. I april vet man ju aldrig från ena stunden till den andra vad vädret har i bakfickan. Sol och snö växlar obesvärat med regn och rimfrost. Först mot slutet av mån. börjar det stabilisera sig en smula.

Han skriver om morkullan och tjäderspel, som ju är fantastiska upplevelser, men

jag upplever en stor glädje just nu att höra alla småfåglars sång och tjatter, som

är i en helt annan tonart, nu då det våras och dom söker sig en partner och planerar för nytt liv i familjen. Han skriver också om tranornas ankomst och dess massuppslutning, vid hornborgar sjön, men jag såg här om dagen på Tv. att det finns tranor även här i våra snötyngda trakter, det blev nog inte lätt att hitta något matnyttigt då. Man får ju hoppas att det finns några som har ansvar att lägga ut något ätbart åt dom den här tiden på året.

Ännu tvekar våren i morgonkylan,

men flyttfågelsträcken 

målar sina plogar i full visshet...

Bevingade jubelkörer,

fyller tomrummet i morgonljuset.

tänder deras längtans brand

tillbaka till norden, till födelselandet...

VIDE UNG

Livet återvänder.

Vitmössade videbarn,

föds åter fram,

ur vårens modersköte.

När jag här om dagen funderade på att skriva lite om våren och såg denna lilla dikt om viden, tänkta i denna kalla vår finns det säkert inte några "videkissar"

alls, men döm om min förvåning då min man som varit ute på sin morgonprome-

nad kom hem med ett stort fång med så stora viden som jag aldrig nånsin sett.

Då blev jag glad!

Han berättade också att gröna blad från påsk-eller pingst liljor börjat sticka upp

genom snön, i backen med söderläge. Då kom jag att tänka på min dikt som heter,

DET NYA LIVET

Det nya livet sticker opp,

grodd och blad och knopp.

Det nya livet pockar på

livets pulsar hastigt slå,

stör det gamla och det vana,

som länge gått i ostörd bana.

Livet, en droppe som fylls till bristningegränsen...

Hoppas att jag inte skrivit så mycket nu att jag fyllt det till bristningsgränsen.

Men ni har ju möjlighet att dela det på ett par gånger, eller så. Jag är glad för att ni vill besöka min blogg och läsa mina olika blandningar av ämnen. Välkommen igen nästa vecka få se vad det handlar om då, det vet jag inte ännu, men jag har

många ämnen  på gång. Vi ses, hälsningar från Sonja.