Hej igen, nu är det dags för fortsatt smygande på tjädertuppen som vi hör spela en bit borta i vårdiset på skogstigen där vi tar oss försiktigt fram, det är egentligen tjädern som bestämmer takten, man får inte ha bråttom utan vänta på "klunken" för att kunna ta oss närmare, samtidigt som han skogens storfågel håller sin morgon konsert.  Med morgonljuset börjar allt flera ljud höras runt om i skogen, vårfåglarna försöker liksom överträffa varandra med sin skönsång, vid detta tillfälle känns det enbart störande, han är ju ganska lågmäld ljudmässigt denna skogens stor-fågel kung, och det är ju viktigt att inte missa ljudet som leder mot den enda tjäder vi hört spela i natt.  

Egentligen skulle man ju ha sökt sig till detta område före tjäderns speltid, så hade man kunnat sätta sig lite gömd

och vänta bara, med det hade förstås inte varit en lika spännande vandring som detta. Ännu ser vi inte till någon

tjäder, men ljudet blir tydligare, "klunken" låter nu tydligare som när korken dras ur en champanjeflaska hörde jag

någon likna ljudet med, ja det är tydligt att vi närmar oss...

         Och plötsligt i en strimma av ljus, ser vi tjädertuppens huvud sträcka sig mot den uppklarnande vår himmelen,

andedräkten ryker i aprilmorgonens gryningskyla, det är en mäktig syn, och vacker !! Tupparna brukar sitta i träden runt spelplatsen, de börjar oftast spela där uppe ifrån sin höga utsiktspunkt, antagligen för att markera sitt revir.

         Där sitter den nu helt nära, vi ser på varandra, nu gäller det för oss att stå stilla som statyer tills vi hör "klunken" och kan försöka komma närmare vårt foto-objekt, vi kan gå ytterligare ett par steg mot en gran intill och

är redo att vid nästa tillfälle inta våra planerade platser, gömd intill den. Harry gömmer sig då hastigt under några grenar på granen, han har tänkt locka fram tjädern genom att härma en tjäderhona, och jag skulle sitta mera synligt

för att kunna ta kort när den närmade sig. Vid nästa "klunk" satte jag mig försiktigt ner, med hårt bultande hjärta

höll jag kameran redo, och undrade om den skakade av hjärtslagen så att korten inte skulle bli nog tydliga som bevis till min pappa.

 Så började Harry locka, och tjädern vände sig mot vårt håll direkt, jag tryckte på kameran med blixt, för säkerhets skull. Då gav "tjäderhona Harry" på nytt upp sitt klagande läte, och då hände allt på en gång...

Den stora tjädertuppen formligen kastade sig ner mot mej med sina jättestora vingar utbredda och långa tjäderben med krokiga klor till anfall, emot mej med ett ett mörkt gurglande läte...

jag blev förstås jätterädd, skrek och slängde iväg kameran i marken, den öppna- des och filmrullen ramlade och borta var bevisen på vårt tjäderspels äventyr. Tjädern försvann förstås, och jag undrar om han inte blev lika förskräckt som jag.  Hoppas dock att han inte blev rädd för att söka sig till en hona, efter denna för honom också dramatisk upplevelse.

         Snipp,Snapp, Snut så var denna dramatiska tjäderspels berättelse slut. Och visst förstår ni att det blivet ett minne för livet, som jag sa i början. Ändå är det ju svårt att skriva så ni förstår hela känslan.

Men om ni har chansen till att gå och lyssna på tjäderspel så gör det, det är en mäktig upplevelse, även om den inte

blir fullt så dramatiskt som det blev för oss.

         Nu vill jag bara önska er en trevlig helg, glömm inte bort att det är morsdag i morgon. Hälsningar från Sonja!