Hej igen, trodde ni att jag slutat blogga, eftersom jag inte var igång i går,

måndag som jag brukar. Nej det var lite trångt vid datorn, min man hade så många viktiga "papper" att skriva, som måste vara framme i dag. Så då fick

jag vänta till i dag. Mina texter är ju inte direkt livsviktiga, men det jag skall skriva om i dag är det, för vatten kan vi ju inte klara oss utan, eller hur?

Jag skall börja med att skriva lite från mina barndomsminnen...

TIDIGT I LIVET

Ja, tidigt i livet, fick jag lära känna havet.

Dess väldiga storhet. vidden och längden och djupet.

Det glittrade och drog, vackert och förföriskt,

men kunde också öppna sin väldiga famn och för alltid behålla

den, som inte kunde hålla sig uppe länge nog...

Jag vaknade ofta svettig, efter våta falldrömmar.

HAVETS SÅNG

Havet fanns inpå oss, jag sov till havets sång.

Växte upp omsluten av det, dag och natt,

i blåaste blått, eller gråaste grått

alltid speglande himmelens kupa.

Havet var en del av livet, en del av oss...

Jag fascineras ännu av havet, dess majestätiska oändlighet...

Men jag vill beundra, på betryggande avstånd,

närkontakten får ännu barndommens ångestframkallande sjögubbe

att girigt gripa efter min kropp, med starka våtslemmiga armar.

För att försöka bottna mej...

OM AFTONEN

Fiske båtarnas trygga knatter, hör till sommarkvällens ljud,

styr mot solnedgångens himmel, skönt bemålad utav Gud.

Kvar på bryggan där vid stranden, står som oftast fru och barn,

vinkande farväl med handen, men ut mot havet tittar karln´

Han planerar strateginen, för att havets silver ta,

nu när dagen möts av natten, börjar han sin arbetsda´

Många tankar, många böner fiskarhustrurna har bett,

när deras män och deras söner, ut mot havet sig begett.

Vi bodde ju fantastiskt underbart och vackert till, på en landtunga ut mot

havet, med vattnet på tre sidor omkring oss, men alla vuxna varnade oss förstås för risken att drunkna, men vi barn lekte ju hela dagarna vid ock i

vattnet, men det är inte det jag skrivit om i minnenna, som ni ser. Det är väl det dramatiska man minns mest. Fortsätter på samma tema nästa gång

men i annan tappning s.a.s Då är det inte barndoms minnen, utan vuxen -tankar, om vårt vatten i dag. Hoppas ni vill återkomma då.  Hälsningar!

Sonja.