Välkommen till några tankar i diktform, så här i all helgona tid. Det är ju en tid då vi på ett särskilt sätt tänker på

våra bortgångna kära. Både en fin helg med många minnen och en tung helg av sorg. Men det känns gott att få gå till gravar och minneslunder och tända våra ljus, nu när mörkret är så kompakt stora delar av dygnets timmar. Men

nu har vi ju fått både sol och lite snö, även om man inte precis längtat efter snö, så det ju ändå lite ljusare.

Jag börjar med en dikt som heter...

ALLHELGONAKVÄLL

I Allhelgona kväll, vi tänder våra ljus

och mörkret trängs undan, av 1000- ljus.

En kärleksfull handling, vid grav efter grav

till minne av kära, tänds ett glimmande hav.

Symbolen att död, för från mörker till ljus

graven är dörr blott, till vår faders hus.

BÖN I MÖRKRET

Gud låt mig se i mörkret, din kärlekslågas ljus

Gud, låt mej ana glädjen, i himmelrikets hus.

Hjälp mej se att sorgen, kan bli en väg mot ljus

när natten är som mörkast, då nalkas gryningsljus.

När gråten i mig stillnat, kvar finns smärtans glöd

då står du nära intill mej,för Guds son är inte död.

Han som livets vatten har, när vi förgås av törst

i dödens mörker också var, men uppstått vilken tröst.

HAN

I sorgen finns Han, som är livets källa

i mörkret, Han som är livets ljus.

I gråten finns Han, som vet våra tårar

i smärtan finns Han, som är smärtornas man.

I tomheten finns Han, som kan fylla behoven

i brännande törsten Han, sitt livsvatten ger.

I dödskylans natt, finns Hans kärleks värme

i hopplösheten, Hans ord består.

Se, jag vid din sida går

och omsluter dej på alla sidor, intill tidens ände.

JUBLA

Jubla mitt folk, säger Herren jag har en fristad berett

dit ni en dag skall få komma, vars like ni aldrig har sett.

Jubla mitt folk, och sjung sånger så att er själ kan bli fri

där skall ni sjunga med änglar, en himmelsk sångkör få bli.

Jubla mitt folk, säger Herren över vad som väntar er där

har jag inte visat min kärlek, till lovsång från er redan här?

Jubla mitt folk, tro på löftet som jag genom Kristus er gett

Jubla mitt folk, edra ögon skall se vad som ingen har sett.

ÖVER FLODEN

Tänk att få gå över floden, bäras över gyllene vågor

tänk att få komma till Jesus, få svaret på alla frågor.

Tänk att få se bakom molnen, vad intet öga har sett

leva i jublande glädje, i det landet som Herren berett.

Tänk att få möta de kära, som redan har flyttat hem

och att få vänta på andra, säga välkommen till dem.

Tänk att få leva i ljuset som är Gud fader, en gång

tänk att där kunna höra, änglarnas himmelska sång.

Tänk att få se Pärleporten, där konungars konung gått in

tänk att den porten leder, till hemstaden vår, din och min.

Tänk  att där finns inga tårar, uti kärlekens gyllene stad

där finns det ingen som sårar, där är man lycklig och glad.

Jag önskar er en fin helg, som vi firar till minne av våra nära och kära. Välkommen om en vecka igen, Sonja.

God morgon i höstmörkret, jag hade ju för länge sedan lovat att skriva något om våra möten i olika kyrkor med

Ingemar Helmner som talare, denna gudabenådade evangelist som ju för några år sedan  bodde här i Skellefteå och var pastor i pingstkyrkan här. Nu var han inbjuden hit av några kyrkor och valde att kalla denna serie för 10-

dagar med Jesus. Han är ju inte bara en mycket god talare utan sjunger och spelar av hjärtans lust utan både noter och text, han har allt i huvudet, sedan barnaåren. Han är också en fantastisk berättare = förkunnare tag gärna bilder

ur sitt vardagsliv, som handlar om sådant han upplevl under sina många år i Herrens tjänst.

          En av dessa vill jag återge delar av, en berättelse som handlar om en ung man som hade haft en svår och en

otrygg barndom, som fått flytta mellan barnhem och foster hem, där han oftast protesterat och revolterat. Och det

det blev inte mycket av hans skolgång. Han hamnade snart bland missbrukarna i stan, och fick på något sätt en slags trygghet där, men hans missbruk övergick snart till knark av olika slag, och han förstördes både kroppsligen

och själsligen av detta.

           Ingemar Helmner berättar att  han satt vaken efter att han haft ett kvällsmöte och lyssnade på lite musik

och fram på nattkröken ringde telefonen, det var några som varit på mötet och nu kom hem till sitt där låg en

man i trappuppgången som var i behov av hjälp... Då tänkte dom på pastorn som predikat, han kanske skulle kunna

ge den hjälp som dom förstod att dom inte kunde ge i det här fallet, och undrade om han skulle kunna komma.

            Han kom och såg mannen skaka av kramper, och satte sig vid honom tog hans hand och började sjunga,

Tryggare kan ingen vara, En liten stund med Jesus m.m Så småning om kände han hur den spända kroppen slutade skaka, och han somnade. Det var nästan morgon när jag kom ut sade Helmner, och log.

             Efter detta blev det många dramatiska möten under åren, dom emellan. Tills tidigt en morgon då Helmner

vaknade av dunder och brak utanför, en bil hade kört in i garagets stängda port, motorn gick på högvarv, billyktorna spred sitt skarpa ljus i natten, och genom fönstret får han se en man mer eller mindre ramla ut genom den öppna dörren, och blir liggande på det höstvåta gräset.

               Helmner får snabbt på sig sin morgonrock och ett par tofflor, och rusar ut. Han har fått lära sig, att om man vill hjälpa någon, så är det vikltigt att göra detta på samma nivå som den andre är. Så han lade sig i det våta kalla gräset, och lade armen om honom som redan låg där. Han bad tyst till Gud om att få rätta orden att säga nu,

och så kom orden, VÄLKOMMEN HEM !!  Då sa den olycklige besökaren, så där har aldrig någon sagt till mej förut.

               Efter detta slutade han med sitt missbruk direkt, han hade mött någon som brydde sig om honom, och

han fick ett hem dit han alltid var välkommen åter.

Visst var detta en underbar berättelse ur livet, och visst är det fantastiskt att  få se en människa att kunna förändras så, genom att uppleva kärlek och förståelse. Detta lär oss att inte döma någon, vi vet inte vad dom

bär på för bördor...  Vi som är kristna har ju ett särskilt ansvar i sådana fall. Tack för i dag, från Sonja. 

Hej go vänner ! Och välkommen till en minst sagt  "blandan kompott" i dag. Jag har liksom svårt att lämna det här temat hösten, så jag måste visst få ta ett steg vidare mot vinter, nu då vi fått den första snön, som ju legat kvar några dagar. Så jag skriver de dikter som står på sista bladet i Höst boken, som lyder som följer...

Hösten gjort sitt, marken ligger frusen,

jag bytt till yllekoftan, emot sommarblusen.

Jag gillar inte blåsten, inte kyla och drag,

Jag ville ha sommar och sol än ett tag.

Men titta ! Vad är det där ute jag ser,

som här framför gatlycktan singlar sig ner.

Först såg jag en, och sen många fler,

det kvillrar inom mej, jag känner jag ler.

Vilka konstverk på flortunna vingar,

som ner emot marken sig svingar.

En fjäril, en blomma, en stjärna o nej,

nog är dom vackra, men inte som dej.

Det snöar därute, Hurra ! De var kul...

Nu står det ej på, förren det är jul.

Då vi kan åka skidor, spark och släde,

nog är vintern och snön en glädje, de ä de.

Jag ångrar de där hör ni, som jag nyss sa,

att bara sommar och värme är bra.

Och finge jag byta, jag bytte ej alls,

för nu vill jag skriva en snöflingevals.

  S N Ö F L I N G E V A L S

Snöflingor dansa där uti det blå,

svävar på vingar, med frost upp på.

Som diamanter de gnistra och glimma,

där de så lätta sig svinga.

Med stjärnornas mönster, i frostig glans,

jag undrar om vackrare ting, nånsin fanns.

Jag står vid mitt fönster, med frostblommor på

och ser en balett, utav snöflingor små.

Det finns en vers till på denna sång, men jag tycker det räcker med en vers, ni kan ju känna stämningen tror jag,

och jag vill inte trötta ut er för mycket med denna dikt, eftersom jag har lust att fortsätta på ett nytt dikttema, jag

tänkte återkomma till en dikt om tystnad, som jag ju skrivit om förut. Jag hörde på morgonandakten i dag, där han

som talade sade, "Lär er att lyssna till tystnaden" ! Och det fick mej att tänka på min diktbok, i det ämnet.

Så här kommer en...

Låt mig upptäcka tystnadens ordrikedom,

låt mig vila, stilla i tystnadens rike.

Vila min tanke, vila min kropp

vila min ande och själ.

Upptäcka vem jag verkligen är,

hitta min indentitet.

Njuter ordlöshetens

oändliga vidder

anar...

tystnadens bottenlösa

djup !!

i stundens

evighets skimmer...

Som avslutning efter detta "stillhets-tema" tycker jag stt det passar med en dikt om bön, även om den är

lite sommar, i så den tycker jag att den passar bra just nu. (Ni har kanske läst den förut, men jag tar den ändå)

INTE ENS...

Inte ens en vind så svag, så svag

som från en fladdrande fjäril, en sommardag

behövs för att sända, vår bön till Gud

han hör det svagaste böneljud.

En bedjande suck blott, ifrån vår jord

sänder mot himlen, bevingade ord.

Bönens mål Guds kärlek var,

i kärlek ger han oss sitt svar.

Kanhända vi inte ens förstår

när vi bönesvaret får,

men Gud har på sitt, suveräna sätt

kunnat vända allting rätt.

Tack för i dag, hoppas att ni inte blev besviken på den blandade diktkompotten jag bjöd på i dag, jag hade ju lovat

att skriva om Pastor Ingemar Helmners 10 dagars besök här i några av stadens kyrkor, men jag tycker inte att jag

haft tid att förbereda mig på rätt sätt för den uppgiften, så jag vill ha lite mera tid på mig för detta inlägg.

Hoppas att Ni förstår mej, jag önskar er allt gott inför helgen. Sonja

Hej, detta blir nog mitt sista hösttema, för detta år skulle jag tro. Vintern har ju redan visat att den är på ingång,

och det finns ju mycket annat än naturen att skriva om. Vi får väl se vad det kan bli. Välkommen i alla fall i dag,

då jag skall börja med en dikt från min vinterbok, den första dikten där som heter Plötsligt, den tycker jag passar...

PLÖTSLIGT

Plötsligt överrumplade mej vintern,

kom oanmäld härom natten.

Stod där, skimrande vit och kall.

Kom uppför trappstegen på bron

ända mot dörren,

ville följa med in...

Jag försökte stampande,

hålla den utanför.

Vintern väntade sig tydligen

ett glatt mottagande,

lyste så vit och vackert i solen.

Men nej, inte än...

simmarens värme

finns kvar inom mej,

och höstens alla

skimrande färger.

BJÖRKARNA

Avlövade och nakna, speglar björkarna

sina rakborst liknande kronor,

i älvens isklara vatten.

Dom står där nakna, avslöjade

in på bara kroppen,

utan sina guldfärgade höst kläder.

Längtar snö...

att skyla sig med.

HÖSTVINDEN SPELAR

Hör. höstvinden spelar på stråken sin,

på stelfrusna grenar han drar melodin.

Han har allt en vissen fiol,

vi ryser och tänker på vintern i fjol.

Havets skummande vågor jag hör

som slår basens ackord,

och torkade löv en balett för mig gör

på vår frostbepudrade gård.

Dansar höstens melodi,

det ligger svårmod däruti.

Men nu, tittar piggögda solstrålar in,

genom fönstret i stugan min.

Det lättar mitt sinne

jag tänker minsann,

nog är hösten ännu förunderligt grann.

VINTERSOVARNA

Höstens alla gömställen

befolkas nu av vintersovarna,

som ställt in sina inbyggda

tickande små tidsklockor

på vårväckningen.

Och Nässelfjärilen, postar sig själv

i höstens varmaste brevlådegömma.

Våren skall sedan med solens hjälp

lösa ut försändelsen och läsa;

"Livet har överlevt, skriver den

med sin fladdrande flykt

över nygröna ängar.

(Ejja vore vi där!) Min kommentar.

Så tror jag att jag slutar mitt "Höstepos" i dag, och börjar på ett nytt tema nästa vecka, kanske skall jag berätta något iftån alla fina församlingsmöten vi hade tillsammas med INGEMAR föregående vecka och ett par dagar därtill.

Hans tema var 10 dagar med Jesus. Välkommen då, hälsar Sonja !

Hej kära vänner och välkommen till lite hösttankar även i dag, fast från barndommens höstar. NI som är äldre känner säkert igen er i vissa saker och ni som är yngre kan ju få veta lite om hur det var då.

Jag skall börja med en dikt om asplövens sus om hösten, som jag upplevde det. Jag kallar den för...

SUSANDE MINNE

Jag kan höra det än, med minnets öra

asplövens sus om hösten.

Jag undrar min vän, kan du också höra !

För mej var det rösten, på hösten.

De stela asplövens darrande sus,

med bakgrunds musik av vågornas brus.

De darra och skaka, som rädes de för

att tiden är kommen, då löven dör.

Ljudet liknar, för mej ungefär

ljudet vid en lyckad konsär.

Då ivrigt man viftar, med stela program

just så kommer asplövens, susningar fram.

Sej minns även du, så gör det mej gott

då kanske du, min minnsebild har förstått.

Jag tror, att ett susande minne kan vara

skönt för en vuxen, att ha och bevara.

Numera viftar man ju inte med stela program, för att visa uppskattning under konsärerna, det är något jag saknar.

Nästa dikt handlar också om en sak, som sällan förekommer nu för tiden, möjligen  kanske i någon sommarstuga.

ATT SÄTT IN "INNANFÖNSTRA"

När björklöva gulne, å asplöva skallre

å höstvinn, hadd fått en mörkare ton.

Då vare dags att sätt in innanfönstra

pappa bar in dom, från kall vebon

å ställd dom ute, på farstubron.

Mamma hon torke, så noga all fönstra

å jag fick lägg måssa, på köksfönsterpost`n.

Att skydda mot kylan, mot frost`n å blåst`n

sen pynte vi måssan, me små eternellen

å fick in fönstra, på plats innan kvällen.

Då skull fönsterremsen, klistras på "glipa"

som vart mellan fönstra, där kunne dä pipa

å tjuta ordentligt, när höstvinn tog i

men skyddad mot drage, i stugan satt vi.

Höst låva.

Skurlåve hadd vi en gång om åre,

då skull skola skures i varendaste vrå.

Då lukte nä gott, ut´å vattne å såpa

när efter nån da, vi till skola fick gå.

Pärlove hadd vi, strax skola hadd börje

då fick vi e´pärgräv, å vi jobba å grävt.

Nu lukte´nä minner, än när vi satt pären

på dasslukta, lukte som värst.

Sen hadd vi bärlov, i höstkalla dagar

då skogen var full, av sitt rödaste gull.

Då gälld´ä å plock, mjölkhämtarn full

för självkänsla sin, å förtjänstas skull.

HARTSFIOL

(Påminnelse om ett barndomsminne)

Jag hörde här om kvällen en melodi

som jag inte hört på länge.

Det var inte så välstämda tomer däri

det som lät, bak fönstrets hänge.

Men jag stod och njöt av dess dissharmoni

och kände mej glad innuti.

Det där instrumentet jag även trakterat,

och säkert rätt många med det irriterat.

Det spelats av bröder och systrar förut

de känns riktigt skönt att det ej tagit slut.

Fiolen en tråd, en bit harts är stråken

det spelar man på, gömd bakom kåken.

Nog låter det illa så de räcker till

men ändå så gärna, jag höra det vill.

Jag ropar ut i mörkret, ni får så gärna spela

jag gillar höra tonen från min  barndoma gistna fela.

Men då vill ingen spela, på minnets melodi

jag hör hur någon viskar, kom så sticker vi.

Hon kan ju inte vara klok, hon blir ju rent av glad

hon tror nog att vi spelar en kärleksserenad.

Vi går till någon annan, nån som blir riktigt grön

och jag står kvar där ensam, nog är otack värdens lön.

Ja, här fick ni lite återblickar, på en förgången tids hösteskapader.  Välkommen åter nästa vecka få se vad det då

blir för tema, det vet jag inte själv ännu. Ha en skön helg i det vackra höstvädret som vi har, önskar Sonja.

Hej, det soliga och vackra höstdagarna som vi nu har och haft ett tag, inspirerar

mej att kolla på mina höstdikter, som jag har i diktboken med samma namn som

rubriken. En del är nya andra har jag kanske använt förut, men hoppas att ni ändå kan läsa dom med behållning, den första har jag bara kladdskrivit på ett löst blad

så den är i alla fall ny. Jag kallar den för...

SEPTEMBER LÖNNEN

Lönnen som vi har här utanför,

vinkar nu övermodigt 

med sina glittrande guldpengar.

Slösande med sin guldrikedom

låter vinden stjäla dom,

kastar dom mot himlen

för att sedan falla till marken.

Snart skall rikedommen devalveras,

försvinna i intet...

Liksom vår tids banker

har förslösat sin rikedom,

Våra pengar !!

Bara sifferkombinationer

på papper,

utan någon värdegrund...

Så går det när mammon

får bli Gud.

Då blir vi, liksom lönnen

avklädda och nakna,

när den tiden kommer.

ÄLVEN EN SEPTEMBER DAG

Nu i september dagens

bleknande solljus,

är älvsfåran liksom fylld

av flytande guldpengar

Björkarnas första gula

höstfärgade blad,

har vinden slängt ut

i älvsfårans vatten.

Där ligger de nu

likt guldpengar,

glittrande i solen.

Täcker helt

den blå vatten ytan.

Guldet flyter bort,

men fylls på, och fylls på

av guldskimrande nya löv,

hur långt upp över älven

jag än ser,

fortstsätter under dagen,

guldet bara flyter bort

inför mina ögon...

(något sådant har jag aldrig tidigare sett trots att vi bott här vid älven  många år)

HÖST GOBILÄNG

Nu väver hösten en gobiläng

innan frosten blir för sträng.

Nu sömmar hösten, med frusen hand

ett broderi i höstlövsbrand.

Färgerna stämmer precis

på naturens vis.

Skönt för ett öga, att vila på

mot bakgrund av  himmel blå.

Nu väver hösten en färggrann matta

om några veckor, vi bort den kratta.

Ja, hösten väver sin väv till lyst

tills frosten bladen för häftigt kysst.

Då river höstvinden väven ner

att marken värma, behövs den mer.

Nu stoppar hösten, det täcke som

den vårens konppar, vill b[dda om.

SEPTEMBERDAG

Septemberdagens alla färggranna lövträd,

liksom övertrumfar varandra, i solen.

Jag njuter av färgerna, hör suset

känner dofterna, som nästan berusar.

Jag känner mig lycklig,

jag känner mej rik...

Än fungerar Guds skapelse !!

Tack och hej, vi syns hoppas Sonja !

Välkommen till några tankar om lugn och ro i själen kanske man kan säga, ni som brukar vara trogna läsare, tack för det föresten, ni vet sedan förra gången då jag skrev på detta tema, att jag till min förvåning hittade en antecknings

bok, som det stod TYSTNAD på. Den hade jag alldeles glömt, men kände nu att det kunde vara dags att bryta den tystnaden, så följ med mig en stund på tystnadena stigar. Den första dikten heter...

STILLHET

Var stilla min vän

var stilla...

slå dej till ro,

andas in

tystnadens livskraft.

Blunda och lyssna

på tystnadens ton,

en ohörbar ton

för ditt öra,

men påtagligt hörbar,

för din indre människa.

Var stilla, var stilla

en stund.      

I TYSTNADEN

Omslut mig Herre

med din talande tystnad,

med din omsorgs

varmaste mantel.

Uppfyll mej med din frid,

som når till djupet.

Kom mig så nära

som bara du kan.

Du som går med

hela vägen...

ÖVERALLT

I allting finns du,

du ser mej

överallt och alltid.

Osynligt varsamt

bär du mej,

där vägen är

snårig och svår.

Du talar till mej

med varma ord,

som jag vet finns

skrivna nånstans.

i mitt hjärta.

Du gjorde smärtan

i mitt hjärta,

omvänd till en

märklig fröjd !

Över allt, ja överallt,

finns DU...

I CENTRUM

Mitt i stormens öga

finns stillheten,

mitt i cyklonens

sugande drag

kan jag ge upp

motståndet.

låta mig föras

in mot centrum,

och upptäcka

där finns livet

konsentrerat,

i stillhetens

livsbejakande ro,

i tystnadens

innersta kärna.

Tack vare min blogg, kan jag i tystnad, bära fram mina ord. Hälsningar Sonja.

Godmorgon, hur är det så här dagen före valdagen det kan ju kännas lite ovisst om alla dessa vackra löften som vi

fått av våra politiker är att lita på, nej det kan varken dom eller vi veta, eftersom alla våra dagar vilar i Herrens

händer, så Ditt viktigaste val står kvar, vem du låter styra ditt liv. Trots att jag gjort detta viktiga val för flera år  sen så kan jag inte låpta bli att berätta om det gång på gång, eftersom det är det bästa som hänt mej. Här några

tankar i diktform om detta...

TOMHÄNTA

Därför att vi inte tog tillvara

på det flyende ögonblicket

står vi där tomhänta,

lyssnsnde efter ljudet

av ett ögonblick

som försvann, förgick...

Rösten av någon som viskade kom.

I hjärtat, känns saknaden

av ögonblikets möjlighet,

länge kvar...

Då manade den Helige Ande mej,

Bed och du skall få,

sök och Du skall finna...

Finna mej !

Och det var sannt !!

MED ÄNGSLIGA HÄNDER

Med ängsliga händer, och skälvande fingrar

vågade jag  då, nudda vid hans mantelfåll.

Och fick känna hans kraft, strömma in i mej

lungnande och värmande.

Han plockade, med kärleksfulla händer upp

skärvorna utav min barnatro,

som om det vore, någonting värdefullt.

Någonting att ha...

Utan förebråelse,och med mildhet i rösten

viskade han stilla,

kom mitt barn, kom igen ...

Se, jag skall göra allting nytt !!

HAN SOM ÄR

Han som alltid är,

Han som ger, också ditt hjärta sina slag,

Han vandrar med dej, på ditt livs gator.

Om du lyssnar innåt, hör du Honom viska, kom....

Kom och följ mej,

och jag skall, öppna himmelens fönster över dej.

Ge dej av min glädje, ljuvligare än skratt

vackrare än lycka,

större än, den största tanke du tänkt

rikare än all världens rikedom.

En försmak av det ofattbara, det gränslösa

som Gud har berett för sina barn.

Ty det behagade fadern,att ge eder detta...

Nu vill jag sluta för i dag, med uppmaningen

GRIP DAGEN

Grip dagen, himmelen rodnar av glädje

i den vaknande morgonen.

Guds finger skriver in ännu en dag av nåd

i Din historias dagbok.

En oanvänd dag, till Dej utgiven...

Grip denna dagen i glädje !!

Nu skall jag också försöka följa denna uppmaning, att gripa dagen så man uppmärksammar årstidens förändringar

i naturen, nu när hösten börjar närma sig och sätter färg på trädens blad på ett fantastiskt sätt. Björkarnas blad

håller ju på att förändras till mera gult än grönt, jag måste visst få dela med er en liten kortdikt som jag spon-

tant skrev ner här om dagen. Vi har ju lyckan att bo vid älven, och då fick jag se en sak som jag inte sett förut...

SEPTEMBER

Nu i Septemberdagens bleknande solljus

ser jag älvsfåran fylld,

som av flytande guldpengar.

Björkarnas första gulnande blad

har vinden slängt ut, i älvsfårans vatten.

Hela älvsfåran är liksom beklädd av guld,

fylls hela tiden på, under dagen

glänser i solen.

Guldet bara flyter bort...

Påminnande om vår tids rikedomsslöseri.

Ja det var lite tankar som jag ville dela med er, ha det så bra önskar Sonja.