Hej igen, nu är det dags för fortsatt smygande på tjädertuppen som vi hör spela en bit borta i vårdiset på skogstigen där vi tar oss försiktigt fram, det är egentligen tjädern som bestämmer takten, man får inte ha bråttom utan vänta på "klunken" för att kunna ta oss närmare, samtidigt som han skogens storfågel håller sin morgon konsert.  Med morgonljuset börjar allt flera ljud höras runt om i skogen, vårfåglarna försöker liksom överträffa varandra med sin skönsång, vid detta tillfälle känns det enbart störande, han är ju ganska lågmäld ljudmässigt denna skogens stor-fågel kung, och det är ju viktigt att inte missa ljudet som leder mot den enda tjäder vi hört spela i natt.  

Egentligen skulle man ju ha sökt sig till detta område före tjäderns speltid, så hade man kunnat sätta sig lite gömd

och vänta bara, med det hade förstås inte varit en lika spännande vandring som detta. Ännu ser vi inte till någon

tjäder, men ljudet blir tydligare, "klunken" låter nu tydligare som när korken dras ur en champanjeflaska hörde jag

någon likna ljudet med, ja det är tydligt att vi närmar oss...

         Och plötsligt i en strimma av ljus, ser vi tjädertuppens huvud sträcka sig mot den uppklarnande vår himmelen,

andedräkten ryker i aprilmorgonens gryningskyla, det är en mäktig syn, och vacker !! Tupparna brukar sitta i träden runt spelplatsen, de börjar oftast spela där uppe ifrån sin höga utsiktspunkt, antagligen för att markera sitt revir.

         Där sitter den nu helt nära, vi ser på varandra, nu gäller det för oss att stå stilla som statyer tills vi hör "klunken" och kan försöka komma närmare vårt foto-objekt, vi kan gå ytterligare ett par steg mot en gran intill och

är redo att vid nästa tillfälle inta våra planerade platser, gömd intill den. Harry gömmer sig då hastigt under några grenar på granen, han har tänkt locka fram tjädern genom att härma en tjäderhona, och jag skulle sitta mera synligt

för att kunna ta kort när den närmade sig. Vid nästa "klunk" satte jag mig försiktigt ner, med hårt bultande hjärta

höll jag kameran redo, och undrade om den skakade av hjärtslagen så att korten inte skulle bli nog tydliga som bevis till min pappa.

 Så började Harry locka, och tjädern vände sig mot vårt håll direkt, jag tryckte på kameran med blixt, för säkerhets skull. Då gav "tjäderhona Harry" på nytt upp sitt klagande läte, och då hände allt på en gång...

Den stora tjädertuppen formligen kastade sig ner mot mej med sina jättestora vingar utbredda och långa tjäderben med krokiga klor till anfall, emot mej med ett ett mörkt gurglande läte...

jag blev förstås jätterädd, skrek och slängde iväg kameran i marken, den öppna- des och filmrullen ramlade och borta var bevisen på vårt tjäderspels äventyr. Tjädern försvann förstås, och jag undrar om han inte blev lika förskräckt som jag.  Hoppas dock att han inte blev rädd för att söka sig till en hona, efter denna för honom också dramatisk upplevelse.

         Snipp,Snapp, Snut så var denna dramatiska tjäderspels berättelse slut. Och visst förstår ni att det blivet ett minne för livet, som jag sa i början. Ändå är det ju svårt att skriva så ni förstår hela känslan.

Men om ni har chansen till att gå och lyssna på tjäderspel så gör det, det är en mäktig upplevelse, även om den inte

blir fullt så dramatiskt som det blev för oss.

         Nu vill jag bara önska er en trevlig helg, glömm inte bort att det är morsdag i morgon. Hälsningar från Sonja!

Kära vänner ni som brukar titta in på min blogg ibland, i dag vill jag bjuda er välkommen med på ett spännande Tjäderspels safari. En självupplevd berättelse

som hände för många år sedan, men som jag aldrig kommer att glömma.

Det var så att min nuvarande man som jag  bara kännt ett par månader vid detta

tillfälle, föreslog att vi skull ta våra cyklar och fara ut på natten för att "smyga på Tjädern" som han sa. Jag tyckte att det lät både kul och spännande så jag var med på förslaget direkt. Han bodde då hos en fam. där mannen i huset var skog-

vaktare, som hade hört och sett tjädern på ett ställe och han berättade hur vi skulle hitta dit. Jag visste ingenting mer om denna fågel annat att den var stor,

och nu har jag läst att en fullvuxen hanne blir 85 - 100 cm lång.

         Senare på kvällen sa jag till mina föräldrar att jag och Harry skulle fara ut en tur fram på nattkröken för att kolla på tjäderspel. Då blev min pappa arg, och ville inte låta mej fara, han kan ju lura dej iväg på vad som helst, och skylla på

tjäder, du känner ju honom knappt och vi har inte mer än sett honom. Då sa jag

till pappa att Harry skulle ta med kameran för att vi skulle ta kort så han skulle

kunna få bevis i bilder sedan dom var framkallade, det var ju inte som nu, när man får fram bilderna i kameran och kan titta på dom direkt.

       Vi tog våra cyklar och stack iväg när det verkade lämplig tid, tjäderspelet

brukar pågå från tidig gryning till soluppgången. Men det finns spelgalna tuppar

som han hålla på hur länge som helst, med då har det väl blivit något fel, dom brukar ju också kallas för spelgalna. Dom kanske inte lyckats hitta sig någon höna. Aprilnatten var kall och fuktig, när vi kom in på skogsvägen började Harry

lägga upp taktiken om hur vi skulle gå tillväga, när vi kom så nära tjädern att

vi skulle kunna börja fotografera den, ännu vågade vi gå som vanligt ett tag,

men vi gick ändå försiktigt med alla sinnen på helspänn... Plötsligt viskade Harry tyst, någonstans i mörkret, långt innan himmelen börjat rodna i öster, är det dags

att skärpa hörseln, och jag hör ett annorlunda ljud...som ljudet av stora tunga

vattendroppar, som långsamt faller mot marken "klunkar" just då sägs den vara både blind och döv, då kan man passa på att gå ett par, tre steg emot ljudet, sen

får man lov att stå alldeles stilla medan tjädern "sisar" som det kallas, och när

han klapprar med sin kraftiga näbb upprepade gånger, det låter ungefär som när man fryser och hackar tänder, eller som ljuder av att slå två trummpinnar snabbt emot varandra. Jag känner mig aldeles knäsvag av spänningen. Tjäderspelet är en rit fylld av hett bultande blod, och av hela vårens framvällande liv, i sökandet efter en partner, som ju också måste ske inom en viss tid på våren. Inte under-

ligt att tjädertuppen verkar stressad, i sitt "spel" inför sin förväntade parningslek

Nu gäller det bara för oss att komma tillräckligt nära den majestätiska fågeln, utan att han upptäcker oss,i så fall är det fenito med vårt äventyr då skulle han försvinna med ett brak genom gammel skogen.

          Morgonen börjar ljusna och aprilnattens dimmor löses upp och försvinner

som dansande älvor genom skogen, här samsas både lugn och spänning på ett

förunderligt sätt, och jag är glad att jag får vara med i denna upplevelse.

Där slutar jag för i dag, det börjar bli dags för middag så nu får husmor inte sitta och blogga mer, men jag hoppas att jag kan återkomma i morgon så ni får veta hur det hela slutade, inte precis som vi hade hoppats men det blev ändå ett minne för livet. Välkommen åter och ha det så gott tills dess önskar Sonja.

Välkommen kära vänner och bekanta, i dag hade jag tänkt skriva om tjäderspel, men jag känner mej inte så förberedd, på denna uppgift i dag, så det får bli till nästa vecka. I dag skriver jag lite försommar dikter i stället på inspiriation av det vackra varma och soliga vädret, som man ju inte kan låtabli att glädja sig åt, trots att man känner till det gamla ordspråket, maj skall vara kalll, för att fylla bondens lador all, alltså ge en fin sommar, men detta kanske bara är en tillfällig värmebölja. Hur som helst kommer här några dikter i ämnet.

MAJ VÅR 

Bevingade jubelkörer,

fyller tomrummet i morgon ljuset.

Och de nya liven sticker opp,

grodd och blad och knopp.

Det nya livet pockar på,

livets pulsar hastigt slå.

Stör det gamla och det vana,

som länge gått i ostörd bana.

VI häpnar ej i dessa dar,

om nån en tur till månen tar.

Nej vi ler och hoppas på vår tid !

KÄRLEKSBREV

Nu nalkas sköna sommaren

Guds kärleks brev till oss,

Ett bevis på liv, från död

som han har lovat oss.

Död var marken frusen sjön

djup och svepningsvit låg snön.

Kala stela träden stod,

nu jublar allting Gud är god.

Nu lever allt på nytt igen

nu nalkas sköna sommaren.

Årstiders växlingar

han åt oss ger,

kärleksfullt danat

så att vi ser...

Och tryggt kan lämna

våra öden,

till han som övervunnit

döden.

STRANDFYND

Drivved, gråtonad

i fantastiska former,

åratalsslipade

av havet.

Sammetsmjuka

i handen,

disignad av naturens

mästarhand.

STENEN

Att en sten

kan vara så slät,

så skön

att hålla i handen,

att stryka mot kinden,

att bära i fickan,

som trygghet.....

Kanske för att

den är en flisa

från urtidsbergen.

Som slipats och slipats

av vågor och sand,

sen urminnes tider

tills Nu.....

OM JAG HADE EN BÅT

Om jag hade en båt

skulle jag sätta mig stila,

låta den följa med vågorna

med  havet, mot djupare vatten

Det djup som kan förgöra mig

men bär båten tryggt,

i sin mäktiga hand.

Om jag hade  en båt

skulle jag sitta där

och känna vågornas rytm

under mej,

och vindens bris

över mej.

Innesluten i allt

och intet,

som en del av

elementen.

SKYMMNING

I majnattens mjuka skymmningsflor

anar jag skaparens närhet,

en glädjens ton, i hjärtat gror

och jag kan se din storhet.

Efter vilntermörkrets tid

du åter ljuset tänt,

och din kärleksvärme

med livet återvänt.

Du som värmer frusna själar

vinter gör till vår,

i mörka som i ljusa dagar

du tätt intill vår sida går.

Vilken trygghet !!

Ja, det blev lite axplock från min diktbok som jag kallar sommarlov, en del kanske ni känner igen, och en del är nya för er, nästa vecka är jag hemma vid vår egen dator och har hunnit "fila" lite mera på texten om tjäderspelet, så

välkommen då, det är en lite annorlunda och självupplevd berättelse. Ha det så gott till dess önskar Sonja!

Sköna Maj välkommen vill jag sjunga en dag som denna, när solen skiner från en molnfri himmel, än ligger det lite snö kvar här på tomten på norrsidan, men mot söder är det krattat och vi väntar på grönskan. nere i söderslänten ner emot älven är nu påsklilje-knopparna sprickfärdiga och kommer att blomma endera dagen, härligt ! En annan välkommen vårblomma är en blåsippeplanta, som vi haft några år det är bara en tuva, men det blir fler blommor på den varje år,den står där och ligsom lyfter sitt vackra blåa ansikte mot solen, och lyser upp det bruna fjolårsgräset.

Vi har ocksåen vitsippeplanta, den har inte börjat slå ut än, men den är full med knoppar, så snart är det dags för blommning där också. Vi bodde ju förut nere i Västmanland och senare i Jämtland, och där fanns det ju massor av dessa sippor, men på något vis känns det nästan som en större rikedom att ha dom här två plantorna här.

När vi är inne i blåsippetiden, ser och hör man tranplogarna dra fram över himme-

len, på sin fortsatta väg norr ut. En underbar syn även det, och för ett par veckor sedan var på väg mot Burträsk där såg vi ett gäng tranor gå med sina långa smala ben i de då djupa snödrivorna, och jag undrade vad dom skulle kunna hitta för ät-

bart där. Dom är säkert vana att kunna stanna där på någon snöfri åker, i vanliga

fall. Men denna vinter har ju inte varit vanlig, kan man ju gott säga, eller hur?

Jag har skrivit en liten dikt som kanske skulle passa in här...

VÅRTID

Ännu tvekar våren lite i morgonkylan,

men flyttfågelsträcken,

målar sina plogar, i full visshet

mot den klarblå himmelen.

Och bevingade jubelkörer,

fyller tomrummet i morgonljuset.

Tänder en lyckobrand,

i våra vintertrötta hjärtan.

Samma dag som vi såg tranorna i snön, när vi for till Burträsk, såg vi också några

Tofsvipor, tveksamt gå på de höga snödrivorna. Andra vingla omkring i luften i

 en tidig parnings flykt, tvära kast och dykningar, något fjärilsaktigt i vändning-

arna, men ändå fyllt av kraft och akrobatik. När man betraktar vipans färger på avstånd glänser den svartblänkande ryggen och vingarnas ovansidor i solen och

den syns mycket tydligare nu i snön, än i de mörka blöta jordfårorna som dom är skapade för att döljas i magens vita och kindfläckarnas vithet smälter nu in i mil-

jön på ett ovanligt sätt. Tofsvipan, en påtaglig och vacker händelse, i vårtiden.

Och redan vid islossnings tid, har vi sett kniporna simma här i det kalla mörka vattnet eller stått och åkt med på ett isflak en bit, dom är ju också camoflerade

med sin vita buk, men med deras svarta huvud, och bakstjärts fjädrar syns dom ju ändå tydligt åtminstone på nära håll, och är ett pitoreskt och trevligt vårtecken

och snart har de sällskap av många andra sjöfåglar bara det blir något varmare.

Sångsvanarna t.ex som brukar följa islossningen upp över landet, borde snart 

göra sig både hörda och synliga här, på sin väg ännu längre norr ut. Kanske att vi

har missat dom ??

Nu säger jag tack för i dag, jag hoppas att ni också tycker det är härligt att följa naturens förändringar i denna tid. Det blir nog några sådana tankar även fortsätt-

nings vis, ha det gott, önskar Sonja

God morgon till den första dagen i Maj, vet inte om jag skall kalla det vårdagen

 eller kanske är det egentligen den första dagen på sommaren, men än är det ju

alldeles för kyligt i luften här uppe hos oss, för att ge en känsla av sommar, men

Maj skall ju vara kall, för att ge en riktigt bra sommar, så det är väl ett ett bra tecken som det är i dag. Synd bara att det regnar det kan ju inte vara så roligt

för dom som ska gå ut i förstamajtåget i dag, med musik och fladdrande fanor.

När jag var barn var det helt naturligt att folk gick man ur huse, som det heter

för att se på förstamajtåget. Jag vill berätta gm. en dikt som jag skrivit i mina

barndomsminnen, här kommer den...

FÖRSTA MAJ

Förstamaj-tåget gick med vajande fanor,

i taktfast marsh, till musik.

Upp til kamp emot kvalen, sjöng dom

sista striden det är...

Mina öron hörde, och mina ögon häpnade,

mitt barnahjärta svällde, som i glädje.

Jag var imponerad, ja fascinerad !

Då, bestämde jag mej,

jag skulle bli förstamaj talare

när jag blev stor !

Gå där närmast fanorna,

och hålla tal till allt folket !!

Ack,ja...

Så blev det ju inte, men jag gör mig ändå hörd, på det här sättet, inte ljudligt

men förståeligt ändå. Inte lika pampigt förstås, men det har jag ingen längtan

till i dag. Ibland blir det ju ljudligt också t. ex. med Valborgsmässo-sången som jag hade på bloggen i går, den sjöng vi i kören i gårkväll, i vår församlingsgård

som vi har uppe på Vitberget, och kallas S.M U.-stugan Den känner  kanske

många till. Snart börjar vi med "Minns du sången"  på söndagskvällarna där, då

är ni välkommna dit, det brukar vara uppskattade kvällar.

Nästa dikt handlar om att..

NU SMÄLTER DET FRUSNA.

Nu smälter det frusna,

och marken bereds för liv igen,

liksom Jesus gick

genom död till liv, i uppståndelsen.

Nu vänder ljuset åter,

som Gud i skapelsens morgon bestämt.

Naturen följer Herrens bud,

skapelsens ordning vilar i Gud.

Herre smält det frusna

som finns i våra hjärtan än,

lär oss i naturen se, 

beviset på uppståndelsen.

När ljuset vänder åter,

lever allting upp igen.

Under den smältande isen,

porlar ett levande vatten än.

Låt oss därför glada gå ut,

berätta att döden har fått ett slut.

Efter jordelivets vinter,

väntar oss en vår

som för alltid, smälter det frusna.

Ha en trevlig fortsättning på förstamaj helgen önskar Sonja.

Hej go´vänner, visst är det härligt att det närmar sig valborgsmässoafton, och vi

kan börja sjunga in våren igen efter denna långa och snörika vinter. Här har vi fortfarande lite snö kvar, men så är det ju ofta här uppe. Tyvärr så verkar det ju

som det skall regna  på Valborgsmässoafton, om väderleks rapporterna får 

rätt. Det hoppas vi att dom inte har, men man får ju klä sig efter vädret.

I dag tänker jag skriva en vårvisa som jag har gjort på mel. Vårvindar friska. Jag

skriver den redan i dag om ni skulle vilja ta ut den och använda vid er brasa. Jag

 hade den nog med den här tiden i fjol också, men jag har ändrat lite i texten för

att passa i år. Så här blev den då...

Vårvindar friskar, duggregnet piskar

askmoln i år på himmelen far.

(alt. gråmulen sky på himmelen drar, till ett annat år).

Maj, var välkommen, så lyder sången

men än April, är mulen och sval.

Undrar så smått om brasan sig tar,

här ligger det ju snö ännu kvar.

Smällarna smälla, hundarna gnälla.

Då är det vår, ja vår!!

Vårvindar ila, kom ska vi kila

ut för att hinna grilla en stunn.

Korvarna våra, svarta men råa

grillsotet knastrar i vårna mun.

Kära go vänner, nu är det vår,

tårögda vi vid brasorna står.

Häxpipor tjuta, gnistorns spruta,

då är det vår, ja vår!!

(Samma melodi fast något omgjord text, för varmare vårar än det jag skrivit om här ovan, och för er som bor i skåne t.ex.)

Vårvindar friska, susa och viska,

blå skyar över himmelen drar.

Maj var välkommen, så lyder sången

vårkvällen här är inte så sval.

Här finns det chans att brasan sig tar,

det har ju varit torrt några dar.

Smällarna smälla, hundarna gnälla

då är det vår, ja vår.

KAMPEN

Våren kämpar en ojämn kamp,

överrumplas av kylan.

Vintern ger sig inte så lätt,

vill i det längsta behålla greppet.

Det känns som kampen

mellan ont och gott,

det känns som kärlek eller hat.

Våren vill väcka jorden till liv,

men vinterns kyla håller emot.

Fast kylan och vintern

får ge sig till slut,

för skaparens årstids beslut.

Jag önskar en trevlig Valborgsmässoafton, jag återkommer på första maj med

flera vårsånger eller dikter. Ha det så bra till dess,  önskar Sonja.

I dag vill jag dela lite tankar omkring temat här ovan, varför mår vi så dåligt

vi som har det så bra ?  Hörde den frågan ställas i Tv. för ett tag sedan, och jag

tänkte direkt inom mej, därför att så många har lämnat tron på en god Gud, då

mister man ju glädjen, tryggheten och den frid som bara han kan ge. Och då får

mörkrets makt övertaget, och då är det inte lätt att vara människa.

 Jag tänker på den unga flickan som berättade om sig själv, hon hade varit tvångsomhändertagen i tre månader för att hon skadat sig själv på olika sätt.

Hon lider av ett alltmer ökande ungdomsproblem, att medvetet utöva våld på sig

själv. Om det gör ont på utsidan, gör det mindre ont på insidan hörde jag någon förklara. Med blicken stadigt in i tv-kameran svarade flickan på frågan, varför ?

De vuxna förstår inte eller bryr sig inte om man säger att man mår dåligt. Då lättar det åtminstone en stund, om man får ont i kroppen.

Vad kan vi kristna göra, i och våra församlingar, hur skall vi kunna finna dom?

Bön är ju en stor och möjlig tillgång, Jesus säger ju att vi får inte kränka och se ner på barn, änkor, fattiga, eller andra i svåra situationer. Församlingar med sin mångfald av åldrar, kulturer och olika livsöden, är ju en välsignelse, men hur skall

dom som behöver den mest hitta dit ? Genom Alfakurser kanske, som ju numera finns i dom flesta kyrkor. I vår tid är människor oftast inte fattiga på materiella tillgångar, utan kanske mest på hållbara relationer.

Min man och jag är Gideoniter, vad är det förnågonting kanske du undrar, jo det

är en organisation som delar ut Nya Testamenten bland annat till skolungdommar.

Kanske du fått ett sådant i skolan när du gick i 7an eller 8:an, du kanske har det

kvar, sök så ska du finna står det i bibeln, så kolla. Vi delar ju också ut biblar i

andra sammanhang t.ex till poliser, militärer, på hotell, och inom vården delar vi

kvinnor ut ett vackert vitt testamente, till dom som jobbar inom vården, Eller till

dom som går utbildning i vårdskolor och dylikt. Så vi kanske ses någon gång !

 I vår tidning läste jag om en

kvinna som heter Jolomi och bor i Årjäng hon berättar, hennes syster var svårt sjuk, och hon började fundera på hur kort livet kan vara, då dök en spontan tanke upp att hon skulle pröva om Gud verkligen existerade. Hon tänkte jag ska ge Gud en chans... Hon gick uppför trappan och tog fram en bok hon aldrig tidigare varit intresserad  av, ett Nya Testamente. Jag blev omedelbart fascinerad berättar hon, jag kände det som om jag såg klart för första gången i mitt liv.Under några få dagar läste hon igenom boken från pärm till pärm. Och i dag så tackar hon Herren för ett helt förändrat liv och en glädje hon inte visste att det var möjlig att äga.

Ja, tyvärr så är det ofta så att icke troende människor fått den uppfattningen att det är tråkigt och tungt att vara  kristen, men som ni kanske förstår av dessa berättelser så är det tvärt om. Och om men läser bibeln så blir man snart varse, att Gud är en god Gud som älskar oss och vill hjälpa oss när det blir jobbigt och svårt, han är ju den

enda som kan det också för ingenting är omöjligt för honom.  Nu vill jag skriva en av mina dikter som berättar om

min personliga tro. Det heter...

JAG VILL BÄRA

Jag vill bära min tro

som i kupade händer,

rädd att den skall gå sönder.

Den  ädlaste pärlan

jag äger i livet,

dyrbar men skör som av glas.

Eller stark som berg

beroende på,

om vid min tro jag kan stå.

För frestaren finns

både här och var,

han gärna min tros pärla tar.

Han vill skrämma mej till

att gömma den så,

att andra den inte skall se och förstå.

Den glädje och trygghet

som Gud till mej ger,

han berikar mitt liv

varje dag mer och mer.

Tack för i dag och välkommen åter nästa vecka, då är de väl dags för lite Valborgsdikter och sånger på vår -temat,

då blir det mera från den humoristiska sidan.  Hoppas vi ses då, ha det gott önskar Sonja.

Visst är det ett underbart ord som jag har som tema i dag, äntligen känner jag att

det kan användas i dess rätta betydelse. Nu då vi är i mitten på April borde man ju kunna lita på att våren är här, fast April kan man ju aldrig lita på fullt ut. Jag hade tänkt att jag skulle börja med Psalmen Din klara sol går åter upp... men just nu snöar det, och solen lyser med sin frånvaro, även om det verkar börja ljusna.

Och det är ju bra, det visar ju att vi inte har något askmoln, som skymmer sikten

här uppe i norr, som ju annars är ett problem i hela europa, på grund av vulkan-

utbrottet i Eyjafjallajökull på island.

Så jag tror att jag börjar med att berätta om några tydliga vårtecken, som jag

ser alldeles här i närheten, som t.ex att älven har rivet som det kallas, sen ett par tre dagar tillbaka. Första öppningen syntes i måndags här utan för vårt fönster

vi är ju lyckliga nog att ha en älvstomt så vi har senariet alldeles inpå oss, men framemot aftonen var det helt igenproppat av snö och isflak. Men vi vet att nu

smälter det frusna och vi ser hur isblocken rusa i omtumlande hopar mot sin vilja, utefter älvsfårans brusande vårflods ysterhet, förs ut mot havet. Och så i går

morse flöt älven stilla och bred som om den aldrig varit igenproppad, och förstelnad av vinterns krafter. Och nu gläds vi att den kan flyta fritt igen.

VÅRVINTER

I en vacker Aprilmorgondags kyla,

stiger solen upp, i all sin glans...

sin  Afrodite ur havet.

Himmelen rodnar i det avklädande ljuset

som närmar sig allt mer.

Nu vänder ljuset åter

som i skapelsens morgon var bestämt,

även om våren kan tveka

följer årstiders växlingar jämt,

efter dess uppgjorda plan.

Naturen följer skapelsens bud

naturens ordning vilar i Gud.

VÅR KÄNNING,

I en susning, anade jag våren

redan en gråkall marsdag.

Den fanns i korta ögonblick

som flyende toner i vinden.

Som en aning, en känsla en dröm.

Ännu fäller himlen frusna tårar,

över redan svunna vårar.

Motvilligt drar sig vintern undan,

i vårens klara morgonljus,

långsamt tinande, bortdunstande.

Plötsligt glittrande, spelar solen

drivorna ett spratt,

jagar genom sin värme

förgängelsen på flykten.

Gunnar Brusewitz, skriver i sin bok Natur kalendern, om April månad.

Det finns människor som ständigt klagar på det nordiska vädret. Men besökare från länder med praktiskt taget oföränderligt klimat upphör aldrig att avundas oss våra ideliga, dramatiska väderleksskiften. April brukar därför höra till den givna attraktionerna för sådana som kommer från länder som t. ex. Kalifoniens eviga sol. I april vet man ju aldrig från ena stunden till den andra vad vädret har i bakfickan. Sol och snö växlar obesvärat med regn och rimfrost. Först mot slutet av mån. börjar det stabilisera sig en smula.

Han skriver om morkullan och tjäderspel, som ju är fantastiska upplevelser, men

jag upplever en stor glädje just nu att höra alla småfåglars sång och tjatter, som

är i en helt annan tonart, nu då det våras och dom söker sig en partner och planerar för nytt liv i familjen. Han skriver också om tranornas ankomst och dess massuppslutning, vid hornborgar sjön, men jag såg här om dagen på Tv. att det finns tranor även här i våra snötyngda trakter, det blev nog inte lätt att hitta något matnyttigt då. Man får ju hoppas att det finns några som har ansvar att lägga ut något ätbart åt dom den här tiden på året.

Ännu tvekar våren i morgonkylan,

men flyttfågelsträcken 

målar sina plogar i full visshet...

Bevingade jubelkörer,

fyller tomrummet i morgonljuset.

tänder deras längtans brand

tillbaka till norden, till födelselandet...

VIDE UNG

Livet återvänder.

Vitmössade videbarn,

föds åter fram,

ur vårens modersköte.

När jag här om dagen funderade på att skriva lite om våren och såg denna lilla dikt om viden, tänkta i denna kalla vår finns det säkert inte några "videkissar"

alls, men döm om min förvåning då min man som varit ute på sin morgonprome-

nad kom hem med ett stort fång med så stora viden som jag aldrig nånsin sett.

Då blev jag glad!

Han berättade också att gröna blad från påsk-eller pingst liljor börjat sticka upp

genom snön, i backen med söderläge. Då kom jag att tänka på min dikt som heter,

DET NYA LIVET

Det nya livet sticker opp,

grodd och blad och knopp.

Det nya livet pockar på

livets pulsar hastigt slå,

stör det gamla och det vana,

som länge gått i ostörd bana.

Livet, en droppe som fylls till bristningegränsen...

Hoppas att jag inte skrivit så mycket nu att jag fyllt det till bristningsgränsen.

Men ni har ju möjlighet att dela det på ett par gånger, eller så. Jag är glad för att ni vill besöka min blogg och läsa mina olika blandningar av ämnen. Välkommen igen nästa vecka få se vad det handlar om då, det vet jag inte ännu, men jag har

många ämnen  på gång. Vi ses, hälsningar från Sonja.