Godmorgon och välkommen till en snörik och vacker vinterdag. Så skönt att slippa

dimman och regnet som vi haft på senare tid. I dag är det ju den första december

så snön kom ju som på beställning, få se hur länge vi får ha den kvar. I morgon

ska vi ha Julfest för pensionärerna och då vore det roligt om snön fanns kvar till

dess åtminstone. Det är ju det här med uppvärmningen av klimatet som ger sig

till känna, så vi kanske inte får så många sådana här dagar i vinter så vi får gläd-

jas när det händer. Så till första dikten som inte är färdigskriven än, men får väl

försöka göra det under skrivandets gång. Det heter som sig bör Plötsligt...

PLÖTSLIGT

överrumplade mig vintern

kom oanmäld under natten.

Stod där skinande vit, men kall.

Träden överskylda av rosa skimmrande

snö, i morgonsolen. Förödande vackert !

Jag blir lycklig av Guds fantastiska skapelse,

som inte är bara till lyst, utan till skydd också

för vårförberedda knoppar, och sovande frön..

Till glädje för lekande barn, och vintersportare.

Allt, har han gjort vackert just för den tid som är..

Ja, det blev ju en annorlunda dikt och en annorlunda form, av den spontaniteten.

Det var ju första Advents firande i söndags, och i dag är det första dagen på jul-

månaden december, då vi brukar pryda våra fönster med julstjärnor och ljus, ja

även våra hus, med glitter och ljus. Det är så vackert när man färdas på mörka vintervägar att se alla dessa juldekorationer, i väntan på honom som är världens

frälsare och livets ljus. Undrar hur många som tänker på det ?

Här kommer en av mina dikter om detta.

ADVENT

Till andakt stäms mitt hjärta, i glädjens tid Advent,

till glädje stäms mitt sinne, inför den som Gud har sänt.

Till andakt stämms jag även, av himmlens stjärnebloss,

till andakt inför honom, som större är än oss.

Du Jesus som är världens ljus, och lovat leda oss,

till minne av din födelse, vi tänder våra bloss.

Fyra ljus i advents staken, till dess att jul är här.

Tack att Du komm så värnlös, till jorden Herre kär.

Tack att Du kom så ringa, som ett försvarslöst barn.

Du kom inte med ära, som anstår kunga barn.

Du kom på våra villkor, för att förstå oss rätt,

Guds underbara vishet, och kärleksfulla sätt.

Så en dikt från mina barndomsminnen.

ADVENTSTJÄRNAN

Jag minns barndomens första "adventsstjärnejul".

Vi fick den i paket, fyra veckor före jul.

En illröd pappersstjärna, var det som vi fick,

med glödlampa och sladd, som till kontakten gick.

Ingen av oss hade, sett en sådan sak förut,

vi hängde den i fönstret, och sedan gick vi ut.

Vi tittade och gladdes, att våra grannar skulle se,

stjärnan i vårt fönster, så röd och lysande.

Och dom allra flesta, dom stanna litegrann,

och tittade på stjärnan, som röd i fönstret brann.

Innomhus låg rummet nu, i rosafärgat ljus,

nu hade julstämningen, riktigt kommit till vårt hus !

Vi fick stjärnan från min bror som studerade i Uppsala, och det var där dom hade

sådana nymodigheter, och vi såg ingen annan som hade  en sådan det året.

Men redan nästa år fanns dom här och var, alla knallröda till färgen.

Så slutar jag för i dag, och önskar er välkommen nästa vecka. Då fortsätter jag med barndommsminnen, omkring julen.  Vi ses då hoppas jag Sönja !!

Hej och välkommen till ett nytt avsnitt om Kristineberg, denna gråmulna november morgon. Tur att det är första

advent snart så det blir många extra belysningar som sprider ljus både ute och inne, i väntan på julen då Jesus

skulle födas, han som är livets ljus. Han som lät sin bild lysa upp mörkret i en gruva här i våra nordliga trakter.

Jag fortsätter att berätta, ryktet om Kristusbilden spred sig och många ville själva besöka platsen. det var både

strapatsrikt och riskabelt. Så man tvingades bestämma vissa "besökstider" för att det skulle fungera. Reaktion-

erna från besökarna varierade. Vissa föll på knä framför bilden medan andra menade att det kunde vara vilken mansfigur som helst i fotsid mantel, t. ex. Moses.

Atbetet måste dock fortsätta och bergrummet fylldes med grus. Bilden började mörkna och efter ca. två månader

syntes inte bilden mer.

I Kristineberg fanna det en livsmedelsaffär, som man en dag beslöt sig för att mordenisera. Ur kylrummet plock-

ades marmorhyllorna bort och man satte in kylskåp i stället. Hyllorna blev liggande bakom affären en lång tid.

Till slut tog butiksinnehavaren rätt på dem för att använda dom som altangolv på sitt sommarställe. En dag när han höll på att pussla ihop dem på marken, fick han plötsligt syn på en konstig bit. Han ropade på sin fru att hon skulle

komma och titta. Vad var det de såg ?  Jo en Kristusbild till ! Den här var dock liten och svart, men med samma figur, eftersom man inte ville ha en massa publicitet gömde de undan den nya Kristusbilden. Efter pensioneringen

beslöt de sig för att flytta från orten och då skänkte de marmorbiten med den lilla Kristusbilden till Kyrkan i Kristineberg.

I dag finns det en ekumenisk kyrka på 90-metersnivån i Kristinebergsgruvan, endast ett par meter från den ursprungliga bilden. Den kallas "Sankt Anna" efter gruvarbetarnas skyddshelgon och har den stora Kristus -

bilden som altartavla, målad direkt på väggen. Underjordskyrkan är ett trevligt och annorlunda besöksmål

under sommartiden. (Där finns också en kaffeteria och sovenirer att köpa som har anknytning till platsen,

detta är min kommentar)

Fotot som Helmer Andersson tog på Kristusbilden blev för många ett beståemde minne av händelsen. En

tidigare anställd, Holger Hedberg som drabbats av polio och inte längre kunde arbeta i gruvan, hade vid

den tiden kiosken i Kristineberg. Till honom ensam överlämnade Bolidenbolaget försäljning rätten till kortet.

Fotohandlaren Åke Burvall i Malå lät tillverka både vykort och andra förstoringar som såldes genom Hedberg,

som säger sig ha sålt ca. 20000 kort ! Enbart under Lapplandsveckan såldes i början på 50-talet mer än 5 500 exemplar !

Detta var berättelsen om Kristusbilden i gruvan, som förutsagts i bibeln att den skulle uppenbara sig i de

yttersta tiderna. Ja ett vet vi, att vi är ju ännu närmare den tiden nu, än då detta hände. Så det gäller att

vara redo när den dagen kommer. Denna glädjens eller förskräckelsens dag, beroende var vi har vårt hjä rta.

Välkommen nästa vecka, då är vi ju inne i december månad och jag kommer mest att skriva advents och jul-

dikter hela månaden, ja lite nyårsdikter blir det väl kanske på slutet av månaden. Ha det gott ! önskar Sonja.

Välkommen i grådiset och duggregnet, till en fortsättning om mysteriet med Kristusbilden i gruvan i Kristineberg,

om ni läste förra veckans blogg, fick ni veta att det finns en profetsia om att detta skulle hända någonstans i ett nordligt land, det var en kvinna i Vilhelmina som fått den uppenbarelsen. och så här gick det till när det sedan hände

Från WiGo

Strax innan maskinborrare Johan Olofsson skulle gå av sitt skift, 107,6 meter under jord i Kristinebergsgruvan sköt

han ett sista skott. Allt verkade pricis som vanligt när han lämnade jobbet.

Klockan fem följande morgon, 29 november 1946, kom hans arbetskamrat Albert Jönsson till brytningsrummet och

skulle fortsätta med arbetet. Han möttes av en mäktig syn. På bergväggen framträdde en Kristusgestalt i silver-

glänsande vi cerisitkvartsit inramad av mörkare kloritkvartsit. Jönsson gick till sina arbetskamrater och berättade

att han hade en fått "rumskompis". De följde honom tillbaka och tittade på den ovanliga formationen. Jönsson fort-

satte sitt arbete och varje gång han riktade sin pannlampa mot bergväggen framträdde Jesusgestalten.

Vid åttatiden kom gruvfogden, Erik Eriksson på sin inspektionsrunda. Det var frukostrast, inga arbetare var kvar i rummet, men när han som vanligt lät blicken fara över dom nya borrfälten för att kontrollera att allt var i ordning,

upptäckte även han fenomenet, utan att någon förvarnat honom. När han sedan fortsatte sin vandring till andra brytningsrum, berättade han om bilden och efter frukost var de flesta arbetare från andra orter =(andra brytnings-rum) och besökte gruvrummet.

Gruvkartör och fotograf  Helmer Andersson tillkallades och formationen fotograferades.

När så Johan Olofsson kom till sitt eftermiddagsskift, mötte han Jönsson som sa: "Du har en bild på väggen" trodde

Olofsson att man satt upp ett vykort eller liknande, men när han kom längst in i rummet framträdde Kristusbilden

även för honom och han blev helt förstummad. Om sprängningsverkan hade fortsatt eller om väggen fått en stöt med skrotningsspettet hade bilden inte uppstått, men det märkliga var att bilden visada sig.

Redan dagen efter kunde man läsa i Västerbottens Folkblad att "Kristus framträder i skifferlager" och tisdagen den

3 december publicerade tidningen Norra västerbotten en bild med text.

Dåvarande platschef, gruvinspektör Bertil Israelsson, som befann sig på Svenska Gruvföreningens kongress i Stockholm, reste genast hem till en telefon som ringde oavbrutet. Både enskilda och tidningar villle ha information.

Även N.O Nolander som var komminister i Björksele, vid den tiden ville besöka gruvrummet. Kontorschef Brandt, platschef  Israelsson och komminister Nolander åkte ner tillsammans och upplevde där, som de beskriver det - en

" andaktskänsla".

Ja det måste ju ha varit en fantastisk känsla, för dessa herrar att se hur en Kristusbild tydligt visade sig på

berg väggen, där djupt nere i underjorden. Undrar just om någon av dom visste om profetian, som jag berättade  förra veckan ?  I så fall borde det väl kännas ännu mäktigare.

Det finns mera att berätta i detta ämne så jag återkommer nästa vecka, välkommen då önskar jag er. Sonja.

                                                  

                                                  

                                                  

                                    Kontorsche

Hej och välkommen igen, till en ny rubrik på mitt bloggtema, det var ju ett par veckor sedan jag sa, att jag skulle berätta om detta fantastiska om Kristus i berget. Jag tänker börja med en protetia, som en kvinna vid namn Lisa Johansson från Vilhelmina, vid tre tillfällen skrivit ner (1949, 1954 och 1963) en berättelse som hon hörde som barn.

Det var hennes mormor (död 1914) som hade berättat följande för sitt barnbarn.  (förkortade version).

På den tiden när Jesus gick här på jorden och predikade för folket lärde han och förutsade hur det skulle bli här på

de yttersta tiderna. Det skulle bli sådan otro och synd, krig och pest och hungersnöd, så folk skulle förgås i stora skaror men ändå inte kunna få tro på att det finns en evighet. Så länge människorna brukar jorden i sitt anletes svett och vårdar den som Guds gåva, så har vi frid och så länge inte alla tungomål känner till kristendomen, utan

dyrkar avgudar och tillber döda ting, eller vilda djur, kommer inte dommens dag.  Profetian säger också att människan med tiden ska bli allt mer uppfinningsrik och "åka efter eldfrustande hästar osv. Det kommer att bli som ett Sodom och Gomorra. (min kommentar, det är ju kännt gm. Bibeln att det förekom mycket homosexialitet där, och Gud lät ju det området förgås gm, eld.) Men Herrena hand vilar över jorden blott en tid.

Då skall Kristus börja visa sig på jorden därför att Gud älskar sitt folk och vill att de ska bättra sig och tro på honom

och sonen som han sänt för att lida och dö för våra synder. Det finns ett land som har bilden av Kristus begraven i

jordens innandöme. I den yttersta tiden ska denna bild blottas. Gud har bevarat detta land från krigets fasor en tid

och skall så bevara det så länge bilden är oskadad. Men en dag blir den krossad och då vänder Gud sig bort från detta folk och sänder ut alla slags vedermödor, som blir sju gånger sjufallt så stora som andra lands vedermödor.

Mormodern visste inte var den bilden fanns, men hon visste att Bibeln talade om den och när barnen frågade när den dagen skulle komma och hur det skulle bli fick de svaret att den stunden och dagen vet ingen.

När Lisa Johansson fick reda på fotot om bilden i Kristinebergsgruvan, påminndes hon om den berättelse hon hört som barn, ungefär 50 år tidigare.   Under denna berättelse finns tre stycke diktverser som lyder så här...

I hårdsprängt berg

med blygrå färg.

En frälsargestalt

som famnar allt.

Han stiger fram

ur grus och damm.

Mästaren är här

han städs är här.

Ur skrovligt berg

ett bud med märg.

I vardags tunga id

tag mot min frid.

Denna dikt med sitt ålderdomliga språk torde väl härstamma från samma tid då mormodern som här berättas om

levde, alltså i början på 1900 talet.  Och nog får man ju vara tacksam för att Kristusbilden blev bevarad, även om

den nu är överskyld med sprängsten, det blev ju så mycke besökare där så det gick ju inte för gruvarbetarna att

jobba, och det var ju riskabelt att ha oskyddat folk nere i gruvan också. Nästa gång jag skriver skall jag berätta

hur och när denna förutsägelse hände, och hur arbetarna upplevde det. jag har hört sägas att det skall vara en

bärade del i gruvan just detta ställe där kristusbilden visade sig, så om den blivit bortsprängd så har det blivit

en svår katastrof.  

 Välkommen nästa vecka önskar Sonja.

Hej kära bloggbesökare, vi har väl på olika håll varit och tänt ljus på våra nära och käras gravar, under helgen som 

gått, det känns så fint att få göra detta även om man vet att dom som ligger där inte har någon aning om detta,

men det ger liksom tillfälle att få umgås med dom en liten stund, och tänka på dom lite extra.

Det skulle också behövas lite extra ljus nu, både ute och inne då snön lyser med sin frånvaro eftersom

det är så pass varmt, så blir det ju duggregn i stället. Jag hade ju lovat att skriva om Kristineberg i dag, men det

var så mycket material som jag fick tag på, så jag måste välja ut vissa delar bara annars blir det alldeles för långt.

Så jag tar till min bok om hösten och spinner på det temat i dag. Först en liten kortis, som heter just november

Novemberdagen hänger sina trasiga dimmgardiner

i trädens kala grenar.

Regndiset fäster frusna droppar däri.

Men vinden river undan, flortunna gardiner

för att försöka släppa fram ljuset...

Kanske för att vi skulle få en glimt, ges ett hopp

glimmar solen plötsligt fram mellan molnen.

Kanske för att vi inte skulle förtvivla, utan veta att Du finns.

Du,som är världens ljus !

Och sedan en dikt med många verser, som handlar om livet.

Jag kallar den LIvets älv.

Så hastigt vårt liv rinner bort, likt brusande älv som hastar mot havet.

Ung, full av liv och stora förhoppningar, sökande efter äventyr som älven,

kastar sig utan betänkande, nerför stupet i forsen.

Livet känns oändligt, liksom havets oändlighet.

Så plötsligt en dag, finner man sig stadgad, lugn, utan behov av brusande hav,

forsar och äventyr, Varje dag har nog av sitt bestyr.

Är mitt uppe i livets höjdpunkt, livets sommar, den bästa och rikaste tiden,

tänker man så här efteråt. Men upplevde man det ens då, lät man bara tiden gå?

Följde bara med strömmen, som en viljelös stock, som flöt med i timmerrännan.

Vaknar kanske upp av höstens friska vindar, med färggranna blad och mognande frukter.

Upptäcker, barnen behöver oss inte längre, vart har tiden tagit vägen vårt liv ! Vad gjorde vi av det?

Älvsfåran har blivit bredare, stillsammare, längtar inte längre så intensivt, efter att få möta havet,

längtar inte längre att uppslukas av dess oändlighet. Börjar vilja dra ut på tiden, ta det lugnt ett tag

vill komma fram till frågan, vem är Jag?  En medvetenhetens solstrimma lyser plötsligt upp dagen,

hösten är vacker, oändligt vacker, men inte oändlig... liksom ingenting annat i livet.

Kanske är detta livets största tillgång, så väl i glädje som i sorg. Ingenting är för alltid.

Höstluften är klar, likt eftertankens klarhet men kall, lemmarna vill stelna likt älvsfårans vatten.

Vattnet som binds av nattgammal is. Men värmen på dagen har en förunderlig förmåga,

att mjuka upp stelnade lemmar och nattgammal is. Så värm varandra, medan isen ännu kan brytas

och drömmarna ännu gro i människosjälen, likt glittrande vågtoppar på höstgrå älv.

Livet är inte oändligt, medan det finns tid, låt oss inte stelna till is. Låt oss glädjas åt senhöstens sol.

även om solens leende är fyllt av iskristaller, vi går ju mot vinter.

Livet själv skall en dag stelna, liksom älvsfårans vatten, under himmelens grå krematorierök.

Livet är inte oändligt,  men evigheten är.....

Nu skall jag sluta för i dag, hoppas att ni inte tyckte att denna jämförelse med älvens årdtidsförändringar,

och våra liv, bara gjorde livet tråkigt. Jag tycker det är ganska lika på något sätt, vår ung och pigg = yster-

vårflod, sommarens gilla gång i medelåldern, liksom stelheten i gamla leder, och frusen nattgammal is. Men

det allra bästa återstår en gång, att få bo i Herrens hus i evigheten lång. Det erbjudandet har vi ju alla fått,

det är bara att vilja ta emot. Genom att säga tack Jesus.  Ha det så bra tills vi ses till veckan, önskar jag Sonja.

Välkommen till en stund tillsammans med mej denna vackra oktober morgon, lite

kyligt men klart och soligt så det är ljust trots att vi inte har någon snö ännu, det kom

lite snö förra veckan som låg kvar ett dygn ungefär. Men nog avstår jag vintern ännu ett tag.

Ja som ni ser av rubriken, så tänker jag skriva lite om Allhelgona tiden eftersom det är den

helgen som vi nu går in emot. Jag och min man har tänkt besöka våra föräldrars gravar

i Botsmark och Hörnefors, där vi har våra nära och kära begravda. Så jag börjar med en

dikt som heter...

ALLHELGONAKVÄLL

I allhelgonatid, vi tänder våra ljus

och mörkret trängs undan, av 1000-tals ljus.

En kärleksfull handling, vid grav efter grav

till minne av kära, snart ett glimmande hav.

Symbolen att död, för från mörker till ljus,

graven är dörr blott till vår faders hus.

SORG

Där inga ord längre finns, i förtvivlans yttersta gräns,

vet Du alla suckars tysta rop och hjärtats hela ensamhet.

Där inga tårar längre finns, i torra ögons gråt

vet Du, smärtans hela glöd och torra strupars kramp.

Där ingen tröst mer finns att få, Du vet vår utsatthet

Du ser den tomma handens bön, Du vet dess ensamhet.

Där inget ljus i mörkret syns, finns Du ändå Gud

det hopp som aldrig svikit har, Du är det enda jag har kvar.

HAN

I sorgen finns Han, som är glädjens källa,

i mörkret, Han som är livets ljus.

I gråten finns Han, som vet våra tårar,

i smärtan är Han, som var smärtornas man.

I tomheten finns Han, och fyller behoven, 

i brännande törsten, Han livsvatten ger.

I kylans natt, finns hans kärleks värme,

i hopplösheten, Hans ord består.

Se jag vid din sida går, och omsluter Dej

på alla sidor, intill tidens ände.

DET ALLRA BÄSTA

Det allra bästa återstår, har Herren Jesus sagt,

det allra bästa återstår till slut.

När år till år, vårt liv har lagt, vi vila får till slut.

Den som på Jesus Kristus tror, skall aldrig nånsin dö.

Vi skall vila blott och gro, får evighetens frö.

När denna tid har nått sitt slut, är uppståndelsens dag

i glädjesånger brister ut, hos Herren du och jag.

Då skall ej sjukdom eller död, förmörka våran sång

nej Jesus köpt oss med sin död, till evigheten lång.

Det allra bästa återstår en gång !!

Ja, detta var några av mina dikter som jag ville dela med Er, så här i Allhelgonatid.

Jag vill önska Er en god och ljus minneshelg, efter era kära.

Välkommen nästa vecka, då jag har funderat på att skriva om Kristineberg, gruvan

där en kristusbild visade sig efter en sprängning. Det är en annorlunda händelse.

Sonja

Hej igen, som ni ser fortsätter jag med hösttemat ett tag till, vi har ju så fint höstväder snudd på sensommar,

i slutet på oktober. För min del får det gärna vara så ett tag till jag längtar inte precis efter vintern, så därför några

dikter till i ämnet...

Oktoberlönnen vinkar ännu övermodigt

med sina glittrande guldpengar.

Slösande med sin rikedom

låter vinden stjäla dem,

kastar dem mot himmelen

för att låta dem falla mot marken.

Snart skall rikedomen devalveras

försvinna i intet...

Liksom vår tids banker, har förslösat

sin rikedom, våra pengar! Bara siffer-

kombinationer på papper utan någon

värdegrund. Så går det när mammon

blir vår Gud. Då blir vi, liksom lönnen

avklädda och nakna, när tiden är inne.

Avlövade, speglar björkarna

sina rakborstliknande kronor,

i älvens,spegel blanka vatten.

Står där nakna, osminkade,

avslöjade,in på bara stammen.

Längtar snö, att skyla sig med.

Men hösten gömmer ännu vintern,

bakom sina tunga ögonlock.

Frostens vita andedräkt,

förråder dock, i morgonkylan.

Det jag skall skriva om nu, hoppas jag att någon av er har varit med om som barn, i så fall blir jag glad om ni vill skriva och berätta det i en kommentar. Eller kanske skriva lite på E- post där vår adr. är  sonja.harry@crossnet.se

HARTS FIOL

Jag hörde en kväll en melodi, jag inte hört på länge,

de var inte musik så välstämd och fin,

det som lät bakom min kvälls rullgardin.

Men jag stod där och njöt, av dess disharmoni

och jag kände mig glad inuti.

Det där instrumentet, jag även trakterat

och säkert rätt många, med det irriterat.

Det spelats av bröder och systrar förut,

de känns riktigt skönt, att det ej tagit slut.

Fiolen en tråd, en bit harts ger ljud i stråken,

den spelar man på, gömd bakom kåken.

Nog låter det illa så det räcker till,

men ändå så gärna jag höra det vill.

Då öppnar jag fönstret, för att titta ut

men vips, så tar genast musiken slut.

Jag ropar ut i mörkret, att de får gärna spela,

jag gillar höra tonen, från min barndoms gistna fela.

Men ingen mer vill spela, det minnets melodi,

jag hör hur någon viskar, kom hörni sticker vi...

Hon kan ju inte vara klok, hon blir ju rent av glad

hon tror visst att vi spelar nån slags kärleksserenad.

Vi går till någon annan, nån som blir riktigt grön,

och jag står där ensam, nog är otack världens lön.

Ja, men jag som gammal hartsfiolspelare, borde ju veta att det var ju roligare att spela där man fick ovett, och

till och med stryk, kanske var det behov av lite spänning i livet. Det våra dagars ungar tar ut på det brutalare sätt.

På vår tid kunde vi också roa oss med lite, kurragömma i höstmörkret, då jag minns, det kunde kännas så här...

Jag vet att någon, finns nånstans

att någonstans, finns någon.

Men någon, syns ej någonstans,

jag hittar någon, ingenstans.

Ej någonstans, det någon fanns

ej någonstans, finns någon.

Ej någon här, ej någon där

jag undrar just, var någon är??

Ja, också i vår upplysta tid, kan det vara svårt att se varandra, särskilt om man kör bil och någon som går,inte har

reflexer på sig, i dag finns det ju så bra reflexvästar att köpa, men vanliga reftexbrickor duger också. Det är en

billig livförsäkring. Välkommen nästa vecka, då lämnar jag nog hösttemat så länge. Ha det så gott önskar jag, Sonja

Hej och välkommen till en annan temavinkling, det är väl bäst att jag passar på nu att skriva om hösten, innan

vintern har gjort sitt intåg även här nere vid kusten, som den ju redan gjort längre upp här i Norr-Västerbotten.

Här har vi haft och har fortfarande fantastiskt soligt och vackert väder, även om det nu är några kallgrader nu åtminstone på nätterna, Så nu börjar jag med några av mina dikter från min höstbok som har samma tittel

som temat.

Sommaren har börjat klättra ner från träden,

i sina färggranna kjolar,

Offrar sina sista blad, täckande marken

att beskydda vårens knoppar.

Rönnen står frostigt leende,

med rödklasade läppar

Väntande vinterns frusna fåglar,

längtar, vårrens barfota dans.

Ja, nu väver hösten en gobiläng,

innan frosten blir för sträng.

Nu sömmar hösten, med frusen hand,

ett broderi i höstlövsbrand.

Färgerna stämmer precis,

på naturens vis.

Skönt för vårt öga att vila på,

mot bakgrund av himmel blå.

Nu väver hösten en färggrann matta,

om några veckor vi bort den kratta.

Ja hösten väver sin väv till lyst,

tills frosten väven för häftigt kysst.

då river höstvinden väven ner,

att marken värma behövs den mer.

Nu stoppsr hösten det täcke som,

den vårens knoppar vill bädda om.

Oktober aspen, vinkar övermodigt

med sina glittrande guldpengar.

Jag njuter av färgerna, hör suset

känner dofterna, som nästan berusar.

Jag känner mig lycklig,

jag känner mej rik.
Än fungerar Guds skapelse !!

Men havet det sjunger en sorgesam sång,

Månen sover i nedan.

Sommarn som kom häromdan någongång,

den är över redan.

Vinden krafsar i hösttorrt gräs,

som om den glömmt kvar någonting.

Kanske ett minne som sommaren gav,

ett bevis på att sommaren var.

En blomma, en doft, ett blad...

Höstvinden spelar på stråken sin,

på stelfrusna grenar han drar melodin.

Han har allt en vissen fiol,

vi ryser och tänker på vintern i fjol.

Havets skummande vågor jag hör,

som slår basens akord.

Och torkade löv en balett för mig gör,

på vår frostbepudrade gård.

Dansar till höstens melodi,

det ligger sorgmod däruti.

........

Men nu tittar piggögda solstrålar in,

genom fönstret i stugan min.

Det lättar mitt sinne, 

jag tänker minsann,

Nog är hösten ändå, förunderligt grann...

Detta får räcka, med tankar om hösten i dag, så ni orkar komma tillbaka ännu en gång till, på samma tema, om

inte vintern överrumplar oss förståss, då får jag väl halka med på detta tema. Ha det gott, vi syns nästa vecka,

hoppas jag, Sonja.