Hej alla glada som tittat in på min blogg denna vecka, kanske har ni till och med saknat mej, jag har varit bortrest

några dagar, och då blev det inget bloggande som ni som kollat har märkt. Men bättre sent än aldrig hoppas jag på

att ni tänker. Ja nu är det som sagt snart påsk, och nästa vecka är det ju den så kallade stilla veckan då vi får följa Jesu lidande och höra om hans uppståndelse, en härlig tid både i kyrkohistorien och i naturen som håller också den på att uppstå då nytt. På min resa fick jag se en hel del vårblommor, men Påskliljor finns ju också att köpa här nu,

köpte för ett par veckor sedan 60 st. för bara 20 kr. Jag kom till kassan med en bukett och en tjuga, och fick veta att jag fick två buketter till för det priset. Jag fick ju en underbar påsklilje bukett, men kände mig nästan stött å Påskliljornas vägnar. Och kunde inte låta bli och skriva en Påskliljedikt till skaparens och skapelsens ära. Se här...

PÅSKLILJORNA

Som i jubelsång

lyfter Påskliljorna sina huvuden mot skyn,

till skaparens ära.

Som i tacksägelse

för livet som överlever döden.

För pånytt- födelsens

fantastiska under i vårtid.

Lyser likt solen

i sitt uppståndelse ljus.

En ljudlös lovsång

men fullt hörbar, inför våra ögon.

Disignad av en mästare.

Vårtecknen i naturen i övrigt, här uppe i norr är väl inte så många, men Tofsvipan har kommit och här nere på älven

smälter isen så att vattnet porlar, men metervis av is finns nog ändå där under, men vi vet ju att det brukar gå fort

när våren sätter igång på alvar här uppe, då brukar man varje gång bli överrumplad av värmen.

Fast ännu tvekar våren i morgonkylan,

men flyttfågetsträcken börjar

måla sina plogar i skyn,

i full visshet.

Man bevingade jubelkörer,

fyller tomrummet i morgonljuset.

Tänder en längtans brand i hjärtats

vindpinade hus.

Jag gläder mig som ett barn över allt påskpynt som nu finns i affärerna, kycklingar, vackra fjädrar och påskägg i

olika storlekar och färger, ock allt möjligt härligt i godisväg. Men det finns ett problem, mina barnbarn är föräldrar

själva nu för tiden, och dom här barnbarnsbarnen får inte, eller kan inte än, äta någe godis, så det får bli något

annat i ägget, vad det nu kan bli ?  Själv får jag också vara försiktig med sötsaker, för risken att få diabetes. Men

man får vara glad att vi har råd och möjligheter att kunna köpa något annat än det som  bara hör till livets nödtorft.

        Apropå det såg ni i Norran  "PÅSKTRÄDET" en familj i Tyskland, hade dekorerat ett stort träd med 9 800 påsk-

ägg varje år sen 40 år tillbaka. Dom behövde nog inte så många ägg i början,för trädet har förståss växt en hel del

sen dom började. Detta kan man väl kalla äggfrossa. Har ni förresten tänkt på varför ägg och kycklingar har blivit synboler för påsken ?  Nu finns det ju varma hönsgårdar och äggkläcknings maskiner, men innan det fans sådana finesser var det för hönorna som för vanliga fåglar att dom lade sina ägg, när det började vara varmt ute, och så

slutade när det blev för kyligt för kycklingarna att vara ute.

Man kan ju skicka en höna eller get till någon fattig kvinna, och ge det som påskgåva till "stora barn". Det fick jag

i julas, i ett paket med en plast get i, och tyckte det var väldigt rolig att se att mina barnbarn tänkte så långt.

Tack för i dag, hoppas ni orkar läsa mitt uppdämda skrivbehov, och fått något utbyte av det, vi hörs till veckan då

blir det nog bara Påskdikter. Allt gott till dess önskar jag er, Sonja

.

P.S Gå gärna till någon kyrka så ni får uppleva Påskbudskapet i dess fulla kraft,  välkommen till Missionskyrkan,

den Rosa kyrkan nedanför Max-grillen, där skall jag vara mötesledare. D.S

Hallå på er där ute första lördagen i April, i  dag är det inte narrardagen, som det var i går, men jag skall skriva

några vårdikter och då  vet man ju inte med säkerhet att det stämmer med hur vädret blir här frammöver, men

jag ha sett skatorna lyckligt dansa fram på skaren, och samla kvistar till att bygga bo, och dom brukar ju veta när

tiden är inne. Så jag kommer att köra lite små kortisar om vårvinter och vårtecken. Hoppa ni vill hänga med...

I en susning, anade jag våren,

i den kala björken en gråkall marsdag.

Ja den finns i korta ögonblick

som flyende toner i vinden,

som en aning, en känsla, en dröm...

Ännu fäller himlen frusna tårar,

över redan svunna vårar.

Och den täta snöyran i April,

sliter vägarna, ur händerna på oss.

Snöflingor nu ?

ett slags naivt frosseri, finns mer än nog...

Tungt för redan onda ryggar.

Vårvinter-solen har redan klätt av björkarna,

deras vinterkläder, står där nu nakna,

med svarta grenar, längtar värme och vår...

Motvilligt, drar sig vintern undan,

i vårens klara morgonljus,

långsamt bortdunstande...

Och stenarna stryker sina vintermössor

bakåt på skulten,

låter sina kala hjässor värmas av vårsolen.

Isen morrar oroligt,

över älvens ännu osynliga vatten.

Snart skall den riva,

ett skådespel att längta till.

Överrumplad av värmen,

ger Kung Bore opp

då smälter de frusna,

hårdheten släpper sitt grepp,

mjuknar i kärkens värme.

Och på den grå trotoaren, 

går livet fram,

utan att någon tänker på det.

Går emot våren...

Ja, vi får hoppas att vi snart ser några flera vårtecken, det går som långsamt här uppe i norr, med våra fortfarande meterhöga drivor, men när det väl sätter igång brukar det ju gå fort. Då bryter våren ofta ut här på några få dagar.

Det ser vi fram emot, jag önskar er alla en trevlig helg.  Sonja-

Godmorgon, rubriken i dag kan ju vara dubbelbottnad, upptäcker jag nu sedan jag

börjat skriva, det kan ju betyda att vi går emot våren efter denna långa snörika vinter. Men det kan ju också betyda i den tid vi lever nu, tillsammans i världen

och allt som händer där. Jag var inbjuden till en kyrka för nån vecka sedan, där var det först lunch servering, och någon började klaga på den långa vintern och att vi bodde på alldeles fel ställe som hade så kort sommar. Då sa en annan dam,

ja nog har vi långa vintrar och snö och kallt, men tänk ändå vad vi har det bra som bor i Sverige, både matrielt och vädermässigt. Och vi alla måste ju ge henne rätt.

Då hade den stora jordbävningen och sunami-olyckan just drabbat Japan, vilket också sedan ledde till den svåra kärnkrafts katastrofen, som ju pågår än och som

vi väl aldrig kommer att veta vidden av. Dess efterverkningar kommer väl aldrig att riktigt försvinna. Kärnkrafts avfallet här i sverige beräknas ju behöva förvaras djupv nere i urberget, väl inlkaplats i koppar och betong, i hundra tusen år. Hur

nu det skall gå till ?  Man fattar inte hur vettiga människor överhuvud taget kan

fundera på att bygga något så riskfyllt. Nu säger man ju i våra trakter är det ju

inte lika instabil grund att bygga på. Men det kan ju hända andra olyckor, som

bränder, flygkrach, krigsanfall m. m. s. Man kan ju hoppas att "bestämmarna" blir försiktigare i fortsättningen. 

Sen är det ju på flera andra ställen det också varit jordbävningar sista veckorna.

Och sen alla dessa inbördeskrig som pågår i flera länder, för att människorna för-

söker få frihet från grymma diktatorer och längtar efter demokrati och rättvisa.

      När Jesus gick här på jorden, undervisade han sina lärjungar om att jorden

skulle gå under en gång, det var i  den yttersta tiden, då frågade lärjungarna vad som då skulle hända, då sa Jesus att jorden skulle bete sig som en kvinna i föds-

lovåndor, den skulle häva sig upp och ner som i smärta, och människorna skall stå rådlösa vid havets och vågornas brus. Och Jesus sa att vi som hade hört hans ord

skulle se på tecknen, och vända sig i tro till honom och förstå att tiden är kort.

Jag har skrivit en dikt om detta för några år sedan, som lyder så här...

I VÅR TID

Nu rasar murar, nu öppnas dörrar

och världens härskare får gå.

Och vid havets och vågornas brus,

syns människorna rådlösa stå.

I Herrens ord, där kan man se

i ändens tid skall det vara så.

Då har Gud öppnat stängda vägar,

så judarna har fått komma hem.

I deras hjärtan brann en längtan,

till Israels Jerusalem.

Ty därifrån har kristus kommit,

Guds eget folk, som vilsna gått

som ordet säger, i ändens tid

har de nu landet återfått.

Om landet skulle vara strid

och onskan råda i denna tid.

Se dessa tecken, Jesus sa

då nalkas er förlossnings da. 

Han kommer till vår frälsning sänd,

o, kristenhet, håll lampan tänd !!

Detta kanske känns som ett tungt och svårt inlägg, och jag funderade mycket på

att skriva om något helt annat, med då kände jag också att det var ju så aktu-

ellt just nu och eftersom jag hade den här dikten sen förut så tyckte jag att det

kändes lite fegt att inte ta upp detta. Ock vi som är kristna förstår ju att tiden

för Jesu återkomst börjar närma sig, då han skall hämta de "sina". Om du som

inte är kristen läser detta och börjar förstå att det bibeln säger är sant eftersom

det som står där går i uppfyllelse mer och mer. Om du skall bli räddad för evig-

heten, behöver du bara med ärligt hjärta be att Jesus skall komma in i ditt hjärta och direkt kommer du att uppleva en underbar förändring, och frid. Det är det bästa du kan göra i ditt liv.  Guds välsignelse vill jag nu önska er alla.  Sonja

Godmorgon och välkommen en stund till min blogg som i dag skall handla om tyst-

nad, som jag ju har skrivit om ett par gånger förut. Det händer ju så mycket som

är svårt och jobbigt just nu i vår värld, så om jag skulle ta upp det som ämne är

jag rädd att det bara skulle förstärka förödelsen i brist på möjligheter att hjälpa.

Och dom mesta nyheter i övrigt är ju också mest skrämmande, bl. a. när man kan

läsa om att i Sverige blir vart tredje barn aborterat, det svider i mitt hjärta, som

ni förstår ni som läst om min lycka över barn, barnbarn, och barnbarns barn. Så

jag kände ingen lust att skriva någonting alls, men då kom jag ihåg mina dikter

om tystnad. Dom kunde jag ju använda, nu då jag helst ville vara tyst men ändå

göra mig hörd på detta sätt.

Morgon tankar

Hur skall vi kunna behålla

nattens omslutande ordlöshet,

i morgonens klarhets ljus?

Och i dagens alla uppvaknings ljud.

Måste vi ? Borde vi?   Nej !!

Vi har haft vår stund...

Vår vila i tysthet.

Nu vaknar dagen. 

Och vi får vara glada

att vi att vi lever !!

GRIP DAGEN

Grip dagen som Gud dej ger.

I den vintervita snön,

fördubblar solen sitt morgonljus.

Gud finger skriver in

ännu en dag av nåd,

i vår historias dagbok.

En oanvänd dag till oss utgiven,

låt oss gripa dagen i glädje. 

Den här dikten skrev jag bara ner spontant för att den passade till det som jag skrivit först.  Nu vill jag återgå till ytterligare några tankar om tystnad.

TYSTNADEN

Tystnaden, kan vara tung att bära,

om man måste bära den...

Tystnaden, kan vara ljuvlig att möta,

när man själv väljer att vara i den.

Komma bort från ordbrusets surrande ljud,

komma in i tystnadens mjukhet.

Som lindad i bomull, tänker jag mej,

Omsluten, omsluten, omsluten !!

SVÅRFÅNGAD FÅGEL

Tanken på tystnad, har blivit för mej

liksom en fågel, på flyende vingar.

Jag ville den fånga, ta in den i mej.

Men...kanske då... blev jag också

som fågeln själv en fånge ??

Tystnadens tanke, en ängel ? ett spöke??

som ordlösa visar sin bild.

Jag blir liksom aldrig från tanken skild.

Men kanske ändå, jag borde förstå

att ordrikedomen är en gåva att få.

LAGOM

Jag ville, jag kunde, en tid vara lagom.

Tyst... fasten inte helt stum.

Att jag kunde ordlös, bara lyssna...

fast folk kanske skulle bedöma mej dum ?

Men kanske det kunde göra mig fri,

från ordrikedomens slöseri.

Att vara lagom, fattig på ord,

min Gud det vore mig nog.

DU FINNS

I tystnaden

talar Du lågmält till mej.

I mörkret

är Du mitt ljus.

I hopplösheten

mitt enda hopp.

I vinden

hör jag Din röst.

I ensamheten vet jag,

Du går vid min sida.

Jag är inte ensam...

Ja nu har jag fått tala med er en stund om mina tankar om tystnad, hoppas att ni fått ut något av detta jag kan också känna mej lite otacksam, över att jag ibland

blir ganska trött på alla tankar och ideer som kommer över mig. Men är man som 

jag skrivare, så kan det ju vara bra att ha.  Ha det så bra  ni också önskar jag,  Sonja.

Hej, och välkommen till en stunds fortsättning på mitt senaste tema "Släktband" i dag skall jag berätta om mitt tredja barnbarns barn, en liten härlig kille som heter Gabriel och nyss fyllde 2 år. Men vi kan väl börja vid vårt

första möte. Han bor i Märsta, så det är tyvärr ganska långt emellan oss ca. 75 mil ungefär. Vi blev ditbjudna på

dopfest, och ville så gärna vara med så vi satte oss i bilen och for, fyllda av förväntan. Jag hade "pratat med honom" i telefon många gånger, trots att han inte kunde svara något än så hörde han ju min röst, och började

också jollra med så småningom. När vi så träffades på dopdagen, såg han ointreserat på mig med sina stora blå ögon, men när jag började "jollerprata" med honom som vi gjort i telefon så log han stort emot mig, och jag blev

så glad, tror faktiskt att han kände igen min röst. Hans mamma Lina hade bett mej skriva något som jag kunde

läsa i kyrkan, vid dophögtiden så det gjorde jag. Så här skrev jag...

                GABRIEL !

  Vårt älskade lilla barnbarnsbarn.

           Välkommen till oss,

  Välkommen till din stund på jorden.

Vi samlas i dag i glädje och tacksamhet

                  till ditt dop.

Då du får bli upptagen, i Guds stora familj

         och i hans kärleksfulla famn.

  Han skall beskydda dej,  på din  livsväg.

                 Älskade Gabriel !

Nästa gång vi träffades, var här i Skellefteå det var bara några månader efteråt, då var dom här för att besöka

både morfars och farfars, som bor här i Skellefteå trakten. Jag var jätte glad för att få träffa dom igen, särskit

att få se Gabriel igen, han var så glad och gullig men nu tror jag inte han kände igen min röst, vi hade nog inte

pratat med varandra i tel. på länge. Då han blev större tyckte han inte att det var så intresannt längre kan jag tro.

         Nästa sommar då dom var hit hade han mycket spring i benen, och han var jätteduktig på att sparka fotboll

trots att han bara var 20 månader. Hårda och långa bollar sparkade han, och när han på hösten började på dagis

fick han vara med i 4- åringarnas fotbolls lag, så man kan ju undra, vad månde bliva? Mamma Lina brukar säga att hon räknar bara med att behöva jobba så där en 15 -18 år till. Sedan är nog Gabriel fotbolls proffs någon stans,

ja den som lever får se...

         Dagen efter hade vi kusinträff här ute i trädgården med grillparty , och trevlig gemenskap för kusinerna som inte träffas så ofta då dom bor på olika håll, Linas bror Magnus kom flygandes från Pajala, där han varit hos sin flickväns familj, men annars bor också han i Märsta, då Gabriel blev glad att det kom någon han kände såg man.

Sara och Mattias kom med sin lilla flicka Alina, som jag berättat om här tidigare, och Saras bror Robert med sin

flickvän Angelika som väntade vårt tredje barnbarnsbarn deras lilla Moa då, som jag också skrivit om förra veckan.

Kan ni förstå hur rik och lycklig jag kände mig då, att ha alla dessa guldklimpar omkring oss tillsammans åtminstone

för en aftonstund. När jag kollar i min almanacka för den dagen har jag skrivit  Lycka. Lycka , Lycka !!!

         Näst kommande dag var det dags för hemresa för Märstaborna , dom skulle flyga ifrån Umeå, så vi körde dom

till Umeå med bilen, så fick vi vara tillsammans ett tag till.  Ja mötas och skiljas är livets gång.

          Men nu i Januari när jag hade mitt födelsedags firande, träffades vi igen, jag var lite orolig att Gabriel inte

skulle känna igen oss då, men han såg då inte blyg ut när ni kom utan plockade snabbt fram lite bandyklubbor och

bollar som han tyckte vi kunde spela med, och det gjorde vi en stund innan det bar vidare till Stockholm och födelse

kalas för mej, och för Ankis flicka som också heter Moa, som fyllde fyra år just den dagen. Vi var på en fin restau-

rang mitt i stan och åt jättegod mat, plankstek, för mej och några av dom andra vuxna, barnen åt pasta eller ham-

burgare så det fanns något för alla smaker. Vi var 16 st tillsammans i gänget, det blev en mycket trevlig tillställning

med tal och sång och presenter för mej och Moa.

         Nu håller jag på att längta till nästa "Gabriel träff" kanske det blir till påsk, dit är det ju bara ett par månader.

Måste berätta om när Gabriel fyllde 2 år, då fick han förståss många paket av mormor Anki med familj, och paket

som vi skickat m.m. till Ankis barn, sex stycken hade förstås också med paket. När Gabriel satt där med alla paketen tyckte han nog att det blev orättvist, så han gick och delade ut sina paket ett till varje. Så det är väl ett fint bevis på att han har ett gott och generöst hjärta, vårt älskade lilla barnbarnsbarn Gabriel, änglalik inte bara till namnet.

Nu har jag öst ur mitt hjärtas fulla glädje och tacksamhet, över vad livet gett mig som mor, mormor och som mor-

morsmor, hoppas att ni tyckt om att läsa om min berättelse Släktband. Nästa vecka blir det något helt annat.

                                                  

                                                  

      Välkommen tillbaka då önskar jag, Sonja.

Hej igen, som ni ser är jag fortfarande inne på detta fantasticka ämne släktband, är det inte förunderligt hur våra

släkter byggs upp och familjernas olika delar byggs in i varandra. Säkter följa släkters gång, som det står i den gamla psalmen.  Just nu vill jag berätta om vårt tredje barnbarnsbarn, Lilla Moa som vi fick träffa första gången när hon bara var 4 dagar, då var hennes nyblivna föräldrar Robert (vårt barnbarn) och hennes mamma Angelika på

väg från BB, och kom förbi för en "ammningspaus" till vår stora glädje. Jag har ett stort kort hängandes på väggen i

mitt sovrum med lilla Moa i famnen på mormorsmor som ser mäkta stolt ut, precis som om jag hade någon del i det fina resultatet, och det har jag ju på sätt och vis, det ligger ju i släktbandet. (Mina två tidigare nämda barnbarns -barn Alina och Gabriel pryder också denna vägg, så ni må tro jag känner mej rik varje gång jag ser korten på dem.)

             Nästa gång vi träffades det var till jul, då hade Moa redan blivit fyra månader piggögd och jollrande, då var också hennes kusin Alina med, till glädje för oss vuxna, mer ä'n alla julklappar. 

     Sedan blev det dopfest den 8 januari  2011. Som vi hoppas skall bli ett Gott nytt år för oss alla i släkten.

 Vi samlades först i Burträsks kyrka, som faktiskt känns lite speciell för mej eftersom min systers make

varit kommunister där i några år. Och nu arbetar ju vår dotter Lena där med barnverksamhet och sångare själv,

hon som alltså är mormor både till dagens huvudperson Moa och lilla Alina. Denna dag döptes lilla Moa genom dopets

välsignade vatten, på sitt lilla vackra  in i Guds församlingg och till medlemskap i himm. Hon fick sedan det fina namnen Moa, Ida, Viktoria. Och fotiblixtarna lyste upp rummet i januari mörkret. 

              Efteråt blev det dopkalas i församlingsgården, med många nya ansikten både för oss i Roberts- och

Angelikas släkt.  Där kom detta med släktband verkligen till sin rätt eller ska jag säga spets. Vid samma bord där

vi satt kände vi inte igen någon, med det visade sig att en av damerna där var från Hörnefors där jag växte upp,

en kul grej för oss båda. Och detta ledde till att vi började berätta om var vi bott och bodde nu, och på vilket sätt

vi var bekanta med dagens lilla huvudperson. 

              På ett  bord i rummet låg alla dop-precenterna, som sedan skulle packas upp och till det fanns många villiga

små händer som ville hjälpa till. Glada föräldrar visade upp och berättade om vem givarna var, många minnessaker

som Moa kan ha glädje och nytta av långt fram i livet.

              Nästa gång vi träffades var det födelsedagskalas för mej gammelmormor, som nyss fyllt 80 år men hade

dubbelkalas med en betydligt yngre dam nämligen Alina som fyllde 3 år i samma vecka, så det blev också en god

och härlig släktbands gemenska

Tack för i dag, nu skall jag bara försöka få tag på några fina bilder av barnen jag berättat om, hälsningar Sonja !

                                      Här ser ni lilla Moa i sin gå-stol

Ja nu fortsätter jag på samma tema som ni ser, och vill berätta om vårt nästa barnbarns barn, som är en liten kille som nyss fyllt 2 år. Han heter Gabriel, och ser också ut som en liten ängel, ljus i hyn och ljust lockigt hår och stora

klarblå ögon, ett riktigt charmtroll.  Han är vår yngsta dotters barnbarn, hon är ljus och blond, i motsats till vår

äldre dotter som är mörkhårig och mörkare i hyn, som sitt barnbarn Alina som jag berättat om här ovnför.

        Gabriel och hans blonda vackra mamma Lina bor i Märsta. Vi var där strax efter jul och jag blev så glad att han

han kände igen oss sen förra sommaren då dom var här hos oss i Skellefteå och hälsade på några dagar.  Då var han

bara drygt ett och ett halvt  år men jätte duktig på att sparka fotboll, hårt och långt orkade han sparka trots att han var så liten. Boll var också en av de första ord som han sa. När han sen som drygt ett år började på dagis, fick han vara med i 4-åringarnas fotbollslag. Han är liten men naggande god, som man brukar säga. Mamma Lina brukar skoja ? om att hon inte skall behöva jobba mer än en 18 högst 20 år, sen tror hon att hon har ett fotbollsproffs som försörjer dom. Ja den som lever får se. Synd nog är det inte något för mej och min man att räkna med, att få vara med om,  men vi får ju vara glada att vi fått seoch uppleva, våra tre första barnbarns barn.

leva och se våra tre barnbarns barn som vi har nu.

Hej och välkommen till en fortsättning på detta med barn som jag skrev om förra veckan, som ni ser av rubriken

skall det nu handla om släckten i dag, ja inte hela tjocka släkten för då skulle det bli en hel roman, av barn, barn- barn 6 st. + 2 st. "bonus barnbarn"  utan i dag skall jag berätta om dom yngsta i familjen nämligen våra barnbarns-

barn, livets verkliga "efterrätt," som man brukar säga, och det är inte många som får uppleva den lyckan.

        Först vill jag berätta om ALINA som nyss fyllt tre år. Det är världens vackraste och härligaste lilla tjej, med

långt mörkt hår, det hade hon även när hon föddes mörkbruna glittrande ögon och en oftast leende mun. Och hon

är en klok och tänkande liten tjej, som när hon förra helgen skulle få följa med morfar till badhuset, då frågade

hon innan dom gich om hon skulle gå in dit mormor och hon brukade byta kläder, men då fick hon veta att hon skulle

gå med morfar in på herrarnas, medan hon höll på att få på sig kläderna stannade hon upp och sa,"men mormor jag

är ju en DAM" ?  En förståelig fundering kan man tycka...

        Hon älskar att se på ishocky, både på Tv och live. Hon kan alla namnen på spelarna i Ske-å AIK.  När hon nu

fick skridskor till sin treårs dag blev hon jättelycklig, ock när hon sedan efter några dagar skulle få fara ut på isen

och pröva dom, ville hon promt ha med sig både puck och klubba, hon undrade också om det skulle finnas någon dommare där. När dom så kom till isbanan och det inte var någon annan där var hon mäkta besviken, förstod nog

att det inte skulle bli någon match, för henne att spela med i. Men väl ute på isen upptäckte hon hur halt det var,

tur nog hade morfar tagit med en liten barnstol dom stöd, men när jag talade med henne i telefon och frågade

hur det hade gått sa hon, jag föll och föll och satt på rumpan hela tiden.  Men jag förstår att med tiden blir hon

nog en riktig "isprinsessa" så envis som hon brukar kunna vara att lära sig någonting nytt .