God morgon denna vackra lördag i mars detta nådens år 2012. Det är ungefär samma väder i dag som det

jag skall berätta om i dag hände. fast det var senare på året och snön var borta då, det kan man ju undra

när den skall vara i år, vi har ju meterhöga drivor här uppe i norrlands kustland. Jag berättade ju förra gån-

gen om när min lilla Fiat formligen bara dog ut, och jag blev förskräkt därför jag inte hade någon ny än som

jag bett om att jag skulle ha, men när jag kom hem ringde ju min man och sa att han köpt en ny i Umeå på

samma tidpunkt som min bil skar ihop.  Så här blev fortsättningen...

På fredagen fick jag skjuts av min granne till jobbet, och på aftonen när jag slutade för dagen då var min

man hemma och kunde hämta mej. Vi bestämde då att fara till Umeå och hämta bilen, redan nästa dag då

det skulle vara något slags jubileums firande där. Det kunde ju vara kul att se vad det skulle innebära ?

Jag vaknade glad och full av förväntan tidigt på lördagsmorgonen, annars är det inte vanligt att jag är mor-

gonpigg precis. Därför har min käre man under drygt 50-års tid, bjudit mig kaffe på säng så att jag skall

vakna till nån gång, som han brukar säga. Men nu var jag pigg och längtade efter att få hämta min "Nya"

bil. Ja helt ny var den ju inte, men den hade inte gått so många mil. Det var en äldre prästänka som ägt den

och det kunde jag ha glädje av direkt, det fanns flera kristna band i hanskfacket.

När vi kom fram till Bilfirman, möttes vi av stora skyltar KOM OCH FIRA MED OSS ! Köp ny bil i helgen och få,

nu minns jag inte hur stor den procenten var som dom gav under helgen. Harry hade också fått rabatt på

Fiaten fastän den inte var helt ny, och fast det var på fredag. Jag kan inte låtabli att tänka att Gud visste för-

stås, om denna BILFIRMAS FÖRESTÅENDE JUBILEUM och tyckte att det kunde bli en bra affär för mej, som

inte har så gott om pengar. Nu var det förstås min man som betalade, och han har inte fått betalt för den än...

Så kom det ännu en glad överraskning, alla som köpt bil då (även på fredag) och hämtade bilen på lördag fick

var sin stor frukt korg, fylld med ost, kex, en stor flaska vin, som vi gav bort innan vi for från stan, där fanns

också en hel färsk annanas, och många andra både vanliga och ovanliga frukter, och några olika påsar med godis.

i botten på korgan låg en vacker vävd duk, som jag sedan använde som duk i sommarstugan. Harry som är livs-

medels handlare sa att den här är säkert värd minst 300 kr. I dagens penningvärde ungefär det dubbla.

När jag tacksam och glad, satt i min "nya" Fiat, och körde hem emot Skellefteå, kom jag ihåg att jag skulle

sätta på bandspelaren, någon sådan hade jag inte haft i den gamla. Då tonad det fram en glad och härlig sång

om att "Gud är med oss på livets väg" och det var något som jag just då kände tydligt och klart.

Och som jag gjort många gånger både före och efter denna händelse. Visst är det fantastiskt att få förlita sig

på en Gud som lovat vara med oss alla dagar intill tidens ände, och för honom är ingenting för litet eller för stort.

Med detta avslutar jag detta tema, om Gud i vardagen jag har mycket mera jag skulle kunna berätta i ämnet,

men detta får räcka för den här gången. Jag har inte bestämt temat för nästa gång, men välkommen att se vad

blir. Kanske något i diktform, det var ju ett tag sedan. Ha det så gott till dess, och välkommen åter !!

Önskar jag er Sonja.

Hej och välkommen till en stund med mej då jag åter upptar temat "Gud i vardagen", och jag fortsätter också

att berätta om bilar, som jag gjort i dom föregående på detta tema. Men nu lämnar jag vintervägarna, och dess

bekymmer.  Nu fick jag tråkiga besked från min trogne bilmekaniker, han som var med och hjälpte mig med att

sätta in  det "nya" bilbatteriet tidigt en morgon som jag berättat om tidigare. Han talade nu om för mig att

min kära gröna lilla Fiat började att ha gjort sitt s.a.s Han uppmanade mej att försöka "hitta" någon ny bil så

snart som möjligt, den här kan skära ihop vilken dag som helst, sa han varnande.

Så på lördag, då min man var hemma, for vi runt hos olika bilförsäljare, men dom flesta var alldeles för stora eller

för dyra för mej. Jag började också kolla i tidningen efter begangnade bilar, men ingenting av intresse fanna där.

Och vad gjorde Sonja Sandström ?  Jo som vanligt började hon ropa till Gud om hjälp, gode Gud låt min bil fungera

till dess att vi kunnat köpa en ny !

Men redan på hemvägen nästa torsdag, skramlade det bara till i motorn och den gav upp "andan" skulle jag nästan

vilja säga.                                  

Jag provade att starta om den igen, men det hände ingenting. Tur nog kunde jag ratta in bilen vid en

busshållplats, som jag just var i närheten av. Tur förresten ? Det var säkert Guds omsorg det också. Jag satte ut

treangel skylten bakom bilen. Då kom några unga killar och ville lånanyckeln för att kunna starta upp den igen men

insåg genast att det var "kört". Strax efter, kom 12- bussen som jag kunde åka till stan med, och därefter med en annan buss till tunneln på Skelleftehamns vägen, som ligger alldeles ovanvör vårat hus på Nygatan. Nu var mitt bekymmer hur jag skulle kunna ta mig tillbaka till jobbet, men efter vägen mot huset mötte jag min ena granne

som erbjöd sig att köra mig tillbaka till jobbet efter lunchen.

När jag kom upp på våran bro hörde jag att telefonen ringde, så jag skyndade mej att låsa upp dörren. Det var

min man som ringde, och jag berättade upprörd om vad som hänt på hemvägen, då sa min man med lugn röst,

var de tklockan fem i tolv?  Varför frågar du det sa jag, Jo därför att jag köpte en blå liten Fiat till min fru just

fem minuter i tolv. Hur vet du tiden, undrade jag häpen. Därför att försäljaren sa just då vi avslutat affären,

nu är klockan fem i tolv, då kan jag ta lunch nu. Ja det kunde nog vara just vid den tiden sa jag, för tolvbussen

kom ju strax efter att jag satt ut varningsskylten sa jag häpen. Och jag tänkte på att jag hade bett Gud att min

bil skulle få fungera till dess att vi kunnat köpa en ny bil. Och det hade den ju gjort, det var bara det att jag ju

inte hade den här nu och kunde använda den. Men det hade jag ju inte heller bett om, utan bara att den skulle fungera tills dess att vi hade köpt en ny. Jag tror, att den gode Guden log i sin himmel då, inte bara över att han

gett mig svar på den bön jag bett, utan också över vad han hade i beredskap och skulle ge som extre bonus, när

vi skulle hämta bilen på lördagen, men det får bli nästa veckas bil berättelse...

Nu vill jag bara önska er alla en riktigt skön helg i det vackra vårvinter vädret som Gud oss ger. Kära hälsningar

                                          från Sonja.

Hej och välkommen med mej på bröllops fest, ja inte bokstavligen förstås men med några foton och "bilder"

genom min som jag hoppas, beskrivande text. Innan jag skriver vidare kanske jag borde be om ursäkt att

jag inte skrev något om att vi skulle vara borta förra helgen, men det känns ju inte så bra att s.a.s lämna

uppgifter om att huset är tomt. Det hörs ju vara många objudna gäster på hembesök, i våra trakter nu. Så

jag hoppas att ni förstår min tystnad, och under den veckan som gått har vi också haft 6 st. till i familjen

så det har inte varit så gott om tid för bloggande precis.  Men nu är jag på plats igen ...

Dom som gifte sig var vårat barnbarn Sara och hennes Mattias som vigdes i Lövånger Kyrka förra lördagen,

en underbart vacker brud med blommor inflätade i hennes långa mörka hår, och Mattias stilig i svart kostym

och vit skjorta, inte så vanligt för ungdommar i dag, men är man brudgumm så får man offra sig. Och deras

lilla dotter Alina var brudnäbb, så söt med en lång klänning i vinrött siden. Hon tyckte det var lite långtråkigt

där framme vid brudparet, så hon gick ner och satte sig ett par gånger hos tjocka släkten som satt där fram-

me i kyrkan. Hon är ju så söt och charmig så det förgyllde bara den fina och högtidliga cermonien som en vig-

selakt är. Ni som varit med mig länge på bloggen, har sett mig beskriva när hon föddes då vi fick telefon från

Sara som frågade om vi ville komma upp och se hennes nyfödda flicka, så vi var dom första som fick se under-

verket som ju varje barn är. Saras föräldrar var borta på en resa, och lillan kom lite överraskande tidigt.

Jag måste få berätta att...

hon är ett riktigt hockey fan. liksom sina föräldrar som också spelat hochey själva. Hon kan alla hockey spelarnas

namn utantill, och vet också vem som är vem på bilderna av laget. När vi hade födelsedags kalas i jan. när jag

fyllde år, ville hon att vi skulle få spela en hockymatch när vi kom in i rummet, det ska bara vara på lådsas sa

hon, när hon hörde att jag var lite rädd om det som stod på bordetn. Hon sa till sin mamma och till mormor att

stå klara med var sin klubba och puck, vi andra uppmanades att sätta oss för först ska man sjunga Nationals -

sången, och det gör jag sa hon. Så sjöng hon med allvarlig min och högtidlig röst, Du gammla Du fria du fjäll-

höga nord, och hela sången igenom, till jag vill leva jag vill dö, i Norden. Inte en bokstav fel, nu ska ni klappa

i händerna sa hon och den uppmaningen hade hon inte behövt komma med, för det skulle vi ha gjort spontant

efter denna uppvisning. Sen var det slut på den hockey matchen. Ja detta blev ju en annorlunda berättelse nu

mitt i bröllops yran, men jag fick så lust att berätta att hon är inte bara vacker utan också en jätteduktig tjej.

Så tillbaka till bröllopsfestligheterna igen...

Efter vigseln blev det bröllopsfest i Folketshus, där varje par och fam. möttes av en fotograf som uppmanade

oss att sätta oss i en soffa där intill och så blev vi fotograferade, och fick skriva i ett fotoalbum en lyckönskan

och där intill skulle sedan fotot sitta, som nyss tagits. Ett fiffigt sätt att få med alla gästerna med både namn

och bild. På varje bord låg också  en s.k engångs kamera, som vi uppmanades att använda under kvällen. Så

det blir många bilder att ta hand om för brudparet sen, men dom har ju hela livet framför sig att jobba med det.

Vi bjöds på en festlig bröllopsmåltid, som bestod av  Förrätt : Räkcocktail, Varmrätt: Västerbottensost gratinerad Fläskfile´med potatisgratäng. Därefter bröllopstårta och kaffe,det blev också många skål och hurradär emellan.

Under kvällen var det många trevliga och humoristiska berättelser om hur Sara och Mattias beskrivit varandra

för sina föräldrar, som tyckt att partnern varit för gammal respektive för ung. Men tyckte dom själva bara var

bra.Och dom har ju hållit ihop i några år nu, redan innan Sara friade och Mattias sa ja, Det var väl bra? Hurra!!

Det skrev jag i en av visorna jag gjort.Så dom har ju alla förutsättningar att få ett lyckligt liv tillsammans.

Under kvällen sjöng  jag och Saras mamma, våran dotter Lena den visan  som gick på melodin Tu Ralla ri ...

och vår andra dotter Anki sjöng med mej en visa på melodin, En gång jag seglar i hamn, vilkens text och mel-

odi jag tyckte passade bra, eftersom Brudgummens efternamn är Båtmästar. Jag hade förstås gjort om texten

så den stämde med brudparets situation och liv nu. Vi gav dom en båt i keramik ca.2 1/2 dm lång, med ett par

som håller om varandra och ett segel i blått med silvertrådar båten kan fyllas med vatten och en lampa som

lyser upp under ifrån mot seglet som då lyser i vackert blått silveskimmer.  Vi tyckte det passade "Båtmästa-

paret" som nu just börjat färden på äktenskapets hav.

Sen blev det dans där brudvalsen förstås var huvudatraktionen, med ett brudpar som dansade mun mot mun i

stort sett hela dansen, det blev förstås applåder och visslingar. Dansen avbröts ibland med olika kluriga lekar

och frågor och svar bl.a "Vem gör vad hemma"  Då brudparet sitter med ryggen mot varandra och har var sin

sko från varandra, en dam och en herr alltså, båda  var var väldigt samspelta dom hade inte uppe olika skor

någon gång, men nog tror jag att dom som satt ihop frågorna hade gjort det med tanke på att ge Sara fördel.

En eloge till Mattias som inte försökte sticka emellan med herrskon, när han ändå kunde haft chansen.

Så kom stora tårtkalaset igång, tårtorna var stod på en ställning där Saras tårta, = glutenfri stod högst upp

och sedan tårta för tårta alla vita med blommdekor sju åtta stycken på en böjd ställning längre och längre ner,

dekorativt och praktiskt. Poppig sång och musik, och trevlig samvaro vid och mellan de olika borden.

Därefter tog Saras flickkompisar vid, dom hade givit henne en upp gift vid möhippan att skriva en kärleksdikt

till Mattias, den skrev hon på natten när dom hade möhippan, och nu fick hon till uppgift att läsa upp denna för

honom, som nu plaserats på en stol framför henne. Det kändes högtidligt och fint, och det utbröt ett nytt puss-

kalas, som följdes av en rungande applåd.

Vi som hade barnbarn med oss stannade tills framemot  halv elva tiden, mormor Lena hade farit med brudnäbben till Burträsk en stund tidigare, och flera andra barnfamiljer bröt upp vid den tiden. Men kalsaset fortsatte tills långt in på natten.  Hörde att brudparet inte kom hem förren kvart över fyra på morgonen, mycket därför att dom inte

ville fara och lämna några av gästerna kvar i väntan på taxi, som hade svårt att ta sig fram i snöyran och på

olpogade vägar denna stormiga februari natt, som hader gått över till den 19/2 2012, då festen var över, men livet

har ju just nu börjat som äkta par för Sara och Mattias Båtmästar.

Till sist ett kort citat på  några rader från en av visorna jag skrev,  Mel: En gång jag seglat i hamn:

Nu Båtmästarn har seglat i hamn

och Sara har funnit en famn,

där hon vill leva trygg i Mattias namn.

Så vill jag sluta med att önska Er all lycka på livets väg tillsammans.  Kram från mormor Sonja !

P:S: Ni som följer mej på "vanliga" bloggen, får en fortsättning på "Gud i vardagen" om bilar, som just nu är temat.

Det blir väl någon dag mitt på veckan, som jag kommer och berättar om när min lilla Fiat skar ihop. Hej till dess !

Välkommen till fortsättningen på berättelsen om resan till och från Småland, när jag trosvisst bett Herren om

att vi skulle få köra på snöfria vägar i sextio mil, en väg, trots att det snöade för fullt. Vi, jag och min gideonit-

syster var kallade till en konferens och hade inte tillgång till någon annan bil än en som bara hade sommardäck.

Vi kom ju lyckligt och väl fram till Urserum som platsen där vi skulle vara, heter. Välkommen att följa med oss

på hemresan. På kvällen före hemresan kom min reskamrat tillika god chaufför, och viskade till mej, börja be

för hemresan, snöfallet skall öka till i morgon hade hon hört på väderleksraporten. Tack detsamma sa jag då till

henne, men hon bara log och gickt tillbaka till sin plats. Vi var plaserade i olika grupper och sågs inte mera den

dagen. Efter frukosten var det hemresedags, när vi kom ut var rosenbuskarna som fortfarande blommade helt

över snöade, och åkrar och ängar där omkring var också övertäckta med snö. Så det var ingen tvekan om att det

hade snöat rikligt under natten. Men det var ganska milt, så på dom stora vägarna var det i stort sett bart.

Men då vi hade kört en 20 - 25 mil, började det se ut att snöandet skulle tillta och blev hotfullt mörkt ut på himmelen, och vi hörde på radions väderleks raport att snöandet tilltog.

Våra mobiltelefoner började att gå varma från oroliga anhöriga, som undrade hur det gick för oss med våra sommardäck i snövädret. Vi kunde berätta att det hittils inte varit någon snö på vägarna där vi kört.

När min man ringde och hade samma fråga som dom andra, såg jag upp mot den mycket mörkgrå himmelen och

tänkte ska jag måsta säja, "nu är det nog kört". Men det sa jag inte, utan berättade att det visserligen såg mörkt

ut just nu, men tilla det kan väl inte vara någon svårighet för Herren att blås bort ett ovädersmoln, när vi bett om

att slippa snö på vägarna vi skall färdas på, och han vet ju om vägarna och att vi bara har sommardäck på bilen.

Efter samtalet knäppte jag mina händer och bad högt, så att min vän vid ratten skulle höra. Tack gode Gud att du inte bara kan stilla stormar, utan också kan öka den när det kan behövas. Tack för att vi tryggt skall kunna fort -

sätta vår resa med ditt beskydd. Så åter gick jag till det korsord som jag höll på med innan. Efter en stund frågade min vän som körde bilen, har du hört något på väderleksrapporten om att det skulle bli storm. Nej sa jag, men jag bad ju nyss att Gud skulle blåsa bort snömolnet framför oss och det kanske behövs storm till det, så det är väl

därför det börjat blåsa.                                                   
                     Då sa hon att det blev så jobbigt för henne att kunna hålla bilen på vägen, så hon behövde

vila armarna en stund. Just då, såg jag en skylt på Kaffe, där intill så vi bestämde att stanna där och ta lunch.

Min väninna gnuggade sina onda armar under tiden vi åt, så jag fick riktigt samvetskval över min bön om storm.

Men det var nog enda chansen för oss att slippa snön. När vi kom ut var det lungt och stilla med blå himmel och sol.

Vi fortsatte vår väg norröver, och slapp snöfall resten av vägen, men såg snötäckta marker runt omkring oss. Detta

var ju i början på oktober så det var ovanligt med så mycke snö, åtminston i Smålands trakten. Det började vara

lite skymmning när vi närmade oss Valbo, där jag skulle stanna. När vi skulle skiljas kände hon sig orolig över hur

det skulle bli med vädret för henne nu då inte jag följde med, men vi kom överrens om att detta jui nte berodde

på mej, utan på honom som lovat oss, att be om vad ni vill och tro att ni skall få det, då blir det så. Jag lovade att fortsätta be för henne, till hon ringde och var hemma. Det gjorde hon efter ett par timmar hon hade fått färdas på snöfria vägar ända fram till sommarstugan, där hon skulle lämna sin sommarbil som vi  varit ute och färdats med.

Slutet gott allting gott. Tack gode Gud för beskydd !

Ja detta var väl ett fint bevis på att Gud hör bön, och har omsorg om oss i vardagen. Tack för i dag, från  Sonja.

God Morgon trots denna isande februari kyla, som drabbat oss i dag. Hörde på Tv. att det var köldrekord på flera

ställen upp över norra norrland 42,4 gr. Som barn var jag och mina föräldrar upp till Doritea en jul och hälsade på min

bror som var lärare där uppe. Vi åkte en buss som som kördes på gengas, i Fredrika kom ett gäng militärer in och

slängde sig vårdslöst ner på bakerska bänken, och spräckte ett varmvatten rör så golvet blev alldeles blött och det

blev ånga i bussen så vi uppmanades att gå ut, i fall att det var gengas som fyllde bussen. Vi rusade alla ut i snön

jag som hade luddar på fötterna blev förstoss iskall, och det visade sig att där var det också 42 grader kallt. Min

mamma kräktes av pur förskräckelse tror jag. Men det visade sig att allt var o.k med Gengas agregatet så att vi

kunde fortsätta färden. De var inte min mening att berätta om detta i dag men då jag fick höra om köldrekord så

kom jag ihåg det.  Nu hade jag planer på att skriva några "kalla vinterdikter" efter som jag tyckte att det var så passande, och spara med att berätta om hemresan från Småland till nästa gång. Vi var ju några dagar där, så det 

kan ju passa med ett litet uppehåll ?                                                  

                              Så till dikterna...

VINTERKYLA

Förstelnat har naturens puls,

som statyer av stål,står träden.

Husen knäpper,

av kölden i knutarna

som i dödsryckningsdarr.

Skorstensröken pekar

förstelnad mot skyn.

Men på fönstrets kalla yta

målar kung Bore i vitt,

ett underbart mönster av

stjärnor, fjädrar och strån,

isande vackert i solen.

Konstnären, en mästare...

VINTERTRÄD

Mitt i snön stod jag plötsligt,

under ett Sidensvansblommande träd.

Fyllt av svirrande, surrande, sommarljud

som av tusentals hungriga jättebin.

Innesluten i upplevelsen,

stod jag där, förundrad, lycklig...

Kontrasten sommarljud, vinterkyla

uppfyllde mig ...

Så med ens,

lyfte blomsterprakten,

försvann...

Som en stormvind,

ljöd hundratals vingars ljud

ovanför mitt huvud.

Så tystnad...

Mitt ansikte mot skyn,

violett morgonljus.

I mitt sinne...

en klar förnimmelse av vår,

fast vintern slår köldrekord.

VINTERNATTSRAPSODI

Högt över skogens

frusna toppar,  

har vintergatan byggt bro.

Glimmande stjärnors

skälvande ljus,

på oändlighetens hav...                                      

Norrskenets ljuskaskader,

vecklar fräsande ut

hela sitt spektrum

av flammande färger,

över himlavalvets

isgröna kupa.

Färggranna istungor

slickar lystet vinterhimlen,

törstande efter

flämtande stjärnors frost,

i vinternatten.

Månens frusna silver fat,

försilvrar nuet...

Innan jag slutar mitt "kyliga" skrivande för i dag, vill jag berätta för er som ev.gillar detta med kyla så finns det

en vak gjord i Skellefteälven nedanför brinken, för hugade vinterbadare. Såg en tuff tjej på Tv. som provade hon

sa att det var inte så kallt som man kunde tro. Men jag känner då inte för att prova, men om du funderar så vet

du var möjligheten finns, men spara det till en mindre iskall dag än i dag.   Hälsningar från en frusen Sonja !

Välkommen i denna gråmulna dag, till en berättelse som hände i ungefär samma väderlek som nu. På den tiden var

jag med i riksstyrelsen för Gideoniterna. Om ni inte vet vad det är för organisation så kan jag berätta att det är vi

som delar ut dom små röda eller blå Nya testamenten som skolbarnen brukar få i sjunde klass. Och vi damer i orga-

nissationen, vi har vita små testamenten, som vi delar ut bland vårdpersonal.

Ni kanske undrar varför jag berättar detta nu, jo det är därför att jag blev kallad till en Gideonitkonferens ner till Örserum i Småland. Vi var för tillfället hos vår dotter i Gävletrakten. Då ringde jag upp en kvinna i Huddiksvall trak-

ten som också tillhörde riksstyrelsen, och undrade om jag skulle ha möjlighet att samm åka med henne. och hon sa

att hon skulle kunna ta upp mig i Valbo, som ligger strax utanför Gävle. Jag tyckte hon var duktig som vågade köra själv denna långa väg som det skulle bli. Det är ju bara ungefär 60 mil sa hon, ja det skall vara en norrlänning till

det, tänkte jag.

Men kvällen innan resan ringde hon och sa, jag vet inte om jag vågar köra dom varnar för snö i hela landet,

och jag har bara sommardäck på bilen, och min man är inte hemma och kan byta däck heller. Ja men vi får väl be,

att vi får slippa snön där vi skall färdas, Gud vet ju om vilka vägar vi skall ta sa jag förtröstans fullt, eftersom  jag tidigare fått många "väderbönesvar".

Hon skrattade lite och sa, ja be om det du då, om du har tro för det. Men glömm inte att det är 60 mil. Jaa sa jag jag ska tala om det för Gud när jag ber, fast det vet ju han om ändå svarade jag.

Tidigt nästa morgon, träffades vi så i Valbo, då hade hon redan kört en tredje del av vägsträckan, hittills inga be-

svär med snön.Vi hade på bilradion och hörde trafikvarningar för ännu mer snöfall söder över, detta var i början på oktober, så det var ovanligt med snö så tidigt där neröver. Vi såg vita fält vid sidan om vägen, men det snöade inte

just när vi var där. Våra respektive familjer ringde och frågade hur det gick i snöyran, bra sa jag som fick svara i mobilen, det verkar inte snöa på vägarna i dessa trakter berättade jag, fast det är bra med snö här vid sidorna av

vägen. Sen tog fel väg sista biten, en halv mil ungefär och då kom vi in i lite snöblandat regn, kanske därför att

Gud inte räknat med att vi skulle fara den vägen?  Men det var också det enda. När vi kom fram till konferns platsen, satt vi kvar i bilen och knäppte våra händer, och tackade Gud för beskydd. Vi skulle vara där i två och en halv dag, och hoppades på uppehålls väder på återresan, men det är en annan histori. Så det berättar jag om nästa gång,

välkommen då om ni vill höra hur det gick med åter resan. En trevlig helg vill jag önska er, Sonja

Hej och välkommen till en stund vid min blogg, i denna gråmulna och småsnöiga lördagmorgon. Visst längtar man efter solen nu, men det är också ganska skönt att det inte är så kallt, den här tiden då ju nordanvinden och kylan kan nypa i kinderna så här års. Jag kanske har skrivit om detta tidigare men i så fall är det bra länge sedan, så jag tror att ni som är besökare på bloggen nu knappast har läst. Det är några år sedan detta hände, men det är inte det jag nämde om i min senaste blogg, som skulle handla om en Smålandsresa. Men det handlar även nu om "bilar".

Detta hände en tidig vintermorgon då jag skulle till jobbet, som vid detta tillfälle låg ca. en dryg mil bort. Jag skulle öppna klockan sju på fritids, där jag jobbade ibland. Jag körde ut bilen från Garaget, och gick ut från bilen och stängde garage dörren, under den tiden stannade bilen och sedan kunde jag inte få den att starta om. Det gick inte alls. Då fick jag bråttom att ta väskan och försöka hinna till busshållplatsen, som ligger så nära att jag kan se den. Men jag måste genom en tunnel först. Men innan jag var framme såg jag bussen fara förbi. Men GUD ! ropade jag då, du kunde väl låtit bussen vara lite försenad, nu när du såg att jag skulle behöva den. Tillbaka till bilen för att försöka starta den på nytt. Det fanns ju ingen på jobbet att ringa till och jag var rädd att dom första barnen kanske redan stod där utanför och frös. Jag sprang in och ringde till dagis som låg i huset intill, och bad dom ta in fritids -

barnen till sig så länge. Ut till bilen igen för nya startförsök, men ingen hände. Då gick jag och öppnade motorhuven,

och just då stannade en bil, har du bekymmer med bilen Sonja frågade mannen, det var en bilreperatör som bodde i

närheten, och hade haft besök av mej och min bil mer än en gång. Han gick fram och tittade under motorhuven och sa, ditt batteri är ju stendött ja men jag kunde ju köra ut bilen ? sa jag  Och han sa att det måste laddas innan du kan köra med den här bilen, och att han kanske skulle kunna köra mig till jobbet om det gick bra för den kunden

vars bil han nu körde, men han  bilägaren, behövde till sitt jobb som låg på andra sidan stan. Hjälp suckade jag till Gud, jag har inte råd att ta taxi så långt, och det går ingen buss nära inpå heller. Då kom det ytterligare en bil och

stannade, och mannen sa "vad tur att fanns någon som var vaken så här tidigt" jag är ute för att läsa av vattenmä -

tarna i dag,  Jag har kört min son till jobbet därför är jag så tidigt ute, men här kan jag kanske börja då?  Har du nå

något fel på bilen frågade han och nickade åt min uppställda motorhuv, ja mitt batteri är tomt suckade jag. Då kan du få ta mitt sa han, och öppnade sin baklucka, där han hade ett nyladdat batteri ! Han hade just fått det tillbaka av

sonen som han nyss kört till jobbet. Bilreperatören var fortfarande kvar och satte snabbt in batteriet i min bil. Sen

drog jag snabbt iväg till dom väntande barnen. Utan att tacka varken reperatören eller batteriägaren, kom jag på

sedan.  I bilen tänkte jag på det underliga som hänt.  Jag kunde köra ut bilen ur garaget, annars skulle ju ingen ha sett min belägenhet...en bilreperatör som kände mej kom förbi före kl.sju på morgonen, och konstaterade att batte-

et var slut, därför kunde jag inte starta igen. Ännu en bil kom på plats i denna tidiga morgonstund, utrustad med det

jag just nu behövde som mest, ett nyladdat batteri ! Kan det vara något annat än Guds omsorg i detta, det tror inte jag, han som vet allt, visste förståss om att detta skulle hända mej, och sände ut dessa andra till min hjälp.  Tack gode Gud för din omsorg. Du som har lovat vara med oss alla dagar och på alla våra vägar.

Ja, detta var den första av några inlägg som skall bygga på samma tema. Om jag inte känner att jag vill bryta med något annat hett ämne. En skön och trevlig helg önskar jag er, gå gärna till någon kyrka och lär känna den underbara

Guden som jag berättat om. Det ger en fantastisk glädje och trygghet att få leva i hans omsorg.   Hälsningar Sonja.

Välkommen till min  blogg i dag, som skall handla om just den tid vi upplever som tydligast nu, att vi bor i ett

riktigt vinterland, med ca. en halv meter snö och nu sägs det att den snö som finns efter trettondags blidan, skall

bli dubbelt så mycket innan vintern är över. Det blir en hel del snöskottning det, inte underligt att det har bildats en förening här i Skellefteå för snöslunge ägare.  Nu till dikterna.

JANUARIDAG

Kanske för att vi, skulle minnas,

få en glimt, ges ett hopp...

lyser plötsligt solen fram, mellan molnen.

Kanske för att vi, inte skulle förtvivla

bli fotfästeslösa, i snömodden.

Kanske för att vi skulle ana vår...

glittrar frostens droppar, försilvrade

på kala grenar.

SKIDTUR  PÅ  HAVET

Nu är den tiden

då sommaren ligger kvar i minnet,

endast som ett varmt leende

från en kär vän.

Nu kan livet bara anas,

läsas av som spår i snön.

Då känns du livets Herre

så påtagligt nära.

Storheten i dina händers verk,

förstärks i den

isande oändligheten, över havet.

Nu landar stjärnorna parvis,

vid skidornas rätlinjiga spår

på den svepningsvita isen.

Luften rentvagen, rykande kall

livet står stilla i väntan...

Allt skall åter vändas

till värme och ljus en dag.

Som i skapelsens morgon

av Honom, livsdirigenten.

VINTERNATTS-RAPSODI

Högt över skogens

frusna toppar,

har vintergatan byggt bo.

Glimmande stjärnors

skälvande ljus

där på oändlighetens hav...

Norrskenets ljuskaskader

vecklar fräsande ut,

hela sitt spektrum

av flammande färger

över himlens isgröna kupa.

Färggranna tungor

slickar lystet himlavalvet,

törstande efter

flämtande stjärnors frost

i vinternatten.

Månens frusna silverfat

vinterhimlens lampa,

försilvrar nuet.

VINTER HAV

Vitt, vitt, isande vitt

binder förstelnade vågor.

Öarna skylda

i snömjuka bolster.

Skogen vit

och rimfrostklädd

allt, allt, isande vitt...

Tur att ni som läser detta, har värme i huset där ni sitter annars kanske ni börjar frysa av all vinterkyla jag skriver om, men jag hoppas ni också att ni liksom jag kan känna storheten i Guds skapelse även i vintertiden.

Nästa gång skall jag berätta om en äventyrlig resa, 60 mil i en gammal typ "skåpbil" med sommar däck i värsta snö-

yran i början på oktober, som jag och en annan kvinna gjorde på snöfri väg, efter förbön. Välkommen då  Sonja.