God morgon, vill jag önska er trots den gråmulna novemberdagen. Vi har ju blivit bortskämda med sol nästan varje dag i höst. Men denna månad är det väl naturligt med gråmulet väder, i väntan på vinter och snö, då det ju liksom blir ljusare igen. I dag skall jag skriva sista avsnittet på temat hopp,

som skall handla om hopp om helande från sjukdom. En fantastisk möjlighet som Gud har gett oss, som svar på bön.

Jag vill börja med att berätta om Helle 4 år, hennes syn försämrades mycket kraftigt, och ögonläkaren sa att hon skulle behöva ovanligt tjocka glasögon med +10 styrka för resten av livet. Hennes föräldrar var förtvivlade och bes-tämde att börja be för Helles ögon i Jesu namn samtidigt som dom prokla- merade helande kraft till Helles ögon, och tackade för bönesvar. En mån. senare var det kontroll hos läkaren som förvånat konstaterade att synen förbättrats till +8. Vi har bett till Jesus för mina ögon berättade Helle.

Läkaren muttrade lite och dom fick ny tid om ett år igen, men efter åtta månader tyckte Helle att hon inte såg så bra, glasögonen kändes för starka.

Vid läkarbesöket mättes hennes synfel nu till +6,5. Vid nästa besök till +4

och när Helle gjorde sista besöket för sitt synfel behövde hon inte starkare glasögon än +1,5. I dag är hon 30 år och synen har inte förändrats. Detta

har jag aldrig varit med om förut, säger läkaren förvånat. Helles mamma

säger Gud har verkligen gjort ett mirakel, med vår dotters ögon. Vi har lärt

oss att lita på Gud och hans löften, och att vara uthållig i bön. Avslutar

hennes mamma. Det var väl ett fint vittnesbörd om uthållighet i bön ?

Nästa berättelse har jag nyss läst om, den handlar om en idrottstjej, som

heter Helena, hon drabbades plötsligt av en skada i sitt ena lår, i efterhand

fick hon veta att en blodåder sprack och omkring två liter blod, läkte ut i

benet. Hon blev liggandes på sjukhus i en vecka. Kroppen behövde nu några månader på sig att absorbera blodet, men det gick inte riktigt som det skulle, utan i stållet bildades en kraftig kalksamling i benet, som sedan visade sig bli till en tumör. Helena berättar att om hon skulle hoppa lite på benet skulle muskeln i princip brytas av. Hon började förstå allvaret i det hela och var rädd för att bli handikappad för resten av livet. Men hon tänkte inte ge upp hoppet. Hon var ju kristen och hennes bönegrupp bad

för henne enlikt  Markus 11:23-24 att tumören skulle smulas sönder och bli till intet, berättar Helena. Jesus säger ju: tro att ni skall få allt det ni ber om i er bön, då blir det så. Jag sa till Gud att om jag blev frisk, skulle  jag

använda min kropp till hans ära. En månad senare genomgick hon en stor undersökning. Läkaren ringde sedan till henne och berättade om sin förvåning när han fick provsvaren. Bilderna visade att allt var borta, det såg

ut som om det inte hade varit någon skada där. Jag var frisk och

läkaren kunde inte förklara detta mirakel ! säger Helena. Efter en tid bör-

jade hon dansa balett, för att kunna stå vid sitt ord att ära Gud med

sin kropp, som hon hade lovat.  Ja nog är det fantastiskt att ha Gud vid sin sida, han som lovat vara med oss alla dagar intill tidens ände.

Jag önskar er en välsignad helg, snart skall jag och min man fara och sjunga med kören på lasarettet. Så får vi sprida lite glädje och hopp där

Hälsningar från mej Sonja.

Nästa vecka blir det ett nytt tema, vad vet jag inte själv än. Kolla får ni se!