Välkommen till en vacker senhöst dag, man blir så glad varje morgon solen

skiner, då jag skriver detta kommer jag ihåg en sång som vi sjöng, när jag var barn, i slutet på -30 talet, mitt under brinnande krigstid, den löd: Jag blir så glad när solen skiner, jag glömmer snön som föll i fjol, och alla trump-

na sura miner de smälter bort som snön i fjol. Men nu är det ju snart dags för snö igen, men till dess gläder vi oss över den höst som ännu finns kvar.

Min första dikt för i dag kommer här...

Sommaren har börjat klättra ner

ifrån trädens kronor,

i sina färggranna kjolar.

Offrande sina sista blad,

beskyddande vårens knoppar.

Björkarna som bara häromdagen,

övermodigt viftade med sin guldrikedom,

där hänger nu bladen loja i grenverket.

Glöder fortfarande glesnande i solen.

Men björkarna har liksom mist sin stolthet

sitt övermod...

Släpper likgiltigt, ett blad då och då,

som om dom misst sitt värde,

låter vinden förslösa guldet

efter sitt eget godtycke.

LÖNNEN

Lönnens färgstarka palett,

glöder ännu starkt i oktober solen.

i toppen har bladen snart fallit av

men i övrigt niger och viftar kjolen.

Jag tror "fru Lönn"  känner som jag,

tycker dess färg och form har behag.

Sedan gläder ju "näsorna" barnen,

men krattningen är ett besmi tycker karn. = (min).

Nu slutar jag dagens tankar om hösten, så ni inte tycker det blir tjatigt,jag kommer ju att ha samma tema veckan ut, men ska väl försöka vari-era mej, så gott det går. Välkommen att kolla hur jag lyckas. Kram Sonja !