Hej,och välkommen på en tur i höstmörkret. Det känns ju betydligt mera motiverat än i morse, då det fick bli en annan ljusare höstdikt. Men nu är

klockan åtta på kvällen så nu känns ju temat helt rätt för mej, men om ni läser detta på söndagmorgon känns det kanske fel för er. Men då får ni ta det som det är, nämligen kvällstemat, höstmörker. Här första dikten .

KURRAGÖMMA I HÖSTMÖRKRET

Jag vet att någon finns nånstans, att någonstans finns någon

men någon syns ej någonstans, jag hittar någon ingenstans.

Ej någonstans, det någon fanns, ej någonstans, fanns någon.

Ej någon här, ej någon där,  jag undrar just var någon är?

HARTS FIOL

Jag hörde en kväll en melodi, jag inte hört på länge.

Det var inte så välstämda toner däri,

som lät bakom fönstrets hänge.

Men jag stod  där och njöt, av dess dissharmoni,

och jag kände mej glad innuti !

Det där instrumentet, jag även trakterat

och säkert rätt många med det irriterat.

Det spelats av bröder och systrar förut

de känns riktigt skönt, att det ej tagit slut.

Fiolen en tråd, en bit harts det är stråken

den spelar man på, gömd bakom kåken.

Nog låter det illa, så det räcker till

men ändå så gärna, jag höra det vill.

Så jag öppnar fönstret, för att titta ut

men vips, så tar genast musiken slut.

Jag ropar ut i mörkret, att de får gärna spela

jag gillar höra tonen, från min barndoms gistna fela.

Men ingen mer vill spela, det minnets melodi

jag hör hur någon viskar, kom hör ni nu sticker vi.

Hon kan ju inte vara klok, hon blir ju rent av glad

hon tror nog att vi spelar, nån slags kärleksserenad.

Vi går till någon annan, nån som blir riktigt grön

och jag, jag står där ensam, nog är otack, världens lön...

Ja, det var ju inte så klokt av mej, som gammal Hartsfiolspelare,

jag borde ju ha skällt ut dom i stället, så har dom stannat och trott sig plåga mej, en god stund till. Man tyckte ju att det var det roligaste, helst om dom kom ut och försökte fånga en i mörkret. Ack ja, dessa barndomens-

oskyldiga mörker lekar.

I KVÄLLENS TYSTNAD.

I kvällens tystnad, kan jag höra, höstens fotsteg prassla

höstens röst i torra blad, dom tissla och dom tassla.

De kjilar bakom husets knut, med snön dör deras röster ut

och all är deras kall...

I kvällens tystnad känns det som, vi vore en av dom.

Likt torra blad vi yra kring, som om vi visste ingenting.

Och lika snabbt, vår röst tar slut,

och vi har gått ur tiden ut...

Nu har jag skrivit precis en timme, så nu tror jag att ni inte orkar mera för i dag, inte jag heller förresten. Hoppas ni vill titta in till mej på måndag, då

jag ska ha temat vår tids barn, det kan jag ju inte låtabli att fundera över,

som barnsköterska, och förskolärare. Välkommen då, hälsar jag er, Sonja.

Välkommen till ännu en vacker och solig oktobermorgon, jag hade tänkt skriva om höstmörkret i dag, men det går ju inte nu när solen lyser så vackert, utan jag väljer en annan höstdikt, så här på morgonen som heter...

HÖSTLÖVEN DANSAR

Nu dansar höstlöven sommaren ut

                        dansar som aldrig de dansat förut,

dansar i ring, dansar i par

                        en lätt piruett, nu de dansande tar.

Sen dansar de jänka, i rad efter rad

                        jag tittar på och jag, känner mej glad.

Höstvinden är dansens upphovsman,

                       han både sjunga och spela kan

han är dirigent, han är regissör

                       ser till att bladen sig riktigt rör.

Får dem att dansa rumba och vals,

                       de lägger sig ner, när han fyller sin hals

med kylig höstluft, blåser han ut

                       bladen skall dansa sin svanesång till slut.

Solen sitter på parkett, ser som jag en höstbalett

Genom molnen hennes strålar, allt i rött och purpur målar.

Bladen klädda i pastell, dansar än när det är kväll.

Men då är dansen sorgesam, då kommer höstens vemod fram.

Bladen är trötta, men dansar ändå, drivna av vindens piska.

Dansarnas steg blir stela och små, kan nästan höra dom viska,

vi måste dansa för att slippa frysa.

Och höstvindens mollton, får mej att rysa.

Ja, i dag är det ju några minusgrader och det är frostvitt på marken, men

ändå så skönt i solskenet. Vi har ju verkligen fått ha en underbar höst,

som kompensation för den rengniga sommaren.

Få se om jag orkar komma igen i kväll, med dikter om höstmörkret och med

minnen från barndommens lekar då, hartsfiol, tillexempel. Känner ni till den

bus leken, om inte måste ni kolla. Men först skall vi till vårt barnbarn, på

födelsedags kalas. Hon som är mamma till vårt första barnbarnsbarn, som

jag berättade om i februari, som kom som ett underbart bevis på släktets gång. Hälsningar från en stolt mormorsmor. Sonja.