Välkommen till en glad pensionär, inte bara för att det är en underbart

solig och vacker vintermorgon, utan för att jag är så lycklig över att jag

blivit något så fantastiskt som mormorsmor, det är inte allom givit. Var och såg det lilla underverket i går, då ett dygn gammalt. En liten svarthårig tös

med mörkblå ögon, det vackraste barn jag nånsin sett, säjer jag som har både barn och barnbarn förut, som hon dessutom var otroligt lik. Ja det är ju så fantastiskt varje gång, med dessa skapelsens underverk. När jag fick

min första flicka, som nu är mormor till det nya barnet, då sa barnmorskan

vilket vackert barn, synd att hon ska bli ett stort fult fruntimmer. Men det har hon då inte blivit än, trots att hon är 50 +. Så nog finns det hopp

även för den nya lilla flickan.  Då ska vi gå till dagens kåseri som handlar om

någonting helt annat, som däremot knyter an till det vi talade om förra veckan, nämligen miljöförstöringen som vi borde göra något åt.

KOMPOSTERA

Jag vet att jag borde, börja källsortera,

ja vi har redan börjat att kompostera.

Men jag ryser vid tanken,

på masken och stanken.

När maskmaten ska i diskbänken stå,

hur ska man kunna hålla fräschören då?

Vi måste nog bygga ut diskbänksskåpen,

det blir nog trångt med papper å plåten,

med glas, batterier och plast därtill,

men det är klart, man miljön värna vill.

Själva iden tycker jag, är helt okey,

men det är synd att det blir,

som så bökigt för mej.

Jag hoppas ni förstår att jag bara är ironisk i dikten, men vet samtidigt

att skolor, restauranger och hyreshus t. ex.inte har någon källsortering,

då får man ju lust att säga va löns dä då, från oss i enfamiljs hus?

Bättre än ingenting, kanske.  Så till en kortdikt som hndlar om lyxen

att vara pensionär.

STRYKA OCH STÄDA

Jag vet att jag borde, stryka in tvätten

och mangla alla lakanen jag.

Å jag vet, att jag borde byta gardiner,

och torka ren fönstern i dag.

Jag vet att jag borde, städat på fredag,

men nu är det lördag och då,

känner jag lust att på klädrean gå.

Jag vet att jag borde...

men jag ska bara först...

Ja, är man ensam i familjen, så kan det nog gå till så där ibland,

men det hör nog till undantagen. Vi kvinnor är nog lika plikttrogna

som vanligt, om vi bara orkar förstås.  Slut för i dag, tackför i dag

jag önskar er en trevlig fortsättning på måndagen. Vi hörs och syns

om ett par dagar, om ni och Gud vill.   Hälsar Sonja.