Ja så skall jag då fortsätta att berätta om resan till och från småland som

jag inte hann göra färdig i går. Välkommen på en fortsatt resa med Gud

i vardagen.  Jag berättade ju att vi skulle vara där i två och en halv dag,

vid kvällsfikat den sista dagen kom min reskamrat, tillika god chaufför,

och viskade till mej, börja be för hemresan, snöfallet skall öka till i morgon

hade hon hört på tv-raporten.  Tack det samma sade jag till henne, och

hon log, och gick till baka till sin plats. Vi var placerade i olika grupper och träffades inte mera den dagen. Efter frukost var det hemresedags, när vi

kom ut var rosenbuskarna vid huset, helt övertäckta med snö, och åkrarna

omkring var helt snötäckta, så det var ingen tvekan om att det snöat rikligt

under natten. Med det var ju ganska milt så på dom stora vägarna var det

i stort sett bart. Vi hade väl kört en 20--25 mil, då det började se hotfullt

ut på himmelen, och vi hörde på väderleks raporten att snöandet tilltog.

Våra mobiltelefoner började gå varma från våra oroliga anhöriga, som nu

undrade hur det gick för oss i snövädret. vi kunde då berätta att hittills hade vi inte sett till någon snö. Min man var den sista som ringde och

undrade hur det gick, vid hans fråga såg jag upp på den mörkgrå himmelen

 och tänkte, ska jag måsta säja, nu är det nog kört också för oss. Men

det sa jag inte, utan berättade att det visserligen såg mörkt ut just nu,

men det kan väl inte vara någon konst för Herren att blåsa bort ett ovädersmoln, när vi bett honom om att slippa snön. Efter samtalet så

knäppte jag mina händer och bad högt, så att min vän vid ratten också

skulle höra. Tack gode Gud att du inte bara kan stilla stormar, utan också

öka den när det kan behövas. Tack för att vi tryggt kan få fortsätta vår

färd trots sommardäck. Så återgick jag till det korsord som jag höll på 

med innan. Efter en liten stund frågade min kompis, har du hört något

på väderleksraporten om att det skulle bli storm sa hon. Nej, sa jag men

jag bad ju nyss om storm för att blåsa bort snömolnen, så det är väl där-

för det blåser. Då ville hon vila armarna en stund, så jobbigt var det för

henne att hålla kvar bilen på vägen. Just då,  såg vi ett kaffé där intill,

så vi gick dit och åt lite lunch, min väninna satt och gnuggade sina onda armar under tiden, så jag fick riktigt samvetskval över min bön om storm.

Men det var nog enda chansen, för oss att slippa snön. när vi kom ut så

var det blå himmel och sol. Vi fortsatte vår väg norröver, och slapp snö-

fall men såg snötäckta marker runt omkring oss. Detta var ju i oktober så

det var skymmning, när vi så småningom kom till Valbo, där jag skulle av.

När vi då skulle skiljas, kände hon sig orolig hur det då skulle bli med

vädret då, men vi kom överrens om att det berodde ju inte på mej, utan

på honom som lovat oss, att be om vad vi vill och tro att vi ska få det,

då blir det så. Jag lovade också att fortsätta att be för henne tills hon

skulle ringa och berätta att hon var hemma. Och det gjorde hon ett par timmar senare, hon hade inte behövt köra i någon snö, men det hade

snöat regält i dessa trakter medan hon varit borta. Slutet gott, allting

gott. Tack gode Gud för beskydd.

Ja, var inte detta ett fint bevis på att Gud hör bön, och har omsorg om

oss i vardagen.  I morgon tänkte jag fortsätta på samma tema, i vardagen

men då gäller det så matriella saker som bilbekymmer. Då Gud varit med.

Kolla då så får ni höra om fantastiska ting, åtminstone i mitt tycke.

Kära hälsningar Sonja.