Kära vänner, välkommen till ännu en vecka med kristet tema. Vill berätta om några bönesvar, som visar på att undrens tid inte är förbi. Det är kanske lätt att tro, men jag tror att runt om i vårt land händer både stora och små

under varje dag, fast vi som inte är berörda får inte veta om dom. Här kommer dagens vittnesbörd...

UTFLYKTEN

Vår yngsta dotter och hennes man, bestämde sig för att göra en helgresa med husvagnen, troligen den sista innan vintern kom. För att utnytja helgen maximalt, startade dom redan på torsdagskvällen. Deras småpojkar var glada att dom inte behövde vänta till nästa dag. Då skulle dom få sova

i husvagnen en extra natt och det var alltid spännande. Men efter några

mil, började pojkarna bli trötta, så nu gällde att hitta en lämplig champing-

plats där dom skulle kunna stå, även om den nu var stängd, så här på höst-

kanten. skulle dom kunna klara sig själva, bara det fanns ström att tillgå,

och det gjorde det. Så där beslutade dom att stanna över natten. På

morgonsidan, vaknade lillpojken i sin säng och gnällde, då smög pappan upp

för att lillen inte skulle väcka dom andra, men när han böjde sig ner för

ta upp gossen, skar det till i hans rygg så han sjönk ner på alla fyra och stod där jämrande av smärta på golvet. Han hade fått ryggskott!. Någon halv- timme senare ringde vår dotter och frågade mej vad jag brukade göra när jag hade ryggskott, hon visste att jag haft det några gånger. Jaa, sa jag

då gör man inte mycket, för det minsta man rör sig då får man ju väldiga muskelkramper. Men vad ska vi ta oss till, utropade hon och berättade hur situationen var. Vi har inte ens en telefonkatalog, så jag kan ringa och

försöka få tag på en läkare, va´ska vi göra mamma frågade hon med gråten i rösten. Det har börjat bli så kallt här också, det måste ha blivit något fel på strömmen också, och det minsta Björn rör på sig så jämrar han sig. Och jag

kan ju inte köra med honom ståendes så här på golvet.

Då sa jag, det är nog ingen annan än Gud som kan hjälpa i det här läget,

och så bestämde vi oss för att vi skulle lägga på luren och be på var sitt

håll, att Gud skulle gripa in. Jag bad att Gud skulle låta Björn göra någon

rörelse, så att låsningen i ryggen skulle släppa.

Jag skulle snart ner till kyrkan, på en bönesamling, så jag började klä på

mig ytterkläderna för att fara dit. Så jag bad min man ringa och höra hur läget var, han sa vad tror du har hänt med ett ryggskott på minder än tio minuter. Ja, det var de jag skulle vilja veta, allt kan ju hända när Gud är med. Då han ringde fick han veta att Björn nu var ute och gick för att mjuka upp sin stela rygg. Han berättade senare att han stått med huvudet

mot nederslafen, för att få lite stöd, under sin påtvingade ställning.

Efter vår bön, som han inte visste om råkade han kika under sängen och

såg att kontakten till värmen låg på golvet, undra på att det var kallt där

inne, han lutade sig försiktigt fram och lyckades sätta den på plats.

Då small det till i ryggen, så det ekade i husvagnen, oj, hör hur det låter

i min rygg, sa han oroligt, men det släppte visst utropade han sedan och kunde med viss möda resa sig upp, efter nära två timmar på knä.

Och jag fick med glädje ta med ett stort tacksägelse ämne till böne-

samlingen i kyrkan. Ja visst kan man säga att detta var ett Herrans under

och ett starkt bönesvar?  Hoppas ni orkar läsa allt detta, annars kan ni ju

dela upp det på ett par dagar. jag kommer inte igen förrän på torsdag.

Allt gott från Herren vill jag önska Er till dess ! 

Sonja.