Så ses  vi igen, inte bildmässigt men genom att jag kan se besökssiffrorna

och vet att ni  läser mina texter, det gör mig förstås glad, det är ju inte lönt att skriva om ingen läser det. Temat i dag är detsamma som förut i vekan. Och det är väl ett spännande ämne, hoppas jag att ni också tycker så.

 Det jag i dag vill berätta om, är när min systerdotter for på  skolresa till

Norge. Detta var vid påsktid och min syster berättade att hon helst ville att dottern skulle stanna hemma, på grund av risken för halka på dom smala och krokiga vägarna i Norge. Men det var klart att flickan ville följa med och så blev det också. Trots mammans uppenbara oro, men så är ju mammorna...

Nästa dag bar det av, och väl inne i Norge var vägarna kurviga och sliriga, i

snösmältnings tiden. Och på ett ställe, var vägen helt sprucken så chaffören

sa till barnen, att dom skulle gå ut och ställa sig på snödrivan intill vägen,

medan han körde den tomma bussen över den stora sprickan. Barnen gjorde som han sade. Då drog han på full fart med bussen, för att snabbt

komma över hindret. Men genom detta började snödrivan som barnen stod på att skaka, så det blev till ett snöskred, som tog barnen med sig nerför

en ravin och dom flesta försvann under snön och behövde grävas fram.

Min systerdotter kom inte under snön utan fortsatte ut på en isbelagd älv

men isen brast under henne, så hon försvann ner i vattnet under isen.

Det var väldigt strömt i vattnet, så hon drogs  av strömmen mot ett vattfall men hon fastnade med benet i en trädklyka innan hon nådde fram till stupet. Då såg hon Jesus komma emot sig, med utsträkta armar.. Då bad hon Jesus, tänk på pappa och mamma, inte vill dom mista mej så här.

Då kom det en kraftig våg och förde mej med våldsam fart,

tvärs över älvsströmmen och jag låg helt plötsligt på den snöiga strand-

kanten, mörbultad, sönder riven i ansiktet och med trasiga kläder, men

vid liv!  Där dom Norska livräddarna snart tog hand om henne. Hon fördes

till ett hus i närheten där dom övriga barnen som kommet under snöskredet samlats, omtumlade men i stort sett oskadda. En lärare som var med, var förtvivlad han hittade inte sin son i snön bara hans glasögon, men när den

värsta chocken lagt sig och man räknade barnen, visade det sig att alla var

med, pappan hade inte känt igen sin son utan glasögon.

Då blev det förstås stor glädje, men nu längtade alla hem till Sverige igen.

När jag ringde till min systerdotter, och frågade om jag fick berätta om det här, och hon lovade det sa hon med med eftertänksam röst. Du förstår jag

måste ju ha drunknat, när jag satt fast där under isen, och Jesus kom för

att hämta mej. Men ändå lever jag?  Ibland längtar jag tillbaka till friden som

jag kände där.

Ja, visst är detta en märklig berättelse om vad Gud kan göra som svar på bön, för honom är ju ingenting omöjligt. Och det står ju också i Guds ord

bed, om vad ni vill i mitt namn, och tro att ni har fått det, så blir det så.

Visst är det underbart att ha en sådan Gud ?!!

Min syster berättade att hon kände sig så orolig inför denna resa, så hon bad hela tiden om beskydd över barnen. Gud manade henne nog till detta

han visste ju förstås, vad som skulle hända. Men allt slutade ju väl !

Nästa vecka ska jag ha temat, vårtid och Valborgsmässodikter.Välkommen,

önskar Sonja.