Hej kära bloggar vänner, så var det dags för några barndomsminnen igen.

Höstvinden här utanför, fortsätter att dansa runt med hösttorra blad, och det är lite kyligt ute, fast soligt och vackert. Men i veckans barndomsminn-

en kommer vi att befinna oss inomhus hela tiden. Förlåt förresten, att jag är ute med mitt bloggande så sent på dagen, men jag har varit på vårdcen-

tralen för provtagning inför mitt besök hos min reumatolog läkare i Umeå om några dagar. Men nu återgår jag till temat för veckan, till första dikten.

HÅRKNUTEN

Mamma löste hårknuten, med snabba händer,

öppnade hårflätan, nerifrån och upp.

Hon lät med en skakning, håret flyta ut över ryggen,

så ville jag att hon alltid skulle ha det.

Men hårsvallet slängdes vårdslöst frammåt,

ner emot golvet.

Grovkammens rytmiska rörelse lät som pisksnärtar i rummet.

Så, en knyck på nacken, och hårmanen låg åter på ryggen.
Snabba fingrar samlade åter tillhopa, i stram fläta.

Med klirrande ljud, drogs hårnålarna ur munnen,

där dom suttit nära till, under kammningen.

Snart förvandlades flätan, åter till knut,

som anständigheten krävde.

Mina föräldrar var ju kristna, men inte pingstvänner som man skulle kunna tro av frisyren, men då man som min mamma hade långt hår, var det väl

ett  anständigt och praktiskt att sätta upp det. Och tiderna förändras och vi med dom, nu till nästa berättelse, som jag kallar för...

BÄDDNINGS-PROCEDUR

Mor bäddade varje morgon, vår imperialsäng på höjden,

med samma omsorg, som en skulptris arbetar

för att forma ett konstverk.

Först spiralmadrassen, som veks dubbel

den hade ett gångjärn i mitten  så den gick att vika.

Sen styrdes sänglådan ihop, och blev så till en enkel säng.

Dynorna lades där ovanpå, sen ett täcke skulle vikas si,

det andra skulle vikas så.

Så filtarna varannan, som på längden veks i tre och två.

Tills dess hon rätta höjden fått, då återstod det blott

en finslipning utav skulpluren och överkastet lades på,

med exakthets mått.

Då beskådade hon verket och såg att det var gott.

Men varje kväll skulpturen, rivs ner på nytt igen

och blir till något annat, en helt vanlig dubbelsäng.

Men varje morgon ny som grytt,

skulpteras den igen på nytt.

Ja, det var inget latmansgöra att vara husmor på den där tiden, men oftast var ju mammorna hemma med barnen, så det var ju inte lika många tider att passa, som i vårt tidsindelade prestationssamhälle. Men jag är glad att få leva i den tid som är nu, annars hade jag ju inte kunnat blogga t.ex

Och det hoppas jag på att kunna göra igen på torsdag. Väl mött då och ha det så skönt i september solen, några dagar till önskar jag er.

Sonja