Hej igen, roligt att ni vill vara med mej på ännu en dag med några av mina kristna dikter. När jag skrev denna lilla dikt, hade jag inte precis levt som en kristen på många år, även om jag hade min barnatro i hjärtat hela tiden

så var Gud inte någon huvudperson precis, och det vet jag ju i dag att han

borde och skall vara, för att man ska få uppleva den glädje som livet får, och

den trygghet som man sedan har nåden att leva i om man också ber Jesus komma in i hjärtat, för ingen kommer till fadern utom genom Honom

står det. Då leder hjärtats tro och munnens bekännelse till frälsning!

Så här kändes det för mej när jag äntligen kom tillbaka....

ÅTERKOMSTEN

Med ängsliga händer och skälvande fingrar,

vågade jag nudda vid hans mantelfåll.

och jag fick känna hans  kraft

strömma in i mej, lugnande och värmande.

Han plockade med kärleksfulla händer,

upp skärvorna utav min barnatro.

Som om det vore något värdefullt,

någonting att ha.?

Utan förebråelse, och med ömhet i rösten

viskade han kom!

Kom, mitt barn, kom igen!

Se jag skall göra allting nytt.

TILL DEJ

Till dej får vi komma, precis som vi är,

du är den som känner oss bäst.

till dej får vi komma, när svaga vi är

just då vi behöver dej mest.

Till dej får vi komma, du har ej begärt,

att vi skall bli felfria först.

till dej får vi komma, när allting är svårt

du lovat att skänka oss tröst.

Till dej får vi komma, fast svaga och små

du sade den minste, blir störst.

Till dej får vi komma och allt du begär,

är att vi följer din röst.

Då kanske du undrar, hur ska man kunna höra Guds röst, ja genom att läsa

bibeln, kan man ju få vägledning, och många goda råd och även stränga

förbud, som han ger för att skydda oss. Man kan ju också höra hans röst i hjärtat, genom samvetet t. ex. Men också fullt hörbart i huvudet, som jag

fått göra ett par gånger, som om en bandspelare satts på. Då gäller det

att också vara lydig, för att få uppleva den välsignelse som det alltid ger.

Slut för i dag, vi ses nästa vecka till ett  nytt tema, kanske det blir Pensionärsliv?

Kära hälsningar från
Sonja.

Väl mött kära bloggbesökare, som ni kanske vet så har jag kristet tema denna vecka. Och i dag, vill jag skriva lite om en stor och mäktig fråga

nämligen skapelsen och skaparen.  Jag har nyss läst en fantastisk bok av

Stefan Edman, känd biolog och naturvetare, boken heter Förundran och

han vill öppna våra sinnen och få oss att stanna upp och förundras och

häpna. Över skönheten och allt det skenbart enkla i vardagen runt om-

kring oss. Men också över, som han skriver vårt "människovänliga"  och

stora universum, där vi själva tycks balansera på osannolikt finjusterade

decimaler i naturlagarna. Finns det frågar han, trots allt  Någon bakom scenen, bakom Big Bang och evolutionens slumpskott?

Du såg mig innn jag föddes,

i din bok var de redan skrivna,

de dagar som formats

innan någon av dom grytt.

Dina tankar o Gud, 

är för höga för mig,

väldig är deras mångfald.

              Ps. 139: 16-17

Dessa ord och tankar, tagna från Stefan Edmans bok, sedan fortsätter jag

med några av mina enkla tankar,  omkring  samma tema ...

SKAPAREN

Herre, i dig och igenom dig finns allt,

utan ditt skapande BLIV !

hade bara funnits ödslighet.

utan ditt VARDE LJUS !

endast ett outsägligt mörker,

ett kosmos utan liv, utan hopp.

För dig är tusen år, som en dag

och en dag som tusen år.

Du som gav oss dagen och natten.

På sex dagar skapade du allt,

för att på sjunde dagen vila,

även en Gud behöver stillhet.

Så gav du då till  människorna

vilodagen, du allvise.

Du som blåste din livgivande

ande in i människan,

på det att vi inte skulle förbli

livlösa dockor, utan barn av Gud!

Din avblid, det var din tanke med oss,

du som har en plan för oss alla.

Hjälp oss Herre,

att se din plan i våra liv.

NÅGON

Det finns inte bara något, i  allt vi ser, utan Någon.

Någon bakom jorden, solen, månen och bakom alla

gnistrande stjärnors otaliga ljus.

Vem kan denne Någon vara, en amatör, en slump bara?

Denne Någon, som har lämnat sina fantastiska spår,

i hela skapelsen. Sitt mästerliga Signum.

Nog är det tryggt att veta att skapelsen vilar i Herrens hand, från nu och

till evig tid, eller hur?  Slut för i dag, välkommen åter på fredag !

Sonja.

Välkommen till en ny vecka med kristna dikter,  det känns alltid bra för mej

att skriva på det temat, eftersom jag vet att det är det enda riktigt livs-

viktiga jag har på min reportuar. I dag tänker jag berätta om mitt första lilla dikthäfte på kristet tema, som jag skrev. När det kom så långt att jag skulle

bestämma en titel på det, kollade jag igenom texterna och såg att flera av dom handlade om det evighetsfrö som Gud har lagt ner i alla oss människor.

Då ville jag helst kalla det för Evighetsfrön, men jag kände också att det

kanske var ett för stort ord att ta till för en amatör som mej, så jag gjorde

som jag ofta gör, bad Gud om svar på frågan, gärna i en dröm under natten,

föreslog jag. Men på morgonen när jag vaknade hade jag inte haft någon dröm, upptäkte jag besviken. Då slog jag på radion, och där fick jag direkt

svaret. Du vet väl om att med det frö du sår, av samma slag får du igen. För

om du sår med Guds kärlek, så kom ihåg, du får kärlek igen. Det var en sång

jag inte kände till och aldrig hört förut, men jag kände direkt det  var svaret till mej. Tog sedan reda på vem som sjöng, det var Dan-Jakob, barn-

barn till pastor Levi Petrus som sjöng. Sedan har  jag skaffat mej ett band

med sen sången på. Visst är det fantastiskt att Gud bryr sig om en liten

amatörs text bekymmer ?   Den dikt jag skall skriva i dag heter förstås...

EVIGHETSFRÖ

Vårt evighetsfrö, har som maskrosens vingar

när mognad och utblommad människan är,

då liksom maskrosens frö, själen svingar

mot höjden till nytt liv, i ny atmosfär.

Gud sådde sitt frö, i begynnelsen

ingen människa har gått miste om den,

Han ville få alla hem igen.

Ditt evighets embryon ta det till vara

ta Jesus på allvar som sa,

"Jag vill att där jag är, skall ni också vara "

Så tacka vår Gud för ditt evighetsfrö,

den som tror på honom skall aldrig dö.

Detta får räcka för i dag, hoppas du, liksom jag kan glädja dej åt ditt  evig-

hetsfrö, som ger oss det eviga livets gåva. Tack gode Gud för detta!!

Hälsningar Sonja

Hej alla glada i April solen och vårvärmen, nej jag bara skojar då det är april,

känns det som mera tillåtet än annars. Här har det snöat ordentligt och is-

en som rev i går här utanför har klumpat ihop sig och fruset till igen. Men det brukar gå fort här uppe då våren väl bestämt sig, ibland från den ena dagen till den andra. Så det gäller att ha sommarkläderna nära till, när det händer. Men nu var det ju ett annat ämne jag skulle skriva omkring. Vi är

ju ännu kvar på temat krigstids minnen. På den tiden så var det nödvändigt att spara på allting. Så den första dikten handlar om detta.

ÅTERBRUK

Vi samlade på " lumpen" som vi sa

det var gamla ylleklläder

och sånt vi inte kunde ha,

som sen till nya filtar kunde bli

det kändes nästan som ett trolleri.

Vi samlade kapsyler

och godis silverpapper,

som blev till stora bollar,

liksom kålhuven till slut.

Vi gick till affären och vägde dom iblann,

varför vet jag inte,

bara att bollarna försvann.

Vi samlade på gamla ljus,

och bytte dom till nya.

och gamla stövlar och gummiskor,

kunde bli till nya visste mor.

Och hon fick rätt !?

LÖSSEN

Mamma skrämde nästan slag på mej,

jag såg paniken i hennes blick.

Hon ställde en stol mitt på golvet

och sade till mej sitt!

Så gick hon ut i "boden" kom åter

och som i triumf hon bar,

en liten konstig sak, en luskam detta var.

Hela golvet täktes med tidningar så,

som lössen skulle kunna falla på.

En omständig prosedur sattes in

med sabadillättiks tvätt,

av tjocka hårmanen min.

Mamma hade hört att det fanns

skolbarn med löss någonstans.

visserligen Ungerska löss, men ändå

det ville hon inte att jag skulle  få.

Besvikelsen för mej var lika stor,

som lättnaden för mor.

När kammningen inte gav något resultat,

då blev jag besviken så klart.

Jag skulle gärna velat se,

de djur som ställt till med sån  uppståndelse.

I dag är det ju inte så ovanligt, att något av dagisbarnen, får löss som kan

spridas till dom andra.

Så då får man uppmana dom att inte kramas när man vet att det är något på gång. En sån dag, blev det ett riktigt kramkalas för mej, när jag

då påminde om  att dom ju inte skulle kramas kom svaret, ja men du fröken har väl inga löss?  Och trodde nog inte  att jag kunde smittas heller.

Tack för i dag, nästa vecka blir det på kristet tema, välkommen då !

Sonja.

Välkommen denna vackra april dag. Ni som var med i måndags vet att jag ska berätta om minnen från fyrtio talets krigstidsår som vi kände av även

i Sverige, även om vi inte direkt var inblandade i kriget, tack och lov. Min

familj bodde vid västerbottendskusten, vid den s.k, Kvarken som var det enda som skiljde oss från Finland. Och det var förstås en ofta använd flyckt-

väg, för dem som försökte komma undan kriget. jag ska berätta om ett sådant tillfälle i dag.

FLYKTINGARNA

De kom i sina skrangliga båtar, oftast roddbåtar

på flykt över mörka vatten.

Tunnt klädda, frysande, hungriga, gråtande

Vissa helt tomhänta, andra med stora bylten,

en kvinna hade ett gråtande barn i famnen.

I en av båtarna stod en trampsymaskin.

En av kvinnorna, bar på en s.k pigtittare

kanske var det hennes enda ägodel.

Den blev en gåva till min faster så småningom,

och numera är den i min ägo.

Vi barn tittade nyfiket och häpnade

över dessa människor, med konstigt språk

annorlunda röster och utseenden,

som allt oftare la till vid våra bryggor.

Men snart letade vi "tyskljus" igen,

nere vid stranden.

Tyskljusen var säkra och bra,

liknade våra dagars s.k lyktljus,

men var vida som en kaffekopp.

Ljusen flöt iland vid våra stränder,

kom från torpederade Tyska båtar.

Dom hade vi att värma pannorna med

i lekstuge spisen.

Kan ännu i dag känna doften av

lekstuge stekt korv,

och segkokta makaroner.

RÄDD FÖR SIGNALEN

När det började skramla i ankarkättingen,

från lastångaren ute på redden.

Då sprang jag genast hemmåt,

så fort jag kunde, med händerna för öronen.

Nu skulle båten ganska snart ,

ge sin avgångssignal!!

Jag sprang i panik därifrån, orkade inte höra.

Kanske var det sviter som småbarn gärna får,

av misslurstjut, och flyglarm,

och fabrikens varningslarm.

När man vet att kriget finns inpå en.

När jag skriver detta, känner jag att jag kan förstå, att flyktingbarn som kommer hit, kan bete sig på annorlunda sätt. och reagera med ilska då dom kanske fått lämna allt, och kommer hit och ser vår välfärd och kanske också blir hånade för sitt utseende och dylikt. 

Jesus sa, älska varandra !!

Hälsningar Sonja.